David hade utfört många stordåd i sitt liv. Men när han ser tillbaka på sitt liv, så är det inget hjälte-epos han ger i sin lovsång. Han tackar Gud och ger honom äran för allt.
”David sjöng till HERREN denna sång, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. Han sade: ’HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsningshorn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som räddar mig från våldet.” (2 Sam 22: 1-3)
Dessa bilder han använder av Gud var inte bara bilder för David. De var mycket verkliga för honom.
Han hade gömt sig i ett bergsfäste och stått vid en klippa när Sauls soldater var ute för att döda honom. (1 Sam. 24) Ändå säger han:
”HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa.”
När David var en yngling hade jätten Goliat kommit mot honom med svärd, spjut och lans (1 Sam 17), kung Saul hade kastat sitt spjut mot honom tre gånger (1 Sam 18, 19), men David hade klarat sig. Men han sade inte: Vilken tur jag har! Han säger: ”Min Gud…min sköld”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar