Var Gud påminner oss om hemlandet för att vi inte ska ge upp

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Utan att uppleva och se med sina sinnen, höll de ändå fast vid hoppet, de såg med trons ögon det världen inte ser. Jesus säger:

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." (Joh 8: 56)

De hade inte misslyckats när de lades i sina gravar. De hade bara tagit ett steg närmare, den eviga gemenskapen med Gud. Därför stod Noa ut när människorna inte trodde hans förkunnelse, därför lämnade Abraham sin hemstad, allt han ägde och hade, för den långa vandringen. Att tro är att glädja sig åt det man inte har i sin hand.

Men ändå lyfter Gud på täckelsen och låter oss se med trons ögon, vårt hopp och förvisssar oss om att det är visst och säkert, att det är orubbligt och fast, varje gång vi hör det glada budskapet i evangeliets predikan. 

Och vi får ta emot vår Frälsares kropp och blod under bröd och vin i nattvarden, som en underpant, ett kvitto på vårt slutmål. ”så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” (1 Kor 11: 26)

Vår Frälsare sade själv vid den sista måltiden:

”Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike." (Matt 26: 29)