Kommer ni ihåg Hanna i Bibeln? Det var en kvinna som definitivt inte kände sig som hon hörde till det vinnande laget. Hon kände sig som en förlorare, till en början.
Detta hände för över 3100 år sedan. Hanna var gift med Elkana. De bodde i Rama men brukade varje år färdas upp till Guds tempel i Silo för att offra till Gud. För både hon och hennes man trodde på Gud. I Israel betydde det mycket för en kvinna att ha barn. Barnen var Guds gåva och en garanti för framtiden. Barnen var föräldrarnas stolthet. Pennina var en annan kvinna. Hon hade många söner och döttrar. Men Hanna hade inga barn.
Hennes man såg inte ner på henne för det. Det står att ”han hade henne kär, även om HERREN hade gjort henne ofruktsam.” (1 Sam. 1:5)
Står det inte lite konstigt här? En del människor säger att allt ont kommer från synden och den onde, men här säger Guds Ord till oss att ”HERREN hade gjort henne ofruktsam”. Det var Gud som hade gjort så att hon inte kunde få barn.
Bara detta bör väl få våra tankar bort från det vanliga tänkandet att Gud inte låter sina barn råka ut för något som gör ont. Gud tillåter inte bara det onda, det smärtsamma som drabbar oss kan faktiskt vara något han ger oss, av någon orsak vi inte känner till.
Men vi ser inte alltid så långt. Och den tillfälliga smärtan kan plåga oss, och göra att vi upplever att Gud är långt borta även om han inte är det. Den onde, vårt förnuft, våra känslor och våra ”goda vänner” gör allt för att fokusera på vårt problem, istället för att sätta vår förtröstan på Guds barmhärtighet som vilar bortom det vi kan se och uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar