När kung David hade gjort en stor insamling och samlat ihop silver, järn, koppar och guld bland folket, för att hans son Salomo skulle kunna bygga ett tempel åt Herren, så säger han inte till Gud: ”Titta, vad duktiga vi är, vad vi har skrapat ihop åt dig!”. Nej, han tackar Gud, han säger:
”Så, tackar jag dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från din dig kommer allt. Och ur din hand har vi gett det åt dig. Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp. HERRE, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har skaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn – från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans.” (1 Krön. 29:13-16)
På samma sätt riktar kung David våra blickar, i sin resumé av sitt liv, inte på hur heroisk han var, utan på Gud.
”HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som räddar mig från våldet.” (2 Sam 22)
Han visste att han hade Gud att tacka för vem han var, för allt han ägde och allt han hade, utan honom var han ingenting, utan Gud ägde han ingenting.
Utan Gud hade han fallit för Goliats, Sauls, Absaloms, filistéernas, moabiternas eller ammoniternas svärd, pilbåge, spjut eller lans. Utan Gud hade han kanske fortfarande vaktat fåren i Betlehem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar