Ett givande utan rätt motiv

”Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på." (Mark 12: 41-44)

Vi har tre givare i dagens text. Låt oss börja med att se på den första kategorin.

Vi kan alla se det yttre. Vi kan se att man ger, och vi kan se att dessa rika ger mycket, men Jesus såg inte bara handen. Jesus ser också rakt in i hjärtat. Han säger om dessa att de ” gav ... av sitt överflöd”. De var noga med att ge till Guds rike, och de gav mycket.

Det är inte fel att ge mycket till Guds rike, men det finns ett givande som inte handlar om vad som kommer från hjärtat, utan från helt andra motiv. I verserna innan dagens text talas om människor som beter sig på ett speciellt sätt för att synas av människor. Man vill vara extra religiösa för att bli beundrade och vördade av andra. Jesus talar om dessa i bergspredikan när han säger:

”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6: 1-4)

Att göra goda gärningar för att vinna beröm hos människor är inget rätt motiv. Men inte heller skall man göra goda gärningar för att blidka Gud, för att köpa Guds ynnest, för att Gud ska bli nöjd med oss.

Det finns människor som inbillar sig att Gud är beroende av oss människor. Att Gud behöver våra tjänster. Då har man inte förstått Guds allmakt. Gud är inte bara den som skapat allt, han är den som uppehåller hela universum och allt vi har och kallar vårt är egentligen hans. Vi skulle inte kunna lyfta ett finger eller

andas ett andetag utan Guds hjälp.

När kung Salomo samlade in material och byggdelar till Guds tempel så är han inte stolt och självtillräcklig inför denna tjänst för Gud, utan utbrister i bön:

”Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig. Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp. HERRE, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har skaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans. Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till vad som är rätt. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla dessa frivilliga gåvor. Och nu har jag också sett med glädje hur ditt folk som står här har burit fram åt dig sina frivilliga gåvor.” (1 Krön 29: 11-17)

Det första givaren i texten representerar det felaktiga givandet. Det är när man ger för att få uppskattning av människor, eller när man ger för att blidka Gud. Men det finns ytterligare en sak som visar att generöst givande ibland ändå kan vara ett sken som bedrar. Jesus säger om de han såg vid offerkistan:

”alla gav de av sitt överflöd” (Mark 12: 44)

I Ordspråksboken läser vi:

”Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda.” (Ords 3:9)

Det är detta som kallas förstlingsfrukten. Israels folk skulle ge en del av det första av skörden, av sina egendomar till Gud. Det betyder att man avdelar det första åt Gud, innan de andra räkningarna är betalda, innan man ger åt sig själv. När folket skördade, så offrade man det första till Gud. Överflödet är något helt annat. Det är det sista. Det som blir kvar.

Vid pingsten frambar man det det första man skördade som ett offer inför Gud. Det är det svåra. Men de rika i dagens text gjorde tvärtom. De såg till att ha alla sina behov täckta, och sen gav de till templet av det som blev över, det som de ändå inte behövde, och kunde fortfarande ta emot folkets hyllning som generösa personer. Hur är det med dig och mig? Tänker vi på församlingen innan vi sett till våra egna utgifter, eller tittar vi om det blivit något över, och ger bottenskrapet till Gud?