När
sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor,
och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket
tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick
upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från
gravöppningen åt oss?" Men när de såg upp, fick de se att
stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven
och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit
dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var
inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste.
Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de
lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till
Petrus: Han skall gå före er till Galiléen, och där skall ni få
se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde
bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem,
och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.
(
Mark. 16:1 - 8)
Maria
från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome var alla kvinnor som
följt Jesus och hört hans undervisning. Det var till en början
inte en särskilt glädjande söndag. Det var inte ens högtidsdag på
den tiden, utan den första dagen i veckan, ungefär som på en
måndag för oss. Det var därför de gick på en söndag. De skulle
ju gå iväg för att utföra ett arbete. De skulle göra det sista
arbetet de kunde göra för sin Mästare, när sabbaten judarnas
vilodag var över.
Jesus
hade de sett var verkligt död. Han hade gett upp andan på korset
(Matt. 27:50), de romerska soldaterna hade drivit in ett spjut i
sidan på honom för att försäkra sig om att han var verkligen var
död, och som ett solklart tecken hade blod och vatten runnit ur
honom (Joh. 19:35). Sedan hade man fått ta ner honom. Josef av
Aritmatea hade gett honom en grav i en utgrävd grotta i ett berg.
Där hade man lagt honom och Josef hade gett honom en första
balsamering med kryddor som lindades mellan linnebindlar. Vi vet
ungefär hur en judisk klippgrav ser ut, eftersom några sådana
finnas bevarade i och runt Jerusalem. Man rullar en stor
cylinderformade sten framför gravöppningen i ett spår. Så hade
man gjort och eftersom det fanns ett intresse hos judarna att kunna
bevara kunskapen om att han var verkligt död, så hade man sett till
att försegla den med Pilatus eget sigill och sätta en romersk
vaktstyrka,
Idag
kanske man ger den döde en fin kista med marmorgravsten och blommor.
På den tiden kunde bland judarna en sista hedersbevisning vara att
man smorde den döda kroppen med kryddor, som en sorts balsamering.
Det var därför kvinnorna gav sig iväg.
De
kom för att lärjungarna var alldeles för rädda för att ge sig
ut. De var rädda för att möta samma öde som Jesus. Att vara vid
graven är ett sätt att bearbeta sorgen. De kände de att allt de
hade levt för under tre år, hade tagits ifrån dem.
”Mycket
tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick
upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från
gravöppningen åt oss?"
Vad
förväntade sig dessa kvinnor när de gick iväg? De förväntade
sig att finna en kropp. De hade glömt bort ett praktiskt problem som
kunde göra att deras vandring varit helt förgäves. Framför graven
hade den enorma stenen rullats. Tre kvinnor räckte inte för att
rulla bort den.
Men
de vänder inte tillbaka. Det måste lösa sig på något sätt! Hur
snabba är inte vi att ge upp, när något stort och tung tornar up
sig för våra ögon. Har vi tänkt på att Gud kanske har en helt
annan lösning på problemet än vi själva kan klura ut?
”Men
när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var
mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på
höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket
förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta!
Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden,
han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom.”
De
hade sett neråt, kanske hade de stirrat i backen fyllda av gråt och
sorg och med bekymret med stenen i tankarna. Nu ser de upp, och se
ser att stenen är bortrullad.
Så,
de går in i graven. De får nu se en ängel i graven, en himmelsk
ljusgestalt.
”och
de blev mycket förskräckta.”
Varför
blir de rädda? Borde de inte bli glada?
Nej
innan vi får höra evangelium skapar inte Guds och änglars närvaro
glädje, utan fruktan, därför att vi är syndare och Gud är helig.
När
Gud närmade sig Adam och Eva efter syndafallet gömde de sig för
att de var rädda. När Jakob vaknade upp eftersom Gudsvision så
insåg han att han var i Guds närvaro, och blev rädd. När Moses
står ansikte mot ansikte med Gud när han nalkas den brinnande
busken blir han rädd.
Men
ängeln säger att kvinnorna inte behövde vara rädda.
”Var
inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste.
Han är uppstånden, han är inte här.”
Ängeln
hade redan konfronterat människor den morgonen. Vi läser hos
Matteus om vad som hänt tidigare på morgonen:
”Och
se, då blev det en stor jordbävning, ty en Herrens ängel steg ner
från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på
den. Hans utseende var som blixten, och hans kläder var vita som
snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda.”
(Matt 28:2-4)
Till
dessa romerska soldater sade änglarna inte att de inte skulle vara
rädda. Men varför hade kvinnorna till skillnad från dem inte
anledning att vara rädda?
Ängeln
säger:
”Var
inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste.”
Ängeln
var Jesu sändebud. Det är honom ni söker. Han som är korsfäst
och uppstånden. Ni är hans. Därför, var inte förskräckta.
Budskapet
om den korsfäste och uppståndne också i sig ett fridens budskap.
Kristus
hade ställts inför två olika mänskliga domstolar, det judiska
stora rådet och den sekulära rätten: Pontus Pilatus tribun. Båda
dessa hade avfärdat hans anspråk på att vara Guds Son. Båda dessa
hade sökt skydda graven från intrång. En sten hade rullats för
ingång. Pilatus sigill hade satts på graven, en romersk vaktstyrka
bestående av sexton vältränade soldater hade satts framför
graven.
Nu
ligger de som döda på marken och stenen har välts över ända av
en ängel, varför?
”Ni
söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han
är inte här”
De
sekulära och religiösa myndigheterna hade underkänt Jesu anspråk
på att vara Guds Son. Uppståndelsen är Guds eget bevis på att han
var och är Guds evige Son. Skriften säger att han: ”genom
helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån
uppståndelsen från de döda”
(Rom. 1:4)
Uppståndelsen
visar att Guds alla löften är sanna. Evangelierna slutar inte med
berättelsen om Jesu död och begravning. De slutar inte med sorg och
förtvivlad. Evangelierna slutar med budskapet om en uppstånden
Frälsare:
”Han
är uppstånden, han är inte här”
Uppståndelsen
bevisar att allt han sade var sant.
Ängeln
i graven hade ett enda uppdrag: att berätta att Jesus, samme Jesus
som de hade sett varit korsfäst, och som de sett läggas i graven,
nu är uppstånden. Hans uppgift var inte att öppna graven för att
Jesus skulle kunna går ur den.
Hans
uppgift var att öppna graven för att visa kvinnorna att Jesus redan
gått ur graven.
”Han
är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade
honom.”
Och
på platsen låg bindlarna. Johannes berättar vad de fick se.
Linnebindlarna låg inte kastade i en hög, utan ihoprullade, och
huvudduken för sig. Josef av Aritmatea hade smord med kryddor redan
på fredagen. Nu hade de stelnat, vilket gjorde att om någon tagit
kroppen ur bindlarna, så hade man varit tvungen att skära upp dem.,
Men nu låg de ordnade, ihoprullade och huvudduken där Jesus hade
legat, eftersom Jesus med sin gudamänskliga kropp gått genom
bindlarna, precis som han gick genom dörren när lärjungarna senare
var samlade bakom låsta dörrar. På samma sätt som han på
påskdagsmorgonen hade gått genom stenen.