Martyren Polykarpus

Jesus sade:

”Skriv till församlingens ängel i Smyrna:

Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.” (Uppb. 2: 8-11)

Kristus säger tio dagar. Det är beteckningen för en begränsad tid. Tio dagar var tidsperioden Rebeckas mor bad om väntetid innan Isak kunde få sin brud (1 Mos 24: 51-58). Tio dagar var tiden Daniel skulle få att leva utan kungens mat, enbart på grönsaker och vatten (Dan 1:8-16). Efter den tidsperioden var han vackrare och mer välnärd än någon av kungens män.

Lidandet har sin tid, men den är begränsad, och Gud vet exakt hur lång den är. Det är innebörden av de tio dagarna.

Det var ändå några som skulle möta döden, eftersom Kristus genom Johannes tröstar: ” Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona”.

Uppenbarelseboken skrevs år 90. En av de första biskoparna i församlingen i Smyrna var Polykarpus. Kanske var det han som var den församlingens ängel som tog emot brevet, och som Kristus omtalar med orden: ” Skriv till församlingens ängel i Smyrna”. Ordet ängel betyder ju på både grekiska (angelos) och hebreiska (malak) budbärare.

Vi har några av Polykarpus egna brev bevarade, och också berättelsen om hans liv och död. Han var själv lärjunge till Johannes, Uppenbarelsebokens författare.

Han hade troget förkunnat evangelium i Smyrna, men också bekämpat gnostikern Marcion som både förnekade gamla testaments betydelse och lärde ut en helt ny gudsbild (ungefär som Svenska Kyrkans nya ärkebiskop: Antje Jackelén lär ut en ny gudsbild)

 

Romarnas förföljelse mot de kristna intensifierades och den gamle biskopen Polykarpus fängslades. Tänk vilken tröst för honom att ha fått läst Kristi Ord till församlingen i Smyrna. Anklagelsen mot Polykarpus var helt enkelt att han var en kristen och ledare för de kristna, vars antal ökade snabbt i Romarriket.

Den romerske prokokonsuln bad honom att erkänna att Kejsaren är Herren, och därigenom förneka Kristus, inför folket. Polykarpus svarade:

”Jag har i åttiosex år tjänat Kristus, och Han har aldrig svikit mig, så varför skall nu jag svika Honom?"

Han blev då levande bränd på bål, tillsammans med tolv av sina lärjungar.

Vi kanske blir rädda när vi tänker oss ett sådant scenario, händelser som inträffar just nu runtom i världen, i Syrien, Irak, Egypten och Nordkorea, och som mycket väl kan komma till Sverige.

Psalmisten säger:

”När fruktan kommer över mig förtröstar jag på dig.” (Ps 56: 4)

Varför Gud tillät Kyrkan att lida

Varför tillät Gud lidandet för de troende i Smyrna? Det finns flera svar. Ibland sker lidandet som en fostran av de troende (1 Kor. 11: 30-32, Hebr. 12: 3-13). Ibland kan lidande handlar om att Gud håller vissa synder tillbaka, som det var i fallet med Paulus. Hans törntagg förhindrade honom att bli högmodig (2 Kor 12:7).

Lidandet kan också ge oss nya egenskaper. Paulus skriver:

”vi jublar….mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet

ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.” (Rom 5: 3-5)

Ytterligare ett skäl till lidandet är att det kan bli ett vittnesbörd för Kristus. Världens människor kan betvivla äktheten i vår tro. När de ser att vi är beredda att lida för något de inte kan

se är värt att tro på, så kan de ana att vi äger något som de inte äger: en större glädje, ett större hopp och en större skatt, vår skatt i himlen hos Kristus. Därför ska vi inte gnälla och klaga när vi lider, särskilt inte när vi lider för vår tros skull.

Paulus och de andra apostlarna hade välsignat insidan av många fängelser med sin närvaro. Utan apostelns fångenskap hade vi inte haft de underbara och ljusa fångenskapsbrev Paulus skrev: Efesierbrevet, Kolosserbrevet, Filipperbrevet och Filemonbrevet.

Den falska religionen kommer alltid att förfölja Kristi sanna Kyrka, men Gud har allt i sin hand

”Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.” (Uppb. 2: 8-11)

Jesus säger ”Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga.”

Stefanus stenas i Jerusalem

Det finns i vissa kristna kretsar en osund beundran för judendomen: en tro som förkastar Jesus och hånar kristendomen. Det är inte så att judarna är ett sorts andra gudsfolk.

