Det sanna evangeliet

"'Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.' (Gal 2:4-5).

Påven och sekteristerna skryter nu för tiden med att de lär evangelium och tron på Kristus. Och det gör de visserligen, men med samma resultat som en gång de falska apostlarna, som enligt Paulus förvillade församlingarna och gjorde Kristi evangelium om intet. Han själv däremot, säger han, förkunnar evangeliets sanning d.v.s. det rena och sanna evangeliet, och därmed säger han också, att all annorlunda beskaffad förkunnelse är lögn under evangeliets

skylt. Ty alla kättare använder Guds, Kristi och kyrkans namn som skylt. Likaså utger de sig för att lära, inte villfarelser utan den vissaste sanning och det renaste evangelium.

Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken inte är trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i sig själv är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att
den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag inte gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut inget annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser inte på kärleken, den säger inte: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangeliets sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv. Den som lämnar detta trons föremål, han har inte den rätta tron utan en mening, som blott har sken av att vara tro men som vänder sina ögon från löftet till lagen, vilken förskräcker honom och driver honom till förtvivlan."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").