Att inte förlora målet ur sikte

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Det är lätt när man lever i ett sammanhang, i ett samhälle eller omvärld som inte bekräftar den tro vi alla äger, utan motsäger och misstänkliggör oss, att vi frestas att tänka att de kanske har rätt, det var kanske inte någonting jag hade. Då uppmanar brevskrivaren oss att se på Abel, Hanok, Noa och Abraham.

Dessa dog alla utan att ha fått det Gud lovat i livet. Men ”tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebr 11: 1) De visste alla att de en dag skulle se och uppleva mer än det de såg och upplevde i livet. Av detta skäl ”bekände de sig vara gäster och främlingar på jorden” (Hebr 11: 1)

Den som bara är en gäst och främling, han har inte slagit ner sina bopålar, han har inte gjort sig hemmastadd, han har inte identifierat sig med det land han bor i just nu. Därför kan det landet inte göra honom besviken. I sinnet har han sitt verkliga hemland.

I Bibeln har vi vår karta, vår slutdestination, här finns vårt pass. Kung David ber till Gud:

”vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp.” (1 Krön 29, 15)

Hur trösterikt är det då inte att höra Guds Ord i kyrkan, att slå upp vår Bibel och läsa vår karta, se vår eviga himmelska destination, slutmålet för vår resa, den eviga himmelska härligheten tillsammans med vår Frälsare Jesus Kristus som utgjutit sitt blod på korset för alla våra synder.