Är Gud skyldig de som inte har hört?

Vi har väl alla hört det sägas: "Om Gud frälser somliga, varför frälsar han inte alla". På det svarar vissa: "Gud kan inte tvinga någon att frälsas, frälsningen måste ske av fri vilja". Men det är lite tanklöst. Vad då fri vilja? Beror frälsningen hos Guds barn på att de är bättre än andra? Beror frälsningen på att somliga vill sitt eget bästa mer andra? Hävdar man något sådant så är ju inte kristendomen annorlunda än andra religioner. Då handlar ju frälsningen inte längre om nåd, utan om vad jag gör, då handlar det inte om vad Gud ger, utan vad vi vill eller gör.

Andra spetsar till argumenten lite, man säger: "Om frälsningen beror på att vi hört evangelium, varför dömer han dem som inte har hört

evangelium, de har ju aldrig fått chansen." Det låter ju väldigt knepigt. Vi vet ju alla att Gud sänt oss att förkunna för alla människor, men hur går det för de som inte hört? Är inte det lite orättvist? Vad ska man svara på sådant? Ja, vi ska inte svara, innan vi undersökt om frågan är rätt ställd. Förutsätter frågeställaren rätt saker innan han ställer frågan? Bakgrunden till människans stora problem är hennes synd. Gud beskriver det genom profeten Jesaja:

"det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er. Ty era händer är fläckade av blod, era fingrar av missgärning. Era läppar talar lögn, er tunga bär fram orättfärdighet. " (Jes.59:2f.)

Vad ligger bakom föreställningen att Gud är skyldig att ge oss människor frälsningen. Jo, ingenting annat än självrättfärdighet och gärningsrättfärdighet. Om jag hävdar attt Gud måste frälsa, så beror det ju på att jag har någonting inom mig själv som tvingar Gud att frälsa. Men Bibeln säger att vi inte har det. Vi har ingenting inom oss som gör att vi kan kräva av Gud att han accepterar oss. Ingenting. Om Gud skulle agera enligt vad han ser hos oss, så måste han omedlebart döma hela världen.

Det är som orden lyder i Olaus Petris syndabekännelse:

"Vi förtjänar helvetet och en evig fördömelse om du skulle döma oss som våra synder har förtjänat och din stränga rättvisa kräver"

Skall vi bli frälsta måste det bero på Guds nåd, och inte på något inom oss. Därför fortsätter Olaus Petris syndabekännelse:

"Men nu har du utlovat att med mildhet och nåd omfatta alla fattiga syndare som fly till faderliga barmhärtighet och gudomliga godhet".

När Gud dömer världen, även de som inte hört, så gör han ingen orätt. Tvärtom, han skulle göra orätt om han inte dömde. Skriften säger t.o.m. att den icke-troende världen handlar mot bättre vetande. Vi läser om dem när texten berättat om den synd vi alla lever i:

"Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det." (Rom.1:32)

När en människa kommer till tro, så är det inget som beror på att Gud har haft någon sorts moralisk skyldighet att skänka nåd. Han har inte det. Det är totalt oförtjänt. Och det är detta som är nådens under. Man kan inte rent moraliskt se någon skillnad på de som blir frälsta och de som gör förlorade. Blir man frälst är det till 100% Guds oförtjänta nåd, går man förlorad så är det tilll 100% ens eget fel.

Vi måste lära oss att se att varje antydan om att Gud är skyldig oss något är ett uttryck för gärningsrättfärdighet. Den ödmjuka tron ser inte på sig själv, utan bara  på Kristus och Guds nåd.