Vem behöver höra om synd och nåd?

Varför ska man tala om synd och elände till djupt kristna människor? Borde inte aposteln bara tala om ljus och liv och salighet?

Svaret är att man inte förstår djupet av Guds kärlek om man inte förstår djupet av vårt eget fördärv. Man förstår inte behovet av förlåtelse och lär sig att uppskatta nåden om man inte förstår att man gjort fel. Det handlar inte om att vältra sig i elände, utan att visa båda sidorna av myntet.

Texten säger att Kristus dog för oss medan vi ännu var svaga. Ja, människan är i sig själv, svag, ja, hjälplös, som vissa översättningar skriver. Är man hjälplös kan man inte förändra sig själv.

Den som trodde sig ha allt i sin hand, och som därför ansåg sig inte behöva Gud måste alltså tänka om.

Man kan förändra utsidan, men insidan kan bara Gud förändra. Människan har försökt att förändra sig genom att disciplinera sig själv, genom att försöka följa olika moraliska regler, genom att utbilda sig, genom att lära sig tala och tänka på ett visst sätt. Det förändrar handlingarna till en viss del, men det förändrar inte hur vi är, hur vi ser ut till vår natur, hur vårt hjärta är.

Det finns en utbredd idé om att Gud hjälper den som hjälper sig själv. ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” lyder talesättet. Citatet är så välkänt så att jag tror många tror att det står i Bibeln. Men det härstammar faktiskt från Algernon Sydney som sade så 1698, och Benjamin Franklin populariserade det 1757. Men Benjamin Franklin talade om att man inte ska tro att man kan åtnjuta sociala förmåner om man inte är beredd att arbeta för dem. Det blir obibliskt om man överför tanken till det andliga området. Bibeln lär ju tvärtom.

Gud är till för de hjälplösa. Jesaja säger: ”Du är ett skydd för den svage, ett skydd för den fattige i hans nöd, en tillflykt undan storm, en skugga undan hetta.” (Jes 25: 4)

Jesus sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare." (Luk 5: 31-32)

Så om man inte räknar sig till skaran av hjälplösa, om man inte likt publikanen ropar ”Var nådig mot mig syndare” eller med Paulus kallar sig själv syndare, så har man inget behov av Jesus. Därför påminner oss Bibeln om och om igen, överallt, att vi är hjälplösa, och svaga, i oss själva. Det gäller alla människor, därför att vår natur är skadad av syndafallet.

Därför är det en tröst när Skriften säger:

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)