En Gud som gråter?

”När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: "Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig." (Lukas 19: 41-44)

Med sig hade han sina lärjungar som får bevittna att Mästaren faller i gråt. Det finns bara två dokumenterade ställen i nya testamentet då det står att Jesus grät. Det var dels framför hans väns Lasarus grav, och nu framför Jerusalem. 

Man ska inte tänka att Jesus var en vek man. Han var ju snickare och säkert en stark man som visste hur man hanterade hammare och olika redskap.

Ändå läser vi: 

”När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den”.

Kanske var det en pinsam stund för hans lärjungar. Man vet inte hur man ska reagera och vad man ska säga. Vad var det som var fel?

Vad brukar det vara som får dig och mig att gråta? 

Är det när vi blir sårade? Är det när vi har ont? Är det när vi sörjer våra nära och kära?

Jesus grät inte över sig själv. Han grät över Jerusalem och dess invånare. Det var inte en gråt som grundades på osäkerhet eller rädsla. Han visste allt om framtiden för staden och dess folk. Det var tårar av medkänsla, det var känslor för människorna som fanns där.

Gråten kunde ändå upplevas malplacerad. I verserna innan dagens text hade nämligen jublat av glädje och sjungit lovsånger.

"Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!" (v. 38)

Men den frid de sjöng om handlade inte om friden på jorden. Den handlade om frid i himlen och ära i höjden, den frid som aposteln talar om när han säger:

”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord… Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5: 19, 21)  

 Jesus är i sin sorg angelägen inte bara om den objektiva friden, den frid som inte går att ändra på, den frid som stiftades när Jesus på sitt kors sonade alla våra synder. Han är angelägen om den frid som upprättas när evangeliet går in genom öron och in i hjärtat hos de människor som hör och tar emot evangeliet.

Kristus säger idag till Jerusalem:

”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.” (v. 42)