Vårt egenvärde och vår självkänsla består i Guds kärlek till oss

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

Det är kanske besvärligt för den moderna självgoda människan att höra, att sådana vi är i oss själva så är vi inte värda att älskas. Vi är avskyvärda.

Men sade jag inte nyss att Gud älskar oss? Är vi då inte värda att älskas? Svar, Gud älskar oss inte för att vi är värda att älskas, för att vi förtjänar hans kärlek. Gud älskar oss trots de vi är, trots vår synd. Det är det förunderliga med hans kärlek.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Joh 3: 16-17)

”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1 Joh 4: 9-10)

Utan honom är vi ingenting, men i honom, i Kristus, i Guds kärlek till oss får vi ett verkligt värde.

Nyckeln till att förstå denna dubbelhet ligger i orden ”i oss själva” och ”i Kristus”, nyckeln ligger i skillnaden mellan lag och evangelium. I lagens ljus vill Gud döma, i evangeliets ljus vill Gud förlåta. I oss själva är vi fördömelsevärda, i Kristus är vi friköpta, återlösta, förlåtna.

Det är därför Bibeln både kan beskriva oss som svaga, ogudaktiga och syndare, och samtidigt beskriva oss som rättfärdiga, heliga och rena. I oss själva, eller i Kristus.

Det är inte antingen eller, utan ett både och, samtidigt rättfärdig och syndare. Om man brottas med dålig självkänsla och självförakt så beror det på att man inte blickar utanför sig själv. Då beror det på att man bara stirrar på sig själv i lagens ljus. För samme psalmist som kan bekänna inför Gud:

”jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon.Du är rättfärdig när du talar, du är ren när du dömer. Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv.” (Ps 51: 5-7)

Samme psalmist kan bedja till Gud:

”Bevara mig som en ögonsten, beskydda mig under dina vingars skugga” (Ps. 17: 8)

I ordböckerna finner man som synonym till ögonsten: juvel, skatt, gunstling och älskling. Om du är Guds egen juvel, skatt, gunstling och älskling, då har du och jag ett värde i Hans ögon. Varför, därför att Gud är kärlek, därför att Guds Sons blod runnit på korset för att friköpa oss ifrån alla synder och all skuld, han har uppstått och skänkt oss sin egen rättfärdighet, som sångaren sjunger:

”Se ej på mig, se på din Son, Se på ditt fridsförbund, Och lär du mig att se mig täck I Sonen varje stund! Han är min frid, min salighet, Med honom allt jag fått; Se på din Son, se på din Son Och mig i honom blott!

I honom är jag vit och ren, Hur svart i mig jag är, I honom är jag god och from Och helig redan här, Ty vad han är, det är ock jag, Och vad han har, har jag: Fullkomlig helighet för dig Och allt ditt välbehag.”

Vårt värde finns i Guds ögon, i hans kärlek och hans förlåtelse som vi lär oss i dagens text:

”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” ( Rom 5: 8)

Det finns inget utrymme för självförakt och dålig självkänsla i evangeliet: Hur skulle vi kunna förakta den Gud älskar? Hur skulle vi kunna känna lågt värde i den Gud kallar sin ögonsten?