Skriften säger:
”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” (Rom 2: 28-29)

Den religion som inte beskriver Gud sådan han är, som Honom som genom människoblivandet, korsfästelsen och uppståndelsen frälst, friköpt och rättfärdiggjort mänskligheten, den religionen är inte Guds, utan satans. Kristus skräder inte sina ord när han talar om ”Satans synagoga”.

På samma sätt talar aposteln om de hedniska religionerna, och där inkluderar vi islam, hinduism och buddhism: ”vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud” (1 Kor 10: 20)

Den falska religionen har alltid varit fiender till Kristi Kyrka. Kristus säger till församlingen i Smyrna:

”Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.” (v. 10)

Den onde ville tysta det kristna evangeliet, men ändå säger Kristus åt dem att inte vara rädda, mitt i lidandet. Några kommer att fängslas, genom det samhällssystem som drevs av Satan. Men Gud har inte förlorat sin allmakt. Han har allt i sin hand och vet att lidandet har sin begränsade tidsperiod.

Vilken kyrka är egentligen fattig, och vilken är rik?

Jesus sade:

”Skriv till församlingens ängel i Smyrna:

Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.” (Uppb. 2: 8-11)

Han berömmer den för deras trofasthet och uthållighet. Han känner till deras lidande, deras betryck. De hade inga stora ekonomiska tillgångar att falla tillbaka på, men han påminner dem om att de hade en annan rikedom.

”du är rik”, säger han till församlingen. Deras andliga rikedom överglänste deras jordiska fattigdom.

Jesus talar i Lukasevangeliet om att vara rika inför Gud (Lukas 12:21) och Jakob talar om att vara rika i tron (Jak 2: 5).

Det finns en andlig och evig rikedom som inte har någonting med världens rikedom att göra. Det är när man samlat sina skatter i himlen, som Jesus säger Lukas 12: 23. Det gör man när man inte sätter sitt hopp till sig själv, sina egna goda gärningar, sin egen ära, karriären eller de materiella tillgångarna, utan litar på att Jesus på sitt kors vunnit full förlåtelse åt oss, gett oss sin egen rättfärdighet och helighet som vi äger genom tron. Då är vi rikare än alla dessa fattiga trälar som kämpar med sin egen helgelse för att vinna frälsning, eller dem som kämpar hela sitt liv för att vinna aktning inför världens människor, eller alla dem som kämpar för att njuta av saker och ting som förr eller senare går upp i rök.

Jesus sade:

”Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik."  (Uppb. 2: 9)

Den andliga rikedomen är också allt vi gör av kärlek till Gud, i vårt bemötande av våra medmänniskor eller när vi troget håller ut i lidandet, i frestelsen, i förföljelsen eller hånet. Gud belönar vår trohet.

Den 7:e September 2013 i år bröt sig muslimska rebeller in i ett hus i den kristna staden Maalula i Syrien. De uppmanade de närvarande i huset att omvända sig till islam. Sarkis en ung man i huset svarade: ”Jag är en kristen, och om du vill döda mig för att jag är en kristen, så gör det.” Muslimerna dödade då den unge mannen och två andra i huset.

Jesus säger:

Kopter ber i St. Moses kyrka som förstördes av muslimer.

”Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv.” (Mark 10: 29-30)

Därför var den lilla fattiga och förföljda kristna skaran i Smyrna rika inför Gud. Till skillnad från sina fiender hade de en evig himmel som väntade på dem efter döden.

Trösten att Kristus gått före

Jesus sade:

Skriv till församlingens ängel i Smyrna:

Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.” (Uppb. 2: 8-11)

Kristus är den evige Guden, han far varit av evighet och kommer att förbli i evighet. Honom var de troende i Smyrna förenad med. Vilken tröst var det inte för de troende som riskerade att dödas att påminnas att deras Frälsare var död och har fått liv igen. Vet vi det, då vet vi också att döden inte är det sista ordet för oss heller, som vi sjunger i psalmen: ”Min Jesus lever, jag skall leva,

Mitt huvud seger vunnit har.
För nöd och död jag ej skall bäva,
Ty Jesus makten från dem tar.
Jag rädes ej för död och dom: 
Han uppstått har, hans grav är tom.”

Till och med Jesus Guds egen Son mötte lidande, förkastelse och förföljelse från människor. Församlingen i Smyrna skulle följa hans spår, är Kristi tröst, och även följa honom genom den mörka tunneln till seger och triumf, till evigt liv och härlighet.

