Gud vill de förlorades frälsning

”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.” (Lukas 19: 42)

Hur är det med oss? Man kan bli så religiöst inåtvänd och upptagen med sin egen andlighet att man inte ser alla människor runt omkring. Vi ska lovprisa Gud och glädja oss över den frid och glädje han ger, men vi ska också se vår nästa, de som finns omkring oss. 

Hur mycket gråter vi över människor som inte vet vad som ger verklig frid? Gläder vi oss mest över den frid vi själva äger?

”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.”

Det kunde vara precis tvärtom. Att de hade tagit emot honom, att de precis som Natanel, Petrus och Johannes, Paulus, den samaritiska kvinnan, Maria från Magdala och alla andra troende hade hört budskapet så att de trodde det.  Då hade de ägt den sanna friden i sina hjärtan, då hade insett att Gud är en nådig Gud för Kristi skull, att Gud frikänner genom sin Son. 

Men de hade sagt nej. De hade skjutit honom ifrån sig. Jesus hjärta är bedrövat för vad de kunde ha ägt. Det är dolt för deras ögon, inte för att Gud inte ville deras frälsning, utan för att otron skapar andlig blindhet. När Gud ger evangeliet, när Gud ömt försöker dra en människa till Kristus, för att ångra sin synd och tro förlåtelsen, och hon skjuter det ifrån sig så förblinder hon sig själv, så att hon inte kan se och förstå. Skriften säger:

”eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.” (2 Tess 2: 10-12)

Det är alltså inte Guds fel att människor går förlorade. Det är deras otro. Gud säger genom profeten:

”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar”. (Jes 65: 2)

Jesus säger på ett annat ställe om Jerusalems otro:

”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta hade jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” (Luk 13: 34 )