Detta är Guds gärning

Jesus svarade: 'Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt.' (Joh 6:29).

Då vi i samvetsnöd borde begagna oss av evangelium, som är ett nådens, tröstens och livets ord, så lämnar vi istället ofta företräde åt lagen, som är ett vredens, bedrövelsens och dödens ord. Vi låter lagen dundra i våra samveten, och då kan ett enda hotfullt språk ur Skriften skymma bort all grund till tröst och göra oss så uppskakande i vårt inre att vi helt och hållet glömmer läran om rättfärdiggörelsen, evangelium, nåden, ja, Kristus själv.

Förutom lagen har vi också vårt eget förnuft emot oss. Det är därför jag ständigt söker inpränta denna sanning att kunskapen om Kristus och tron på honom icke är någon mänsklig sak, icke någon gärning, utan en gåva av Gud, som i oss både skapar och uppehåller tron. Ty liksom han från början genom Ordet ger tron, så är det genom Ordet som han också i fortsättningen förökar, övar, styrker och fullbordar tron.

Därför är ingenting farligare än att förakta Guds ord. Den som blir mätt på Ordet och likgiltig för det, emedan han tror sig ha förstått det, och så småningom börjar få avsmak för det, han har redan förlorat Kristus."

(M. Luther ur "Ord för dagen" 22 juli).

Kristi rike

"Kristi rike på jorden är inte ett världsligt rike, det består inte
heller i att man såsom här på jorden äter, dricker, sköter hushållet, sköter sin kropp och ser till att detta livets nödtorft ordnas och finns tillgängligt; utan Kristus har skapat ett sådant andligt rike där man söker och finner eviga värden, och han har också sörjt för att där rikligen finns Guds ord, sakrament och den helige Andes kraft och gåvor och att ingenting fattas i det som tjänar det eviga livet och dess bestånd. Därför låtar han världen med dess regemente ha allt vad den behöver av nödtorft och förråd, men han bjuder sina kristna att inte trösta sig med det materiella och timliga utan att trakta efter Guds rike, som bör evigt vara dem nog och som skulle göra dem rika."

(M. Luther. WA 22. 122:12-13).

En ny sång

"'Sjung för Herren en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin heliga arm.' (Ps 98:1).

Detta är den nya sången om det nya riket, den nya skapelsen, de nya människorna, inte födda genom lag och gärningar utan av Gud och av Anden, som är idel under och gör idel under i Kristus Jesus, vår Herre. Eftersom den helige Ande manar oss att sjunga, så är det visst, att han också inbjuder oss att ta emot och tro dessa under, att de har skett till vår förlossning och vårt bästa och därför också förkunnats för oss. Därför är tvivel och otro här fördömelsevärda, då man säger: 'Hur vet jag, om Gud genom sin rätt och sin arm - det är genom sin Son - utfört sådan seger och gjort sådana under?' 'Hör du', säger Anden, 'för dig, för dig, för dig har detta gjorts, du, du, du skall sjunga, vara glad och tacka; det är min vilja och min maning.'"

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte").

Vem är rättfärdig?

"'I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.' (Rom 3:26).

Att tala om egen eller andra människors fromhet är i lika hög grad gripet ur luften och fåfängligt som att säga att Gud vore fallen i synd, något som är omöjligt och som aldrig kan ske. Därför måste man lägga bort den gamla villfarelsen att kalla Paulus och Petrus för helgon i den meningen att de var utan synd.

Däremot kallas vi och alla i sanning troende för helgon och heliga, därför att Kristus i vårt ställe varit helig och skänkt oss sin helighet. Mellan oss människor är det ingen åtskillnad. Vi är alla syndare och blivit heliga genom Kristus. Den botfärdige rövaren är lika helig i Kristus som du eller jag, Petrus eller Paulus, och att dessa apostlar utfört större verk än rövaren eller du och jag har ingen betydelse, ty vi är alla av naturen syndare och behöver Guds nåd. Även om några heliga begått färre yttre, grova synder, så har de dock ofta - även apostlarna – i sina hjärtan känt förmätenhet, förtvivlan, gudsförnekelse och andra sådana mänskliga svagheter. Ty de har varit syndare som alla andra människor, och Gud allena är helig, såsom församlingen sjunger: "Helig är Herren Gud Sebaot."


(M. Luther ur "Ord för dagen" 14 juni).

Den som tror på Sonen har evigt liv

"'Den som tror på Sonen har evigt liv.' (Joh 3:36).

Om dessa ord borde man väl predika i hundratusen år och åter och åter utlägga dem, ja, man kan inte nog tala om det. Kristus tillsäger nämligen nu genast det eviga livet åt den som tror, och säger inte: 'Den som tror på mig, han skall ha det eviga livet', utan han säger: 'Så snart du tror på mig, så har du det eviga livet.' Han talar inte om tillkommande gåvor utan om gåvor som skänks redan nu, han säger: 'Kan du tro på mig, så är du salig, och det eviga livet är dig redan skänkt.'

Jag har det eviga livet på förhand. Får jag det inte här på jorden, så når jag det aldrig där. Här i detta livet måste det ernås och vinnas. Men hur får man evigt liv? Gud börjar och blir din Mästare, han predikar för dig. Han börjar det eviga livet, genom att han predikar för dig det muntliga och hörbara ordet, och ger därmed det sinnelag, att du tar emot ordet och tror på honom. På detta sätt börjar det eviga livet. Och det ord, som du hör och tror, för dig ingen annanstans än till Kristus, längre än till hans person kommer du inte. Om du kan tro på denna person och håller dig till honom, så är du förlossad från den kroppsliga och andliga döden och har redan det eviga livet."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte").

Skriftens Herre är vår Frälsare

"'Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.' (Gal 3:14).

Om alltså han är priset för min återlösning, om han gjorts till synd och till förbannelse för att rättfärdiggöra och välsigna mig, så bryr
jag mig inte om skriftställen, om man också anför sexhundra för gärningarnas mot trons rättfärdighet och säger, att Skriften motsäger sig själv. Jag har Skriftens upphovsman och Herre, och jag vill hellre hålla mig på hans sida än tro på sådant. – Men Skriften kan omöjligt vara självmotsägande, utom för oförnuftiga och förhärdade hycklare. För de fromma och insiktsfulla vittnar den för sin Herre. Därför må våra motståndare se till, hur de får den enligt deras utsago självmotsägande Skriften att stämma. Jag stannar hos Skriftens upphovsman.

