Varför Jesus blir besvärande för vissa människor

 ”Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” (Lukas 11: 23)

 Jesus talade med makt och myndighet och i hela sin verksamhet omgav han sig med under och tecken. Till en början kan sådant skapa nyfikenhet, ett intresse utan ställningstagande, men ju närmare Jesus man kommer desto mer besvärande blir hans närvaro, såvida man inte blir hans lärjunge.

Vi läser ”Jesus drev vid ett tillfälle ut en ond ande som var stum. När den onde anden hade farit ut, talade den stumme, och folket förundrade sig. ” (Lukas 12: 14)

Det låter ju som en framgång, men redan i nästa vers läser vi:

”några av dem sade: "Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna." Andra ville snärja honom och begärde av honom ett tecken från himlen.” ( v. 15, 16)

Varför är det så? Ett svar är att Jesu närvaro är besvärande för våra samveten och vår självbild. I mörkret kan fladdermöss och råttor röra sig fritt, men så snart man lyser upp med en fackla så flyr det orena och smutsiga. 

När Jesus visade att han var Guds Son genom att ge fiskarna Simon, Jakob och Johannes en oväntad fiskefångst genom ett under så läser vi att Simon Petrus föll ner för Jesu fötter med orden:

”Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa." (Lukas 5: 8)

Det är en förklaring. Om Gud är närvarande, om Gud blir verklig för mig, så blir också min synd, min skuld inför Gud, ett problem. 

Det är därför så många inte vågar tala om Gud, inte vågar ta sig till Kyrkan eller konfronteras med livets djupaste frågor. Det är därför det finns ateister och agnostiker.