När en jägare ger sig ut i en skog, utan vägar eller stigar och GPS kan ha en yxa med sig och hugga ett märke i träd kanske var hundrade meter. Då hittar han lättare tillbaka genom dessa märken på träden. Kristus har märkt vår väg. Han har gått före, så vi behöver inte vara orolig för att gå vilse.

Om det blir alldeles mörk, så kan vi se att Jesus redan varit där, hans ljusa märke som tagit bort en bit bark från träden, gör att vi vågar gå vidare.

Kristus säger idag:
”Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga.”

Trösten att Kristus gått före

Jesus sade:

”Skriv till församlingens ängel i Smyrna:

Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.” (Uppb. 2: 8-11)

Kristus är den evige Guden, han far varit av evighet och kommer att förbli i evighet. Honom var de troende i Smyrna förenad med. Vilken tröst var det inte för de troende som riskerade att dödas att påminnas att deras Frälsare var död och har fått liv igen. Vet vi det, då vet vi också att döden inte är det sista ordet för oss heller, som vi sjunger i psalmen:

”Min Jesus lever, jag skall leva,

Mitt huvud seger vunnit har.

För nöd och död jag ej skall bäva,

Ty Jesus makten från dem tar.

Jag rädes ej för död och dom:

Han uppstått har, hans grav är tom.”

Till och med Jesus Guds egen Son mötte lidande, förkastelse och förföljelse från människor. Församlingen i Smyrna skulle följa hans spår, är Kristi tröst, och även följa honom genom den mörka tunneln till seger och triumf, till evigt liv och härlighet.

När en jägare ger sig ut i en skog, utan vägar eller stigar och GPS kan ha en yxa med sig och hugga ett märke i träd kanske var hundrade meter. Då hittar han lättare tillbaka genom dessa märken på träden. Kristus har märkt vår väg. Han har gått före, så vi behöver inte vara orolig för att gå vilse.

Om det blir alldeles mörk, så kan vi se att Jesus redan varit där, hans ljusa märke som tagit bort en bit bark från träden, gör att vi vågar gå vidare.

Kristus säger idag:

”Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga.”

Församlingen i Smyrna, en förebild för en kyrka i förföljelse

Jesus sade:

”Skriv till församlingens ängel i Smyrna:

Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom, men du är rik. Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du kommer att få lida. Se, djävulen skall kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och under tio dagar kommer ni att få utstå lidanden. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.” (Uppenbarelseboken 2:8ff)

Texten är ett av de sju sändebreven som Kristus dikterar för aposteln Johannes på Patmos till olika församlingar i mindre Asien, nuvarande Turkiet.

I sändebreven förklarar Kristus vilka problem de olika församlingarna hade och anger hur de borde förändra sig, för att bestå till slutet. Det är väldigt spännande att läsa de olika sändebreven, när man tänker på att det handlar om verkliga historiska församlingar, precis som våra församlingar, och hur intresserad Kristus är av hur det fungerar i olika församlingar.

Kristus lyfter både fram det bra och dåliga i församlingarna. Det är bara två församlingar som egentligen godkänns fullständigt. Den ena församlingen är den som är belägen i staden Filadelfia och den andra är den som är beläggen i

staden Smyrna.

Texten är alltså Kristi ord till församlingen i Smyrna. Staden Smyrna, som numera heter Izmir och är belägen i västra Turkiet, var en betydelsefull stad med ungefär 100 000 invånare på aposteln Johannes tid. Den var den näst viktigaste staden efter Efesus, som låg bara ungefär fem och en halv mil söderut. Staden var mycket vacker med en enorm amfiteater som rymde 20 000 besökare. Man hade flera tempel till olika grekiska gudar, som dyrkades bredvid kejsaren.

I denna blomstrande handelsstad fanns en kristen församling som kämpade för sin existens. Man led svårt av förföljelsen. Brevet var en tröst i det lidande församlingen gick igenom.

Kristus säger idag till Smyrna och till dig och mig:

”Skriv till församlingens ängel i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen” (Uppb. 2: 8)

Den kristna Kyrkan led svår förföljels från de hedniska romarna, under sammanlagt tio kejsare, från Nero till Diocletiaus, mellan åren 64 till 313.

Romarna hade sett med misstänksamhet på de kristna, för att de, som den romerske historieskrivaren Suetonius säger, var en grupp människor som var hatade för sina styggelser som följde en ny och olycksbringande vidskepelse. Men motivet till förföljelsen fick kejsar Nero när han lade skulden för branden i Rom på de kristna år 64. Så småningom fick de ännu en anledning att förfölja de kristna; när dessa vägrade att tillbe kejsarens genius, hans själ kan man säga.