Om därför någon, som inte har tillräcklig insikt för att med Skriftens övriga innehåll förena eller avvisa sådana ställen om gärningar men likväl måste höra, hur våra motståndare våldsamt kastar fram sådana ställen, skall han i all enkelhet svara så: 'Du yrkar på tjänaren, d.v.s. Skriften, och inte ens hela Skriften eller större delen av den utan endast några ställen om gärningar. Den tjänaren lämnar jag åt dig. Jag håller på Herren, som är Skriftens konung och som har blivit min förtjänst, det pris, för vilket jag undfår rättfärdighet och salighet. Till honom håller jag mig och vid honom förblir jag och lämnar åt dig de gärningar, som du i alla fall aldrig gjort'. – Denna vederläggning skall varken djävulen eller något verkhelgon kunna ta ifrån dig eller vända upp och ned på. Med en sådan ställning är du trygg också inför Gud. Ty hjärtat förblir fäst vid det föremål, som heter Kristus, vilken blivit korsfäst och förbannad, inte för sin egen räkning utan för vår skull, såsom texten lyder: 'Han blev en förbannelse för vår skull.' Detta ställe skall du trycka på och kasta fram mot alla ställen om gärningar och säga: 'Hör du inte detta, du Satan?' – Då måste han vika, ty han vet, att Kristus är Herre över honom."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Förenad med Frälsaren

"'…och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.' (Gal 2:20).

Paulus har sitt speciella uttryck, som inte är mänskligt utan gudomligt och himmelskt. Evangelisterna och de övriga apostlarna (med undantag av Johannes ensam, som ibland talar på samma sätt) använder det inte. Om inte Paulus förut använt detta sätt att tala och ord för ord hade förestavat oss det, skulle ingen ens av de heliga vågat använda det. Ty det är obrukligt och oerhört att säga: Jag lever, jag lever inte; jag är död, jag är inte död; jag är syndare, jag är inte syndare; jag har lag, jag har ingen lag. Men detta uttryckssätt är sant i Kristus och genom Kristus. Om du därför, när det gäller rättfärdiggörelsen, skiljer på din person och Kristi, är du i lagen.

Men om tron gäller det att lära rätt, nämligen att man genom den så införlivas med Kristus, att av människan och honom blir liksom en person, som inte kan skiljas från honom utan ständigt hör samman med honom och säger: Jag är såsom Kristus, och Kristus säger i sin tur: Jag är såsom denne syndare, eftersom han håller sig till mig och jag till honom. Ty vi är genom tron förenade till samma kött och ben, Ef. 5, 30: 'Vi äro lemmar av hans kropp, av hans kött och hans ben.' Denna tro förenar sålunda Kristus och mig fastare än mannen är förenad med sin hustru. Den är alltså inte någon kraftlös egenskap utan något så stort, att den fördunklar och alldeles försätter ur spel den sofistiska lärans dåraktiga fantasier och dikt om den formade tron, om kärleken, om vår förtjänst, vår värdighet eller beskaffenhet."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Förnuftet

"Förnuftet är ett ljus och ett vackert ljus. Men det kan inte visa vägen och inte styra foten, när det gäller att komma ut ur synden och döden till rättfärdigheten och livet, utan förblir i mörker. På samma sätt kan ju inte heller våra talgdankar och vaxljus upplysa himmel och jord utan bara de mörka vrårna i våra hem. Men solen lyser upp himlen, jorden och allt. Så är också Guds ord den rätta solen som ger oss den eviga dagen, då vi kan leva och vara glada. Väl den som har lust därtill och gärna ser ett sådant ljus, för det lyser gärna. Men mullvadar och fladdermöss, det vill säga världen, tycker inte om det."

(M. Luther. WA 48. 76:2-77:12).

Se Guds Lamm!

"'Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.' (Joh 1:29).

Här börjar nu den andra delen av den lära, som Johannes frambär, då han visar människor från sig själv, till Kristus, och säger: 'Se, Guds Lamm, som tar på sig världens synd.' Härmed är detta sagt: 'Jag har först med min lära gjort er alla till syndare, fördömt alla era gärningar och sagt, att ni måste förtvivla om er själva; men för att ni inte skall förtvivla om Gud, se, så vill jag visa er, hur ni skall bli lösta från era synder och vinna frälsningen.'

Ni kan inte lägga bort era synder och göra er själva fromma med gärningar, till detta behövs en annan man. Jag kan inte heller göra det; men jag kan visa honom för er. Det är denne: Jesus Kristus, Guds Lamm. Han, Han och ingen annan varken i himmel eller på jord, tar på sig synderna så helt, att inte heller du skulle behöva betala för dem, inte för den allra minsta synd. Han måste ensam ta på sig allt, inte endast dina synder utan hela världens, inte endast vissa synder, utan alla världens synder, de må vara stora eller små, många eller få.'

Detta är att predika det rena evangelium och höra det och känna igen Johannes finger, med vilket han pekar för dig på Kristus, Guds Lamm.

Kan du nu tro, att denna Johannes stämma är riktig, och följa hans finger och lära känna Guds Lamm, som tar på sig dina synder, så har du vunnit, så är du en kristen, herre över synd, död, helvete och allt. Då måste ditt samvete bli glatt och frimodigt och av hjärtat komma att älska det milda Guds Lamm."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte").

Trösten i dopet

"'Den som tror och blir döpt skall bli frälst' (Mark 16:16).

