Striden är Herrens

"David sjöng till HERREN denna sång, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. Han sade: ’HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som räddar mig från våldet" (2 Sam 22:1ff)

Nu var det ju inte Gud som David gömde sig i när han tog sin tillflykt i bergfästet. Gud satte inte fram en fysisk sköld framför den unge David. Men David såg Guds hand i allt som skedde. Han visste att Gud vandrade vid hans sida och skyddade, för att löftena till Gudsfolket skulle gå i uppfyllelse, för att kungen skulle bevaras. 

Rent mänskligt så var det mer eller mindre omöjligt att en herdepojke med en slunga skulle besegra en stor vältränad soldat med full rustning och vapen. Det förstod inte bara Israel utan också filistéerna. Därför hade David också sagt inför sin strid med Goliat:

”Hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS.” (1Sam. 17)

Hur ofta tror vi inte att vi har gjort ett bra jobb, vi berömmer oss själva, vi blir stolta för våra prestationer inför Gud och våra medmänniskor. Ändå skulle vi ingenting äga och ingenting ha, vi skulle ingenting skyddas från och bevaras i, om inte Gud gav oss det.

Skriften säger:

”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader.” (Jak. 1: 17).