Men i texten nämns också en förföljelse från judarnas sida. Kanske var det så att judarna samverkade med romarna för att skapa problem för de kristna. Vi ser ju ett exempel på det i Apg 13 när Paulus och Barnabas i Antiokia vinner en hel mängd hedningar för Kristus. Vi läser:

”judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.” (Apg 13: 50)

Samma sak hände när Paulus kom för att predika i Ikonium:

”hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem.” (Apg 14: 5)

Mönstret upprepas också när de kommer till Tessalonika (Apg 17: 5) och Berea (17: 13).

Till de förföljda, kanske fängslade och torterade i Smyrna presenterar sig Kristus som den ” den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen”.

Kristus är den evige Guden, han far varit av evighet och kommer att förbli i evighet. Honom var de troende i Smyrna förenad med. Vilken tröst var det inte för de troende som riskerade att dödas att påminnas att deras Frälsare var död och har fått liv igen. Vet vi det, då vet vi också att döden inte är det sista ordet för oss heller, som vi sjunger i psalmen:
”Min Jesus lever, jag skall leva,

Mitt huvud seger vunnit har.

För nöd och död jag ej skall bäva,

Ty Jesus makten från dem tar.

Jag rädes ej för död och dom:

Han uppstått har, hans grav är tom.”

Till och med Jesus Guds egen Son mötte lidande, förkastelse och förföljelse från människor. Församlingen i Smyrna skulle följa hans spår, är Kristi tröst, och även följa honom genom den mörka tunneln till seger och triumf, till evigt liv och härlighet.

Det är redan färdigt

Hebreerbrevet säger om våra fäder från gamla testamentet:

”Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 15-16)

Vi minns att Israels folk alltid längtade tillbaka, till Egyptens feta köttgrytor, men så var det inte med Moses. Därför stod han ut, därför stod Abraham ut och därför skall vi också stå ut.

Vårt hemland har Gud redan ställt i ordning åt oss. Dessa ord är ett fantastiskt evangelium.

Det är klart många människor strävar och kämpar efter något bättre, också verkligt religiösa människor kan ha en sådan strävan. Därför tror de att de kan skaffa sig en ett hemland i himlen genom sin lydnad, genom sin kärlek eller sina egna ansträngningar. Men kristendomen handlar inte om något sådant. Frälsningen är gratis och kostnadsfri. Den köpte Guds Son Jesus Kristus åt oss genom sitt blod på korset.

”Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem” (Hebr. 11:16)

De kommer alltså försent som kommer med sina ansträngningar. Jesus berättar i en liknelse om hur allt förhåller sig:

”En man ville ordna en festmåltid och bjöd många gäster. När tiden för festen var inne, skickade han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt.” (Luk 14: 16-17)

Så är det med himmelen för oss som tror på Jesus. Allt är färdig. Gud har ställt i ordning den himmelska staden åt oss.

Så är det också med frälsningen för dem som ännu inte tror, den som ännu inte har det himmelska hoppet, den som ännu inte ser sig som ett Guds barn, Gud bjuder också den människan till sig att komma sådan hon är. Var och en får tro sina synders förlåtelse för Jesu skull. Och i den stund man litar på att Gud är nådig för Kristi skull får man se sig som Guds älskade barn, och som arvtagare till det himmelska hoppet.

Att erkänna att vi inte är bofasta här

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

 

Den trygga vissheten och glädjen i vårt himmelska hopp börjar

med att vi erkänner att vi inte är bofasta här, vi är bara på genomresa, vi ska vidare och vänder inte tillbaka. Det berättas att den spanske erövraren Cortez såg till att bränna några av sina skepp, när han landstigit, för att hans manskap inte skulle blicka bakåt, utan bara framåt.

Vi behöver inte bränna några skepp, eller förakta tillvaron här, vi kan göra det bästa av våra jordiska liv, men som man säger: borta bra, men hemma bäst, och vårt riktiga hemland är ju i himlen hos vår älskade Frälsare Jesus Kristus som friköpt oss med sitt eget blod, för att vi skall tillhöra honom, leva under och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden lever och regerar i evighet.

Var Gud påminner oss om hemlandet för att vi inte ska ge upp

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Utan att uppleva och se med sina sinnen, höll de ändå fast vid hoppet, de såg med trons ögon det världen inte ser. Jesus säger:

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." (Joh 8: 56)

De hade inte misslyckats när de lades i sina gravar. De hade bara tagit ett steg närmare, den eviga gemenskapen med Gud. Därför stod Noa ut när människorna inte trodde hans förkunnelse, därför lämnade Abraham sin hemstad, allt han ägde och hade, för den långa vandringen. Att tro är att glädja sig åt det man inte har i sin hand.