Om någon fallit i synd, så skall han tänka allra mest på sitt dop, hur Gud i dopet förbundit sig med honom och förlåtit

honom all synd, såvida han vill kämpa mot synden intill döden. Denna sanning och detta Guds förbund måste man med glatt mod beakta och besinna. Så träder dopet åter i kraft och verkan, så blir hjärtat åter glatt och tillfreds för att hålla sig evigt till Guds barmhärtighet, som är oss i dopet tillsagd, och inte till vår gärning och tillfyllestgörelse. Och denna tro måste man hålla så fast, att om man än blev anfallen av alla skapade varelser och alla synder, man likväl hängde fast vid detta. Man skall tänka på att den som låter sig drivas bort från denna tro, han gör Gud till en lögnare, eftersom Gud bundit sig vid dopets sakrament."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte", 6 v efter tref, torsd).

När lagen anklagar oss och vår frälsningsvisshet hotas

"'Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.' (1 Kor 15:57).

När det kommer till den kampen, att lagen angriper och anklagar en kristen och hans eget samvete

säger honom: 'Det och det har du gjort; du är en syndare och värd döden' o.s.v., då skall han lära att fatta och göra bruk av detta Guds löfte, så att han mot allt frimodigt kan svara: 'Ja, tyvärr är det sant, jag är en syndare och har väl förtjänat döden; så långt har du rätt; men att därför fördöma och döda mig är något som du får låta bli att göra; det skall en Annan förhindra, och det är min Herre Kristus, som du anklagat, fast han var oskyldig, och sedan mördat. Men vet du också, att när du angripit honom, du därmed förbränt dig själv, därmed förlorat all rätt mot mig och alla kristna? Ty han har ej för sin räkning utan för mig burit och övervunnit både synd och död. Därför medger jag dig ingen talan eller någon rätt mot mig, utan jag vill istället ha rätt emot dig, den rätten, att du angriper mig utan allt skäl, då du ändå förut är fördömd och övervunnen genom honom, för att du skulle låta mig vara och inte anfäkta eller anklaga mig. Ty jag är inte längre den människa som du söker; jag är Guds barn, då jag i hans blod, genom hans seger, är döpt och beklädd med alla hans gåvor.' Se, så skall de kristna rusta sig med denna Kristi seger och därmed slå djävulen tillbaka."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte", 1 v i fastan torsd).

Ordet evangelium

"Ordet evangelium är grekiska och betyder glatt budskap.Det förkunnar som ett gudomligt löfte det frälsande ordet om liv,

och det erbjuder nåd och syndernas förlåtelse. Därför hör inte gärningar till evangeliet, för det är inte lag utan bara tro. Det är ingenting annat än att människan får sig tillsagd och erbjuden den gudomliga nåden. Den som tror på det, tar emot nåden och den helige Ande. Och då blir hjärtat glatt och förnöjt inför Gud och gör lagen helt frivilligt utan fruktan för straff och utan anspråk på lön. För det har övernog av Guds nåd, och därigenom blir lagen helt tillfredställd."

(M. Luther. WA 10 I 2. 158:20-29).

Människosonens tjänande

"'Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna
och ge sitt liv till lösen för många.' (Matt 20:28).

Låt denna bild vara dig kär. Det finns inget större tjänande, än att
Guds Son blir tjänare åt varje människa hur arm och eländig och föraktad hon än må vara, och att han bär hennes synder. Det vore en märklig sak, något högst förundransvärt, varvid hela världen skulle spärra upp ögon, mun och näsa och inte nog kunna förundras över det, ifall det skulle inträffa, att en stor konungs son kom till en tiggares hus, vårdade honom under hans sjukdom, tvättade av honom smutsen och uträttade allt vad tiggaren annars skulle ha gjort. Vore detta inte stor ödmjukhet?

Därför vore det väl värt, att man alltid sjung, predikade och talade om detta, att 'Människosonen har kommit för att tjäna oss', och att man rätt älskade och prisade Gud för denna välgärning. Ty vad ligger det inte i detta, att Guds Son blir min tjänare och förnedrar sig så djupt, att han också vill ta på sig min jämmer och synd, ja, hela världens synd och död, och bära denna börda, att han sålunda kan säga: 'Du är inte mera en syndare, utan jag. Jag går i ditt ställe;
du har inte syndat, utan jag, hela världen ligger i synd, men inte ni, utan jag, på mig skall alla era synder ligga, inte på er.' Ingen människa kan begripa detta. Men i det tillkommande livet skall vi evigt se oss saliga på Guds kärlek."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löft", 3 v i fastan, mån).

Överstepräst och offer

"'All vår skuld lade Herren på honom' (Jes 53:5).

Denne överstepräst är både prästen och offret, ty han offrar sig själv, sin kropp och sitt liv, på korset. Det synes ju inte anstå en präst, att han hänger på korset, naken och blottad, blodig och vanställd, med en krona av törnen pressad på sitt huvud. Dock är han den rätte prästen och biskopen, som offrar sig själv och i stor

kärlek förbränner sin egen kropp till återlösning för hela världen. Det gamla prästadömet hade stor prakt. Men hos denne överstepräst synes ingenting av prakt. Denne översteprästs altare är korset, galgen. Det är ett smädefullt, förskräckligt och ovanligt altare. Därför är han också i världens ögon en ringa, föraktad överstepräst, som har detta smädliga, vanärade altare och frambär ett offer, för vilket man fasar.

Så har vi nu denne överstepräst, Jesus Kristus, med sitt altare och sitt offer, av judar och krigsmän på det skamligaste vanställd. Dock ligger alla våra synder på hans skuldror. Där ligger vi, du och jag och alla människor, människorna från den första människan, Adam, intill världens ände."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte", tisd 5 v i fastan).

