Uppståndelsen förmedlar frid till Jesu lärjungar

"På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna" (Joh 20:19). 

Den sista veckodagen var lördag, judarnas sabbat, den första var söndag. Då var lärjungarna samlade "bakom låsta dörrar."
Johannes, som skriver försöker inte ställa sig själv i en god dager, han befann sig bland dessa som låst in sig. Han ville bara beskriva vad som faktiskt hände i Jerusalem, i Palestina, denna afton. Och så hamnar historieskrivaren som en av de fega uslingarna, som var rädda för judarna, och som inte trodde.

Det är väldigt avslöjande; de höll inte vakt med honom i Getsemane, de hade inte stöttat Honom den sista vägen, de hade inte försvarat Honom inför Pilatus och folket.

"Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: 'frid vare med er'." (Joh 20: 19).

Evangelisten försöker inte förklara det oförklarliga, eller beskriva det obeskrivbara, utan återger kort och koncist vad som hände. Dörrarna var låsta, Jesus var korsfäst och begraven; "Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: 'frid vare med er'."

Ordet "frid" eller "shalom" på hebreiska, var en vanlig judisk hälsning, ja, en som man använder än idag. Men när Kristus, den korsfäste och uppståndne uttalar orden, och i detta sammanhang, får orden, för lärjungarna och för oss, en särskild betydelse.

Bibeln säger om människan, sådan hon är i sig själv, enligt sin medfödda onda natur:

"Fridens väg känner de inte och rätten följer ej i deras spår. De går krokiga stigar, och ingen som vandrar så vet vad frid är" (Jes. 59:8 jfr Rom. 3:17).

Ofrid kom in i världen när den första människan adam bröt mot Guds lag och gjorde alla människor skyldiga inför Gud. Adam flydde ifrån Gud, och människan har flytt från Gud alltsedan dess. Därför att vi har syndat, därför att vi är skyldiga, har vi inte frid med Gud.
Det glada budskapet, evangelium, förkunnar något helt nytt: Gud har:

"skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på jorden och i himmelen." (Kol. 1:20).

Den rädsla människan kan uppleva inför Guds helighet och på grund av sin egen synd - får förbytas i glädje - i kraft av blodet på hans kors. Rädslan för Guds straff - får förbytas i frid - i kraft av blodet på hans kors. Kristus blev straffad i vårt ställe.
"Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev vi helade." (Jes. 53:5).

Jesus sade: " 'Frid vare mer er'." När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. (Joh 20: 19, 20).

På korset är alla synder sonade, och betalda för, uppståndelsen är Gud Faderns sigill, Hans bekräftelse på att försoningsoffret är godtaget som en giltig pant, en full betalning.
"han... utelämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom. 4:25).

Därför blir lärjungarna glada över att se Kristus, den korsfäste och uppståndne. Han har förhärligats nu, så att han både kan beröra, och gå igenom stängda dörrar, men han har sårmärkena kvar, för att påminna de sina om att det som en gång skett ännu gäller.
Därför har de, och därför har vi, anledning att vara glada. Bara en kristen vet vad en verkligt "glad påsk" innebär.

"Jesus sade än en gång till dem: 'Frid vare mer er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.' Sedan han sagt detta , andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder är han bunden'." (Joh 20: 21-23).