Men ändå lyfter Gud på täckelsen och låter oss se med trons ögon, vårt hopp och förvisssar oss om att det är visst och säkert, att det är orubbligt och fast, varje gång vi hör det glada budskapet i evangeliets predikan. 

Och vi får ta emot vår Frälsares kropp och blod under bröd och vin i nattvarden, som en underpant, ett kvitto på vårt slutmål. ”så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” (1 Kor 11: 26)

Vår Frälsare sade själv vid den sista måltiden:

”Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike." (Matt 26: 29)

Gäster och främlingar med ett hemland

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Det var det hemland som gamla testamentets fäder såg i fjärran, och hälsade, därför bekände de sig som gäster och främlingar på jorden. Och Hebreerbrevets författare förklarar:

”De som talar så visar därmed att de söker ett hemland.” (Hebr 11: 14)

Kära vänner. Bär vi himlen inom oss som ett Guds löfte, eller försöker vi att skapa oss ett hemland här, där vi bara är främlingar och gäster? Då är det inte underligt att vi suckar och klagar, att vi vänder ner blicken eller ser på världens inbyggare och avundas dem, dessa människor som ingenting har av verkligt värde.

Psalmisten sjunger:

”När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, som ett djur var jag inför dig.

Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran från dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN,för att kunna tala om alla dina gärningar.” (Ps 73: 21-28)

Det var detta som höll gamla testamentets fäder uppe, som gav dem kraft och mod att vandra vidare, det var vad Hebreerbrevets mottagare uppmuntrades att hålla fast vid i sin kamp och det är vad Gud vill att du och jag ska påminna varandra om, så att vi inte ger upp och halkar efter på vägen!

Det är klart att Gud ibland hörde deras böner och hjälpte dem på deras vandring. Men de tog aldrig ögonen från målet, som var större än allt de kunde uppleva här och nu, allt de kunde föreställa sig av vad den här världen har att erbjuda.

Utan att uppleva och se med sina sinnen, höll de ändå fast vid hoppet, de såg med trons ögon det världen inte ser. Jesus säger:

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." (Joh 8: 56)

Guds barns pass och visum

Vårt pass, det som ger oss fritt inträde, inresetillstånd och visum till himlen, är vår tro att Jesus kommit till världen för att frälsa syndare, att Guds sons blod renar från all synd, att den som kommer till honom, litar på

att hans förlåtelse verkligen gäller, honom skall han sannerligen inte kasta ut. Jesus säger:

”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (Joh 5,:24)

Jesus ber för oss:

”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.” ( Joh 17: 24)

Att inte förlora målet ur sikte

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Det är lätt när man lever i ett sammanhang, i ett samhälle eller omvärld som inte bekräftar den tro vi alla äger, utan motsäger och misstänkliggör oss, att vi frestas att tänka att de kanske har rätt, det var kanske inte någonting jag hade. Då uppmanar brevskrivaren oss att se på Abel, Hanok, Noa och Abraham.

Dessa dog alla utan att ha fått det Gud lovat i livet. Men ”tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebr 11: 1) De visste alla att de en dag skulle se och uppleva mer än det de såg och upplevde i livet. Av detta skäl ”bekände de sig vara gäster och främlingar på jorden” (Hebr 11: 1)

Den som bara är en gäst och främling, han har inte slagit ner sina bopålar, han har inte gjort sig hemmastadd, han har inte identifierat sig med det land han bor i just nu. Därför kan det landet inte göra honom besviken. I sinnet har han sitt verkliga hemland.

I Bibeln har vi vår karta, vår slutdestination, här finns vårt pass. Kung David ber till Gud:

”vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp.” (1 Krön 29, 15)

Hur trösterikt är det då inte att höra Guds Ord i kyrkan, att slå upp vår Bibel och läsa vår karta, se vår eviga himmelska destination, slutmålet för vår resa, den eviga himmelska härligheten tillsammans med vår Frälsare Jesus Kristus som utgjutit sitt blod på korset för alla våra synder.

Vad det är som bär, genom allt

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Vad är det som bär när allt känns hopplöst ut? Vad är det som ger styrka att fortsätta när man ser bara svaghet i sig själv? Det är frågor som Hebr 11 svarar på. Författaren har innan texten nämnt hur Abel genom tron bar fick ”vittnesbördet om att han var rättfärdig” (Hebr 11: 4), ändå dödades han av sin bror Kain. 

