Det är allvarligt att av mänskliga skäl inte underordna sig Guds Ord

"Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.  Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.  Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt:  Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan.  De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (Joh 12: 35-43)
 
Hur möttes Kristus av judarna i texten? 

"många, även bland medlemmarna i Stora Rådet... trodde på honom. Men för fariséernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (v. 42-43). 

Vi ska inte föreställa oss att dessa som trodde kunde behålla en tro dold under rädsla för människor. Texten beskriver en process. De hade hört Kristi Ord, men sedan kom rädsla för människor och ryckte bort tron. 

Kristus säger på ett annat ställe:

"Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?" (Joh. 5:44). Detta förklarar Kristus i sin liknelse om såningsmannen: 

"Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande och förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall" (Matt. 13:20, 21) 

"många... även bland medlemmarna i Stora Rådet" (v. 42) hade hört Kristus och Hans Ord hade haft en sådan inverkan att de även förstått och trott honom. Men så kom annat in i bilden, rädsla "för att bli uteslutna ut synagogan," rädsla för människor. Och tron slocknade. "De ville hellre bli ärade av människor än av Gud" (v. 43). 

Hur ofta hör vi inte människor som suckar och klagar över sakernas tillstånd i avfälliga kyrkor och samfund. Många förstår att Gud manar oss att vända oss bort från dem som predikar i strid med Guds Ords lära (Rom. 16:17, Tit. 3:10). Men ändå stannar man kvar. Man säger: "av taktiska skäl," man säger: "det är inte tid än" osv osv. Judarna var rädda att bli uteslutna ur synagogan, dessa människor är rädda för att svika "Fädernas Kyrka" (som inte har någonting gemensamt med fäderna), tryggheten i folkkyrkans hägn, arvet, traditionen osv. Vad man än skyller på så löper man risk att falla i samma fälla som judarna i texten: 

"De ville hellre bli ärade av människor än av Gud" (v. 43). 

Men ännu allvarligare är detta: om man hör Guds ord som manar oss att vara ordets görare, inte bara dess hörare (Jak. 1:22), om man hör att Gud befaller oss att inte gå i ok med dem som inte tror (2 Kor.6. 14) och likväl struntar i Guds Ords befallning att lämna Egypten, lämna Babylon, då är det fara värt att man förhärdar sig mot Gud, att man syndar på nåden, ja, att man till sist kanske gör sig skyldig till synd mot den Helige Ande. 

Det är allvarsord, men Guds befallning är till vårt eget bästa. Gud varnar oss för faran att ta det lätt med Hans Ord, för att vi ska komma hem välbehållna till Hans himmel. Han vill inte att någon skall ramla av vägen utan att alla skall följa Honom till slutet. 

Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.