Ett modernt brev till Paulus (satir)

(Min inledning. I vår dagar är det vanligt i vissa kristna sammanhang att man menar att de som ivrar för den rena läran är kärlekslösa och legalistiska, medan de som är försummar kyrkotukten och sopar falsk lära och praxis under mattan anser sig själv drivna av evangeliet. Den beskrivningen passar inte in i det sätt Jesus och hans apostlar agerade. Kärleken har sin glädje i sanningen. Jesus och hans apostlar ivrade för den rena läran. De gjorde det inte pga legalism, utan för att vinna själar. Ibland måste man nämligen vara BÅDE sträng, hård och kärleksfull. Vårt samhälle och även vissa kretsar präglas av en orimlig tolerans och pluralism. Hur skulle Paulus skrifter bli bemötta i vissa kristna kretsar, som menar man ska vara smidig och följsam till självförintelse. Läs och njut av denna roliga parodi av the Trinity Foundation som illustrerar dagens kristna alltolerans och brist på förståelse för den apostoliska förmaning/ Stefan Sjöqvist)

 

 

Brevet till aposteln Paulus    
 
Episkopala Kyrkan i mindre Asien,  Missionsutskottet

Till aposteln Paulus
co Aquila, tältmakaren
Korint, Grekland

Kära Paulus:
Vi fick nyligen en kopia av ditt brev till Galaterna. Missionsutskottet har nu uppdragit åt mig att informera er om en rad saker som berör oss djupt.

Hård och kärlekslös

För det första finner vi ditt språk vara något onyanserat. I brevet attackerar du, direkt efter en kort hälsning till Galaterna, omedelbart dina motståndare genom att hävda de "vill förvanska Kristi evangelium." Sedan säger du att sådana män bör betraktas som "förbannade", och på annan plats hänvisar du till "falska bröder. Skulle det inte vara mer hänsynsfullt av dig att åtminstone ge dem förmånen av att ställa dig tveksam - åtminstone tills generalförsamlingen har undersökt och avgjort frågan?

Och som för att göra situationen ännu värre säger du senare, "Jag skulle önska dem som ger er problem att de skulle stympa sig själva!" Är ett sådant uttalande verkligen passande för en kristen församlingstjänare? Kommentaren verkar ganska hård och kärlekslös.

Nedlåtande ton ger färre lyssnare

Paulus, vi känner verkligen ett behov av att behöva varna dig om tonen i dina brev. Du framstår som väldigt aggressiv och påfrestande för många människor. I några av breven har du till och med nämnt personer vid namn, och denna praxis har, utan tvivel, upprört vännerna Hymenaeus, Alexander, med flera.

När allt kommer omkring så har ju många personer för första gången introducerats in i den kristna tron, betjänade av dessa män. Även om några av våra missionärer har uppenbara och beklagliga brister kan det dock bara underblåsa dåliga känslor att du talar om dessa män på ett så nedlåtande sätt.

Med andra ord Paulus, tror jag du bör sträva efter en mer moderat hållning i din verksamhet. Skall inte du hellre försöka vinna dem som gör fel genom att visa en mildare anda? Nu har du förmodligen fjärmat dig från dem som följer judarnas lagar och seder (judaisterna) till den grad att de inte längre kommer att lyssna till er.

Oheliga allians bättre än brända broar

Genom din frispråkighet har du även minskat dina möjligheter till framtida inflytande över kyrkan som helhet. Om du hade arbetat mer lugnt kanske du snarare hade ombetts att tjänstgöra på [samfundets samlings-]kommitté som

utsetts att behandla frågan. Du skulle då ha kunnat bidraga med dina insikter genom att utarbeta en bra utskottsrapport rörande de judaiserande grupperna och så få fram en teologisk ståndpunkt utan att behöva dra in personer i tvisten.

För övrigt, Paulus, måste vi upprätthålla enighet bland dem som bekänner sig till en tro på Kristus. Judaisterna står ju åtminstone tillsammans med oss emot den omgivande hedendomen och humanismen i den rådande kulturen inom Romarriket. Judaisterna är vår allierade i vår kamp mot abort, homosexualitet, regeringens tyranni, etc. Vi har inte råd att låta skillnader över läromässiga detaljer dölja detta viktiga faktum.

Tystnad istället för känsligt och kontroversiellt

Jag måste nämna att frågeställningar har rests även rörande själva innehållet i er skrivelse, förutom din stil. Kommittén ifrågasätter det lämpliga i brevets dogmatiska struktur. Är det verkligen klokt att plåga unga kristna, liksom Galaterna, med tunga teologiska frågor? Vid ett par ställen hänvisar du till exempel till läran om utkorelsen. Du håller även en långrandig diskussion om lagen. Du kanske kunde ha understrukit ditt ärende på andra sätt, utan att nämna dessa komplicerade och kontroversiella punkter i kristendomen.

Brevet är så nedlastat med läromässiga frågor att det förmodligen bara tjänar till att polarisera de olika fraktionerna inom kyrkan alltmer åt olika håll. Vi måste återigen betona enighet i stället för känsliga frågor, som bara kommer att framhäva splittring bland oss.

Svartvitt är så utseslutande och oflexibelt

På ett ställe skrev du "Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er."(Gal 5:2) . Paulus, du har en tendens att beskriva saker strikt i svart-vita termer, som om det inte fanns några gråzoner.

Du måste dämpa dina uttryck så att du inte blir alltför exklusivt uteslutande. Annars kommer din attityd att driva bort många människor och göra att besökare känner sig ovälkomna. Kyrkans tillväxt främjas inte genom en sådan hård och oflexibel linje.

Fridfull yta av tolerans*

Kom ihåg, Paulus, det finns inte något sådant som en perfekt kyrka. Vi tolererar många brister i kyrkan eftersom vi inte kan förvänta oss att ha allt på en gång. Om du bara tänkte tillbaka på din egen erfarenhet kommer du ihåg hur du tidigare trakasserade kyrkan i din tid av okunnighet. Om du tänker på din egen tidigare erfarenhet kan du få en mer förstående inställning till [de lagiska och traditionsbundna] judaisterna.

Ha tålamod och ge dem tid att komma fram till en bättre förståelse. Under tiden kan vi glädja oss åt att vi alla delar ett gemensam tro på Kristus, eftersom vi alla blivit döpta i hans namn.

Med vänlig hälsning,

Charles Phinney
Samordnare i Missionsutskottet
Juli / augusti 1988

* Tolerans - "Tolerans är dygden hos de män som saknar övertygelser" G.K. Chesterton.