På samma sätt var det tron som gjorde att Hanok fick ta en genväg hem till Gud, dock utan att möta döden (Hebr 11:6). Den judekristna församlingen visste inget om framtiden, och påminns om Noa som inte hade sett vad som skulle hända, men byggde ändå på arken på grund av vad Gud sagt, och var rättfärdig genom tron (Hebr. 11:7). Abraham ”begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.” (Hebr 11: 8) Han och Sara litade på löftena, men framförallt ”väntade [de] på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat.” (Hebr 11: 10).

Vad skulle församlingen som Hebreerbrevets författare skriver till tänka på i den situation de befann sig i? De

skulle tänka på bibelns fäder, patriarker och profeter.

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland.” (Hebr 11: 13-14)

Vi har också ännu inte allting i vår hand. Vi lever i en trasig värld, fylld av synd, ondska, lögn och falskhet, fylld av smärta, misslyckanden och ensamhet. Precis som den judekristna församlingen är vi en liten församling i en kontext som inte känner Kristus, och där mäktiga religiösa grupper lockar med glitter och glans.

Men vi har också som gamla testamentets heliga, genom Ordet, skådat landet i fjärran, vårt hemland, och Johannes förklarar om alla troende att [Gud] ”skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta." (Uppb 21: 4) ”De skall se hans ansikte” (Uppb 22: 4) Det sker när vi skiljs från detta livet eller när vår Frälsare Kristus kommer åter.

Ett brev till hebréer

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Texten är hämtad från Hebreerbrevet. Vi vet inte vem som skrev brevet eller vilken församling han skrev det till. Ändå betraktades det av den tidiga kyrkan som att det hade apostolisk auktoritet.

Det är tydligt att brevet är skrivet före templets fall år 70. Det står ännu kvar. Utifrån de frågeställningar brevskrivaren tar upp kan vi dra slutsatser om situationen i församlingen.

Han skriver till judekristna som hade kommit till tro på Frälsaren Jesus Kristus som gamla testamentet talade om. De hade kommit till tro tidigt och hade själva fått undervisning av apostlarna som själva hört Jesus. I synagogans och templets närhet hade dessa judekristna förstås förhoppningen att deras landsmän skulle komma till tro på samma Frälsare, som de läste om i gamla testamentets skriftrullar. Men åren gick och de flesta judar kom inte till tro på Kristus. Istället förnekade de honom och de försköts från synagogan. Till en början hade de judekristna inte problem med hedningarna eftersom de betraktades som en judisk sekt. Men med tiden började de också förföljas av hedningarna. Kristendomen blev en förbjuden religion.

Frestelsen blev förstås stor att återgå till sina judiska rötter. Att Templet stod fortfarande kvar, och vackrare än tidigare efter Herodes utbyggnad gjorde det inte lättare. Rökelsen brann, prästernas och leviternas dräkter med linne, guld och ädla stenar imponerade, liksom de liturgiska sångerna. Genom tron på Kristus hade församlingen ställts utanför detta. De hade, hamnat som författaren skriver: ”utanför lägret” och fått ”bära hans smälek” (Hebr 13: 13). Rent mänskligt fanns förstås en frestelse att återvända till judendomen.

Därför börjar brevskrivaren i kapitel 1-7 med att uppmuntra dem i tron på Kristus och förklarar för dem att han är bättre än gamla förbundet: profeterna, änglarna, Moses, Josua, Aron och Melkisedek.

I kapitel 8-10 fortsätter han att visa att det nya förbundet är överlägset det gamla med en bättre överstepräst, helgedom och offer.

Kapitel 11 handlar om vad vi i nya förbundet kan lära oss av trons hjältar. De såg på Guds löfte och levde i tron på dem. På samma sätt får vi se på Kristus som garanten för nya förbundets löften.

I kapitel 12-13 talar han om att församlingen trots lidanden och nöd, kunde tro och lita på Kristus.

Brevet innehåller också varningar för avfall från tron, som kunde sluta så illa att man helt föll bort från Gud, i nära anslutning till dessa varningar finns också uppmuntran att troget hålla sig till församlingens sammankomster.

Den tredje givaren

”Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i

den. Många rika gav mycket. Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på." (Mark 12: 41-44)

Änkans gåva blir en vacker skugga av den tredje givaren i dagens text. Hon gav allt hon ägde, hon gav frivilligt och inte för att imponera på någon.

Den tredje givaren, kanske någon säger. Är det inte bara två givare i dagens text: de rika och den fattiga änkan?

Har man missat den tredje givaren i dagens text, så missar man kristendomen helt och hållet.

