Vad gör man när situationen känns hopplös?

"Israels barn, hela menigheten, kom in i öknen Sin i den första månaden, och folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon. Och menigheten saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron. Folket klagade på Mose och sade: "Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför HERRENS ansikte! Varför har ni låtit HERRENS församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka." Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten." (4 Mos 20:1ff)

Israels folk var så uppslukade i sin bitterhet att de önskade att de hade dött precis som när Kora, Datan och Abiram med deras familjer blev uppslukade av jorden, därför att de kritiserade Guds profet Moses och indirekt Gud själv. Utöver dessa dog 14 700 människor på en dag. (kapitel 16)

På den dagen hade man klagat på samma sätt. Israels folk hade förvandlats till historierevisionister. Nu kom de bara ihåg goda saker med Egypten. Gud säger genom psalmisten:

”Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren som står under hans vård.  I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som i Meriba, som på Massas dag i öknen, där era fäder frestade mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar.” (Ps. 95: 7 - 9)

Hela Israels menighet hade samlat sig mot Moses och Aron. Vad gör de?

”Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten.”

Vart går vi när situationen känns hopplös? Är det inte till Herren vi skall gå? Är det inte honom vi ska be om hjälp?