Överlämna din väg åt Herren

"'Överlämna din väg åt HERREN, förtrösta på honom, han skall göra det.' (Ps 37:5).
Herren brukar ofta störta omkull de allra visaste planer men i stället ge framgång åt sådana som ingen gett större värde åt eller trott på. Han väntar att vi skall följa hans ord i den 50:de psalmen: 'Åkalla

mig i nöden, så vill jag hjälpa dig'. När allt förefaller hopplöst och människor inte mer ser någon ljusning utan säger: 'vi är förlorade', då säger Herren oftast: 'Jag vill inte att ni skall gå förlorade'.
Därför skall vi vända oss till Herren också i de stunder när vi tycker att vi tänkt ut de allra klokaste planer. Men vi skall inte heller misströsta när vi tycker att mänsklig vishet och hjälp inte räcker till. Då skall vi bekänna: 'Jag tror på Gud Fader allsmäktig, som kan omkullkstörta de finaste planer men däremot ge framgång åt rådslag som ingen ger värde åt. Han är en allsmäktig Gud. Därför vet jag också att jag aldrig kan falla så djupt att han inte kan resa mig upp igen. Och jag kan inte heller vara så högt uppsatt att han inte kan störta mig ned."
(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Att se Gud

"'Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud' (Matt 5:8).

Men vad innebär det egentligen att se Gud? Munkarna har återigen sina drömbilder om detta: att se Gud skulle innebära att sitta i sin cell och i tankarna höja sig upp till himlen och leva ett liv i hänryckning. Detta är vad de säger och som de skrivit en mängd böcker om. Men detta kan inte på långa vägar kallas att se Gud, när du med dina egna tankar som styltor söker klättra upp i himlen. Så

tror gamla sofister och moderna svärmeandar och stolliga helgon när de bemästrar och yxar till Gud, hans Ord och verk efter sitt eget huvud. Nej, att se Gud, det gör du när du har den rätta tron, nämligen att Kristus är din Frälsare. Då ser du strax att du har en nådig Gud. För tron leder dig uppåt och öppnar Guds hjärta och sinne för dig, och där ser du överflödande nåd och kärlek. Detta heter med rätta att se Gud, väl inte med dina kroppsliga ögon – med dem kan ingen se honom i detta livet – men med tron som ser in i hans faderliga, vänliga hjärta, där det inte längre finns någon vrede eller onåd. För den som anser honom vara vred, han ser inte Gud på rätt sätt utan har dragit för ett förhänge eller slöja, ja, rent av ett svart moln mellan sig och Gud. Men att se hans ansikte, det är att känna honom på rätt sätt som en nådig och from Fader hos vilken man kan förse sig med allt gott. Detta kan endast ske genom tron på Kristus Jesus."

(M. Luther. Ur "Kommentar över Bergspredikan" BV-förlag 1990, s. 37).

Det är inte farligt att rannsaka sig själv och bekänna

"Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh. 1:8-9)
"Det är inte mitt fel!" Jag undrar om det finns någon som

aldrig sagt den meningen. Vi är snabba att döma andra, och långsamma till att se våra egna fel. Ibland är folk så rädda för att erkänna sina synder att man undviker att gå till kyrkan där vi konfronteras med dem, med andra ord, man springer bort från Gud. Här förklarar aposteln Johannes varför vi inte behöver vara rädda när vi syndar. Gud är trofast och rättvis. Om vi bekänner våra synder förlåter han dem och renar oss från all orättfärdighet. Ära åt Gud, som förlåter ångerfulla syndare. 

Amen.
Bön: Himmelske Fader, vi är rädda när vi syndar, och ofta springer vi bort från dig. Styrk oss med den Helige Ande, så att han påminner oss om ditt trösterika evangelium, så att vi bekänner våra synder och får din förlåtelse genom Jesus Kristus vår Frälsare. Amen.

Det sanna evangeliet

"'Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.' (Gal 2:4-5).

Påven och sekteristerna skryter nu för tiden med att de lär evangelium och tron på Kristus. Och det gör de visserligen, men med samma resultat som en gång de falska apostlarna, som enligt Paulus förvillade församlingarna och gjorde Kristi evangelium om intet. Han själv däremot, säger han, förkunnar evangeliets sanning d.v.s. det rena och sanna evangeliet, och därmed säger han också, att all annorlunda beskaffad förkunnelse är lögn under evangeliets

skylt. Ty alla kättare använder Guds, Kristi och kyrkans namn som skylt. Likaså utger de sig för att lära, inte villfarelser utan den vissaste sanning och det renaste evangelium.

Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken inte är trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i sig själv är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att
den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag inte gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut inget annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser inte på kärleken, den säger inte: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangeliets sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv. Den som lämnar detta trons föremål, han har inte den rätta tron utan en mening, som blott har sken av att vara tro men som vänder sina ögon från löftet till lagen, vilken förskräcker honom och driver honom till förtvivlan."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Gud överger inte de sina

"'Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går... Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig.' (1 Mos 28:15).

Detta ord, som Herren sade till Jakob (då han flydde från Esau), visar oss, hur det stod till i Jakobs hjärta. Ty Gud är inte en pladdrare, som talar sådana ord där de inte behövs. Av detta ser vi, att Jakob var i ångest och nöd och i hemlighet har smugit sig bort, eftersom hans broder hotat hans liv. Då han nu står i sådan fara och

inte kan hjälpa sig själv, är Gud där och säger till honom, att han själv vill hjälpa och bevara honom.

Sådant är skrivet, för vi skall vara vissa, att Gud inte överger de sina. Ty om också hela världen var emot oss, är han dock nära och hjälper. Och om det än ser ut, som gick allting över ända och vi måste förgås, så är dock Herren helt nära och kan i ett ögonblick ta oss ur nöden. Men varför hjälper han oss inte genast? För att hans nåd, verk och ord skall bli så mycket mer kända, och vi får se, att han kan frälsa från döden. Ty sådant tror vi inte, förrän vi får erfara det. Och sådan tröstande hjälp får ingen erfara, förrän man sett sig övergiven av alla och inte haft någon annan hjälpare än Gud allena."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Är Gud skyldig de som inte har hört?