Bibeln lär att ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.” ( Joh 3: 16)

Han gav allt, han gav sig själv. Därför att han älskade oss.

”Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” (Ef 5: 2)

Vi alla har en skuld inför Gud, därför att vi brutit mot hans lag. Vi har alla syndat mot hans bud, framförallt för att vi inte med hela våra hjärtan älskat Gud och våra medmänniskor.

Den skulden kan vi inte betala igen, hur mycket vi än försöker.

Profeten Esra skriver:

”Min Gud, jag skäms och blygs för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra missgärningar har växt oss över huvudet, och vår skuld är så stor att den når upp till himlen.” (Esra 9: 6)

Men Jesus Kristus Guds Son gjorde det vi inte kunde göra. Han betalade vår skuld inför Gud genom att på korset dö i vårt ställe. Han är vår ställföreträdare.

”Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade.” ( 1 Pet 2: 24)

Det betyder att genom honom äger vi syndernas förlåtelse och rättfärdighet inför Gud. När vi tror på honom får vi lita på att vi är Guds barn. Genom dopet har han gett oss alla dessa skatter. När Ordet säger till oss att vi är förlåtna så får vi lita på att det verkligen gäller inför Gud. Genom nattvarden försäkrar han oss gång på gång att hans kropp är utgiven för oss och hans blod är utgjutet för oss.

Den störste givaren är han som talar i dagens text. Det är Jesus själv. Och när vi hör att vi är förlåtna inför Gud, så fylls vi av tacksamhet. Då får vi göra som änkan i dagens text. Ge tillbaka till Gud. Framförallt ger vi Gud våra hjärtan, vår lydnad. Men vi ska också ge av våra tillgångar, så att Guds rike, Guds församling kan fortsätta att verka i vår mörka värld.

Bibeln lär:

”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1 Joh 4: 19)

”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.” (1 Joh 4: 9-11)

Änkans skärv

”Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra

som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på." ( Mark 12: 42-44)

Det yttre kan vi alla se, men Jesus ser längre. Han ser hjärtan. Han såg varför hon gav. Man kan tycka om man läser ytligt att hon inte hade mycket att vara tacksam för. Denna kvinna hade kanske drömt om att få åldras med sin man. Men mannen dog, och på den tiden var det en större katastrof än vad det är idag, med pension och efterlevnadsskydd. På den tiden stod oftast mannen för försörjningen. Nu hade hon ingen trygghet. Men hon var vid Guds tempel och dit skulle man gå av annat än världsliga skäl. Hon var tacksam för vad Gud gett henne i andra avseenden, något vi ska komma in på senare.

Vi kan sammanfatta den andra givaren, änkan under fem punker:

• Hon hade inte mycket pengar
• Hon behövde sin egendom själv.
• Hon kunde ha lagt i ett av sina mynt, men hon lägger i båda.
• Hon försökte inte imponera på någon.
• Hon fick ingen uppmärksamhet av folket.

Eftersom Jesus berömmer hennes handlande, att hon gav rättsinnigt så får vi tänka att hon hör till gamla förbundets troende. Hon hade kommit till templet och var inlemmad i Guds förbund som han ingick med Abraham. Hon hade hört Gud tala genom de skriftrullar som förelästes i synagogan varje sabbat. Hon hade hört om att genom Abrahams och Davids släkt så skulle en komma som skulle befria folket från synd och skuld och ge förlåtelse. Varje gång hon såg att ett offerdjurs blod skulle utgjutas på det två meter höga brännoffersaltaret i templets mitt, så visste hon att Gud en gång skulle sända en ställföreträdare för alla dessa offer, som skulle gjuta sitt blod, för hennes synder. Nu förstår vi hur hon kunde vara tacksam, trots alla svårigheter hon varit med om.

Och med en sådan fantastisk Gud så visste hon att han skulle vara med henne när hon gick hem, och hjälpa henne så att hon kunde tjäna ihop till brödfödan för ännu en tid. Hon litade på Gud, och det var detta hjärta Jesus såg.

Det stora inför Gud är det hängivna hjärtat som litar på honom och kärleken till honom. De två kopparmynten som änkan lägger i offerkistan heter i den grekiska grundtexten λεπτόν. De visar hur

fattig hon var. Det går inte att översätta pengar från den tiden till våra pengar, eftersom vi använder pengar till helt annat nuförtiden. Men man får en förståelse för värdet av en λεπτόν om man påminner sig att lönen för en arbetsdag på tolv timmar var en denar och det går 128 lepton på en denar. Det betyder att två lepton motsvarade världet av tio minuters arbete. Det visar inte hur snål hon var, utan hur fattig hon var. Det var allt hon ägde. Ändå var inte två kopparmynt värdelösa. För dem kunde hon ha köpt lite mjöl för att baka ett par limpor.

