Gäster och främlingar med ett hemland

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Det var det hemland som gamla testamentets fäder såg i fjärran, och hälsade, därför bekände de sig som gäster och främlingar på jorden. Och Hebreerbrevets författare förklarar:

”De som talar så visar därmed att de söker ett hemland.” (Hebr 11: 14)

Kära vänner. Bär vi himlen inom oss som ett Guds löfte, eller försöker vi att skapa oss ett hemland här, där vi bara är främlingar och gäster? Då är det inte underligt att vi suckar och klagar, att vi vänder ner blicken eller ser på världens inbyggare och avundas dem, dessa människor som ingenting har av verkligt värde.

Psalmisten sjunger:

”När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, som ett djur var jag inför dig.

Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran från dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN,för att kunna tala om alla dina gärningar.” (Ps 73: 21-28)

Det var detta som höll gamla testamentets fäder uppe, som gav dem kraft och mod att vandra vidare, det var vad Hebreerbrevets mottagare uppmuntrades att hålla fast vid i sin kamp och det är vad Gud vill att du och jag ska påminna varandra om, så att vi inte ger upp och halkar efter på vägen!

Det är klart att Gud ibland hörde deras böner och hjälpte dem på deras vandring. Men de tog aldrig ögonen från målet, som var större än allt de kunde uppleva här och nu, allt de kunde föreställa sig av vad den här världen har att erbjuda.

Utan att uppleva och se med sina sinnen, höll de ändå fast vid hoppet, de såg med trons ögon det världen inte ser. Jesus säger:

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." (Joh 8: 56)