Vi har väl alla hört det sägas: "Om Gud frälser somliga, varför frälsar han inte alla". På det svarar vissa: "Gud kan inte tvinga någon att frälsas, frälsningen måste ske av fri vilja". Men det är lite tanklöst. Vad då fri vilja? Beror frälsningen hos Guds barn på att de är bättre än andra? Beror frälsningen på att somliga vill sitt eget bästa mer andra? Hävdar man något sådant så är ju inte kristendomen annorlunda än andra religioner. Då handlar ju frälsningen inte längre om nåd, utan om vad jag gör, då handlar det inte om vad Gud ger, utan vad vi vill eller gör.

Andra spetsar till argumenten lite, man säger: "Om frälsningen beror på att vi hört evangelium, varför dömer han dem som inte har hört

evangelium, de har ju aldrig fått chansen." Det låter ju väldigt knepigt. Vi vet ju alla att Gud sänt oss att förkunna för alla människor, men hur går det för de som inte hört? Är inte det lite orättvist? Vad ska man svara på sådant? Ja, vi ska inte svara, innan vi undersökt om frågan är rätt ställd. Förutsätter frågeställaren rätt saker innan han ställer frågan? Bakgrunden till människans stora problem är hennes synd. Gud beskriver det genom profeten Jesaja:

"det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er. Ty era händer är fläckade av blod, era fingrar av missgärning. Era läppar talar lögn, er tunga bär fram orättfärdighet. " (Jes.59:2f.)

Vad ligger bakom föreställningen att Gud är skyldig att ge oss människor frälsningen. Jo, ingenting annat än självrättfärdighet och gärningsrättfärdighet. Om jag hävdar attt Gud måste frälsa, så beror det ju på att jag har någonting inom mig själv som tvingar Gud att frälsa. Men Bibeln säger att vi inte har det. Vi har ingenting inom oss som gör att vi kan kräva av Gud att han accepterar oss. Ingenting. Om Gud skulle agera enligt vad han ser hos oss, så måste han omedlebart döma hela världen.

Det är som orden lyder i Olaus Petris syndabekännelse:

"Vi förtjänar helvetet och en evig fördömelse om du skulle döma oss som våra synder har förtjänat och din stränga rättvisa kräver"

Skall vi bli frälsta måste det bero på Guds nåd, och inte på något inom oss. Därför fortsätter Olaus Petris syndabekännelse:

"Men nu har du utlovat att med mildhet och nåd omfatta alla fattiga syndare som fly till faderliga barmhärtighet och gudomliga godhet".

När Gud dömer världen, även de som inte hört, så gör han ingen orätt. Tvärtom, han skulle göra orätt om han inte dömde. Skriften säger t.o.m. att den icke-troende världen handlar mot bättre vetande. Vi läser om dem när texten berättat om den synd vi alla lever i:

"Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det." (Rom.1:32)

När en människa kommer till tro, så är det inget som beror på att Gud har haft någon sorts moralisk skyldighet att skänka nåd. Han har inte det. Det är totalt oförtjänt. Och det är detta som är nådens under. Man kan inte rent moraliskt se någon skillnad på de som blir frälsta och de som gör förlorade. Blir man frälst är det till 100% Guds oförtjänta nåd, går man förlorad så är det tilll 100% ens eget fel.

Vi måste lära oss att se att varje antydan om att Gud är skyldig oss något är ett uttryck för gärningsrättfärdighet. Den ödmjuka tron ser inte på sig själv, utan bara  på Kristus och Guds nåd.

Nyttan av anfäktelser

"Anfäktelser är inte endast nödvändiga för oss utan också goda och nyttiga, utan dem skulle vi gå vår väg fram säkra och utan gudsfruktan, och påkallade inte heller Guds hjälp. Anfäktelser tjänar även till att vi lever i gudsfruktan, vandrar försiktigt, ber utan uppehåll, växer till i nåd och Kristi kunskap samt lär oss att förstå Guds ords kraft.

Alla utvalda Guds barn har i varje tid sitt kors att bära, anfäktas och plågas av djävulen, var och en efter det mått, som Gud har tilldelat honom.

Du skall därför inte vara så försagd och bävande utan ta sådan anfäktelse såsom ett säkert tecken, att du har en nådig Gud, då du är lik Hans Sons avbild, och tvivla inte på att du tillhör alla heligas stora, härliga broderskap, varom aposteln Petrus säger: 'Gör motstånd mot honom (djävulen), orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden' (1 Pet 5:9).

All anfäktelse består i, att man glömmer det närvarande och begär det tillkommande, såsom Eva i Paradiset."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Känner du Gud?

"'Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.' (Joh 17:3).

Här står domen skriven: Känner du Kristus, så känner du även Gud. Ty att känna Gud är inte endast att veta, att han har skapat himmel och jord, givit oss liv och lemmar och att han är allsmäktig. Sådant är endast en liten del och det ringaste av kännedomen om Gud. Ty kommer vi inte längre än så, måste vi ännu mer frukta och vara

rädda för en sådan Gud, eftersom vi varit olydiga mot honom.

Men den som känner Kristus, hur han bör anses, vad vi har i honom och hur vi skall använda oss av honom, han ser på Kristus, att Gud är en nådig, barmhärtig Gud, som vill hjälpa oss från synden. Detta är att rätt känna Gud, när man vet, att han är så barmhärtig mot syndare. Hans allmakt och evighet kan man förstå av hela världens skapelse, men hans barmhärtighet ser man endast på Kristus Jesus, hans lidande och död, att han går bort och bereder rum åt oss i himlen, oss, som efter vår egen förtjänst för evigt hade måste vara berövade sådana boningar."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn.").

Ingen älskar dig mer än Gud

"Den stora välgärningen och hemligheten, att Guds Son blivit människa och min broder, kan den största vältalighet inte med ord utsäga eller något mänskligt förstånd fatta med sin tanke. Han har så förbundit och förenat sig med mig, så fast och så nära slutit och knutit sig till mig och liksom fästat sig vid mig, att ingen människa på jorden, om hon också¨vore på det starkaste förenad med mig genom de allra fastaste band och den allra innerligaste vänskap eller genom den närmaste släktskaps allra heligaste rättigheter, hon kan dock inte vara mig innerligare hängiven, mera förtrolig och närmare förbunden med mig än Han.