Hon ville uttrycka sin tacksamhet gentemot Guds stora gåva till henne som genom Messias.

Texten talar om hur Gud ser på hjärtat bakom givandet. Texten säger inte att givandet är onödigt, eller att det inte spelar någon roll hur mycket man ger. Den säger inte heller att pengar är oväsentligt för Guds rike. Gud är inte beroende av oss, men Guds rike på jorden gynnas av hur vi förvaltar våra gåvor.

Detta ämne, våra pengar, är alltid besvärligt att tala om, men uppenbarligen ett ämne som är viktigt, eftersom 2300 bibelverser tar upp just detta ämne. 15% av Jesus talar om handlar om vårt förhållande till pengar. Det är så viktigt att Jesus den sista veckan av sitt liv faktiskt tar upp det. Dagens text utspelar sig sista veckan av Jesu liv.

Änkans gåva blir en vacker skugga av den tredje givaren i dagens text. Hon gav allt hon ägde, hon gav frivilligt och inte för att imponera på någon.

Ett givande utan rätt motiv

”Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på." (Mark 12: 41-44)

Vi har tre givare i dagens text. Låt oss börja med att se på den första kategorin.

Vi kan alla se det yttre. Vi kan se att man ger, och vi kan se att dessa rika ger mycket, men Jesus såg inte bara handen. Jesus ser också rakt in i hjärtat. Han säger om dessa att de ” gav ... av sitt överflöd”. De var noga med att ge till Guds rike, och de gav mycket.

Det är inte fel att ge mycket till Guds rike, men det finns ett givande som inte handlar om vad som kommer från hjärtat, utan från helt andra motiv. I verserna innan dagens text talas om människor som beter sig på ett speciellt sätt för att synas av människor. Man vill vara extra religiösa för att bli beundrade och vördade av andra. Jesus talar om dessa i bergspredikan när han säger:

”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6: 1-4)

Att göra goda gärningar för att vinna beröm hos människor är inget rätt motiv. Men inte heller skall man göra goda gärningar för att blidka Gud, för att köpa Guds ynnest, för att Gud ska bli nöjd med oss.

Det finns människor som inbillar sig att Gud är beroende av oss människor. Att Gud behöver våra tjänster. Då har man inte förstått Guds allmakt. Gud är inte bara den som skapat allt, han är den som uppehåller hela universum och allt vi har och kallar vårt är egentligen hans. Vi skulle inte kunna lyfta ett finger eller

andas ett andetag utan Guds hjälp.

När kung Salomo samlade in material och byggdelar till Guds tempel så är han inte stolt och självtillräcklig inför denna tjänst för Gud, utan utbrister i bön:

”Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig. Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp. HERRE, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har skaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans. Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till vad som är rätt. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla dessa frivilliga gåvor. Och nu har jag också sett med glädje hur ditt folk som står här har burit fram åt dig sina frivilliga gåvor.” (1 Krön 29: 11-17)

Det första givaren i texten representerar det felaktiga givandet. Det är när man ger för att få uppskattning av människor, eller när man ger för att blidka Gud. Men det finns ytterligare en sak som visar att generöst givande ibland ändå kan vara ett sken som bedrar. Jesus säger om de han såg vid offerkistan:

”alla gav de av sitt överflöd” (Mark 12: 44)

I Ordspråksboken läser vi:

”Ära HERREN med dina ägodelar och ge honom det första av all din gröda.” (Ords 3:9)

Det är detta som kallas förstlingsfrukten. Israels folk skulle ge en del av det första av skörden, av sina egendomar till Gud. Det betyder att man avdelar det första åt Gud, innan de andra räkningarna är betalda, innan man ger åt sig själv. När folket skördade, så offrade man det första till Gud. Överflödet är något helt annat. Det är det sista. Det som blir kvar.

Vid pingsten frambar man det det första man skördade som ett offer inför Gud. Det är det svåra. Men de rika i dagens text gjorde tvärtom. De såg till att ha alla sina behov täckta, och sen gav de till templet av det som blev över, det som de ändå inte behövde, och kunde fortfarande ta emot folkets hyllning som generösa personer. Hur är det med dig och mig? Tänker vi på församlingen innan vi sett till våra egna utgifter, eller tittar vi om det blivit något över, och ger bottenskrapet till Gud?