Jag kan och skall därför vänta mig flera och större ting av Honom än av någon annan människa, om hon vore mig än så bevågen och tillgiven. Ty Hans kärlek till mig är i oändlig fullhet innerligare än den mest trofaste och beprövade väns kärlek till den andre, innerligare än en broders kärlek till den andre, som han älskar av allt sitt hjärta, innerligare än en from faders kärlek kan vara till sitt lilla barn, som han på det hjärtligaste älskar.

Detta bör glädja varje kristen, så att han utbrister: 'Denna min Gud och Herre har iklätt sig min natur, mitt kött och blod, såsom jag har det, försökt och lidit allt liksom jag, men utan synd, därför kan ha
medlidande med våra svagheter (Heb 4:15-16)."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid")

Eniga efter Jesu vilja

Och må uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Jesu Kristi vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristus, Gud och Fader. Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Romarbrevet 15:5-7

Varför vi ska acceptera varandra läser vi i versen ovanstående vers. Där skriver Paulus: "Må uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Jesu Kristi vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristus, Gud och Fader." Därför är sämja och enighet i en församling eller kyrka så viktig, för att Guds lov liksom människornas bekännelse inte ska skadas eller störas av stridigheter .

Det upplever man vid varje konsert: I början stäms alla orkesterns instrument i samma ton. Man kan inte föreställa sig hur det skulle

låta om man lät bli det! Ryslig disharmoni skulle kunna köra ut även den välvilligaste åhörare.

Jämförelsen låter oss ana vad vi begär av Gud när vi inte lovprisar honom i enighet eller vad som händer när vi inte enhälligt bekänner honom inför andra. Om vår lovprisning därför somliga gånger misshagar honom, beror det i grund och botten inte på att självberöm eller på att envishet och oförsonlighet står emellan oss? Har utstrålning och missionskraft försvagats hos en del församlingar eftersom de inte längre gemensamt bygger Guds rike?

Paulus menar förstås inte att vi, trots olikheter i läran, ska låtsas som om vi är eniga, som det tyvärr är i dag i de flesta kyrkor. Där

man envist håller fast vid det som sägs emot Guds Ord fordrar Paulus tydligt avståndstagande (Rom 16:17). Dock, uppmaningen att vi ömsesidigt ska acceptera varandra, så som Kristus har accepterat oss, har också blivit ytterst nödvändigt för oss. Eftersom sann enighet nämligen inte är vårt utan Guds verk, skulle vi framförallt och först och främst alltid bedja om det.

Bön
Se på klyftan som ingen människa kan göra något åt, samla gode Herde, alla som har vilse gått.
Förbarma dig, Herre.
Amen.

Trons och känslans strid

'Ty vi lever här i tro, utan att se.' (2 Kor 5:7).

Då hjärtat är intaget av evangelium, fästes det genom Ordet vid Kristus och förs helt stilla ur helvete och synd, även om själen fortfarande känner synden och menar, att hon ännu är i den. Då börjar en kamp, i det att känslan strider mot Anden

och tron, och Anden och tron strider mot känslan. Tron är av den arten, att den låter förnuft och känsla fara, tillsluter ögonen, ger sig på det blotta Ordet genom liv och död. Känslan å andra sidan, går inte längre än hon med förnuft och yttre sinnen kan fatta. Så är känslan emot tron, och tron emot känslan.

Ju mera tron nu tilltar i denna kamp, desto mer avtar känslan, och tvärtom. Synden låder ännu vid oss, såsom högfärd, girighet, vrede och allt vad det heter, endast därför, att de må öva oss i tron, på det att tron dag efter dag må tillta, och människan slutligen blir en kristen alltigenom och håller den rätta sabbaten, på det sättet att hon helt gömmer sig i Kristus. Ty såsom havet på den ena böljan efter den andra reser sig och störtar emot stranden, såsom ville de helt bortskölja den, men blott bryter sig emot den och själva blir upplösta, så rusar även synderna över oss och vill gärna bringa oss i förtvivlan, men de måste dock ge vika och äntligen helt utplånas."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Predika Kristus

"'Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.' (1 Kor 2:2).

Det finns predikanter som menar att de måste predika något

annat än Kristus, något som är förmer än det vi predikar. Men det är bara ärelystnad som driver dem då de överger vår enkla tro och ger sig ut att söka mänsklig visdom. De vill att människorna skall lägga märke till dem och säga: se, detta är en verklig predikant!

Sådana borde sändas till Aten där man varje dag vill höra något nytt. De söker sin egen ära, inte Kristi ära. Därför skall deras väg sluta i förnedring. Akta er för sådana predikanter. Följ i stället Paulus, honom som inte ville veta om något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds boning

"'Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.' (1 Mos 28:17).

Gud hus måste inte med nödvändighet vara en dyrbar och storbyggnad i likhet med dem som vi har. Gud frågar inte efter om hans boning är ett högtidligt invigt tempel med höga valv. Därför byggde inte Jakob något hus åt Herren.

Vad betyder då detta att Gud bor här? Ingenting annat än att Gud är här med sitt Ord. Ty där Ordet är, där bor han förvisso. Och tvärtom, där ordet inte är, där bor inte heller han om man byggde honom det allra ståtligaste tempel. Där hans Ord blir predikat, där låter han sig finnas, men där ordet inte är, där finns inte heller hans hus fastän man byggde honom den ena kyrkan efter den andra."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Om den frälsande tron

"'Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud' (Heb 11:6).

Den sanna tron, som Gud fordrar, är en hjärtlig förtröstan och tillförsikt till Herren Jesus, d.v.s. att vi förtröstar på att han är levande Guds Son och vår kära Frälsare, som av outsägligt stor

kärlek till oss har dött på korset för våra synders skull och uppstått från de döda för vår rättfärdiggörelses skull. Det är tro, att själen mottar Kristus och all hans rättfärdighet som en egendom, som hör
henne till, att hon litar därpå som om hon själv skulle ha gjort det och förtjänat det.

Trons rätta natur och art består just i ett sådant mottagande och andligt iklädande. Den som så tror på Kristus ikläder sig honom. Men den som inte tror, att Kristus med allt sitt goda är hans, tror ännu inte och är inte en sann kristen. Han kan inte heller glädjas i hjärtat. Ty endast den tro, som så fattar Kristus, gör de kristna till glada, trygga och saliga Guds barn. Och där en sådan troende lever, där bor också den Helige Ande och verkar.

Men huru svårt det är att kunna tillägna sig en sådan tröst i Bibeln bevisar såväl min som andras erfarenhet. Jag har nu i nära 30 år med största nit läst Bibeln, och ändå är jag inte ännu så stark, att jag med fullt förtroende kan hålla mig till det heliga läkemedel, som Gud själv har ordinerat för oss. Gärna skulle jag vilja vara starkare och ha en större tro, så att jag mera skulle kunna trösta mig med och berömma mig av Kristus, men jag kan inte åstadkomma det."

(M. Luther. Ur "Resekost").

Det som gör oss orädda inför döden

"Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." (Joh.8:51)
Vad vill det då säga att hålla Guds ord? Det är ingenting annat än att vi tror vad Gud säger till oss om syndernas förlåtelse och evigt liv, att vi tror att det är sant och att vi håller oss fast vid denna tro och detta hopp. Den som gör det, säger Kristus, han har det eviga livet. Han behöver inte frukta varken för synd, helvete eller den yttersta domen, ty allt är för honom nåd och förlåtelse. Döden skall
visserligen en gång överfalla honom och dräpa honom, men han skall ändå inte känna det som de människor som dör i djävulens

namn och utan Guds ord. Dessa sistnämnda människor dör med stor ovilja, de skriker och vrålar som djur, ty de vill inte dö, men de måste det likväl.
Så skall det inte gå för de mina som hör mitt ord och håller det, säger Kristus. När de ligger på dödsbädden och skall dö, då skall de inte förnimma en sådan ångest eller nöd, de skall tvärtom i sina hjärtan vara nöjda med Guds vilja. De skall hoppas på ett bättre liv och i detta hopp skall de avsomna och utan bävan skiljas härifrån. Ty fastän döden i lekamlig måtto skall dräpa dem, så skall denna död vara försvagad och förmildrad, så att den inte skall vara som en riktig död. Den skall för dem vara som en mjuk vilobädd, på vilken de skall somna in. 

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Tron ser bortom det synliga

"'Jag förlåter dig!' Där hör du ordet. Du ser din synd, men fastän du har fått avlösningen* känner du inte att Gud och hans änglar ler mot dig. Om den vänskapen vet du ingenting alls. Trots allt har du samma hand efter dopet och avlösningen som du hade tidigare. Därför är det ingenting. Ingenting? Nej, nej! Du borde säga: 'Gud

har döpt och förlåtit mig, och nu tror jag att Gud ler mot mig och att änglarna gläds över mig. Jag ser inte detta, men jag borde tro det. Änglarna ler mot mig; Gud kallar mig sin son; Kristus kallar mig sin bror.' Detta får du inte tvivla på. Även om inte påven tror detta, kan det inte skada dig."
"Guds sanna löften håller konsekvent fram korset, men efter korset lovar de en välsignelse. I båda fallen tar förnuftet anstöt. De ting som det inte ser och som är långt borta håller det inte för något. Men från korset vänder det sig bort och flyr från det, som om det vore en evig ondska som aldrig tar slut."

--------------------------------
Fotnot. *Ordet avlösning syftar på när prästen i bikten tillsäger den biktande syndernas förlåtelse. Jfr Joh. 20: 23
(M. Luther. Citaten återges i "Guds dårskap; Förnuftets plats i Martin Luthers teologi", Siegbert W Becker, Biblicum 2006, s. 81,85).

Andlig och världslig rättfärdighet

"'Guds son ... har älskat mig och utgivit sig för mig.' (Gal 2:20).

Här ges en beskrivning på den verkliga rättfärdiggörelsen och ett exempel på trons visshet. Den som med Paulus i viss och fast tro kunde uttala dessa ord: 'Jag lever i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig', han vore verkligen salig. Och med just dessa ord avskaffar och borttager Paulus helt och hållet lagens och gärningarnas rättfärdighet. Men det gäller att noga överväga dessa ord: 'Guds Son har älskat mig och utgivit sig själv för mig.' Det är inte jag som har älskat Guds Son och utgivit mig för honom, såsom solisterna inbillar sig älska Guds Son och utgiva sig för honom. De lär nämligen, att människan av sin naturliga förmåga kan förvärva billighetsförtjänst, att hon kan älska Gud och Kristus över allting...

Det rätta sättet att bli rättfärdiggjord är därför inte att börja med att 'göra vad man själv förmår' (det är deras egen terminologi). Om människan gör vad hon förmår, säger de, ger Gud henne ofelbart sin nåd ...Och härav kommer den kända versen: 'Gud fordrar inte av en man, att han skall göra mer än han kan.' Den ger visserligen god mening, men endast under förutsättning att den sätts in i rätt sammanhang. Den gäller på det naturliga livets område, om

borgerliga och ekonomiska förhållanden. Om jag t. ex. på det område, där det mänskliga förnuftet är högsta norm, förestår mitt husfolk eller bygger hus eller sköter ett ämbete och gör så mycket jag kan eller vad på mig ankommer, så är jag utan skuld. Men förnuftets rike har sina bestämda gränser, och endast inom dem gäller satsen om att göra vad i ens förmåga står eller så mycket man kan. Men sofisterna vill ha den att gälla även i det andliga riket, där människan [i egen kraft]  inte kan något annat än synda. Hon är nämligen 'såld till slav under synden' (Rom 7:14). Men när det gäller yttre förhållanden, det borgerliga eller ekonomiska livet, är människan inte slav under utan herre över dessa kroppsliga ting. Därför var det ogudaktigt gjort av sofisterna att överföra dessa samhällslivet eller det husliga livet gällande satser på det kyrkliga området. Det mänskliga förnuftets rike eller regemente skall nämligen skiljas himmelsvitt från det andliga riket eller regementet."
(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").