Att säga att Gud är ond håller inte

Markus berättar om ett tillfälle att ”så mycket folk [samlades] att han och hans lärjungar inte ens hade tid att äta.  När hans anhöriga fick höra det, gick de ut för att ta hand om honom, eftersom man sade att han hade förlorat förståndet.” (Markus 3: 20,21)

Bakgrunden till att så mycket folk samlades var alltså att Jesus ” drev … ut en ond ande som var stum. När den onde anden hade farit ut, talade den stumme.” (Lukas 11: 14)

Att den onde anden var stum, är alltså ingen omodern omskrivning av stumhet, det fanns många ord för stumhet, och Lukas var som läkare inte obekant med hur naturlig stumhet ter sig. Alla visste att det handlade om att en ond ande, en demon hade tagit bort mannens språkförmåga. Matteus förklarar att han dessutom var blind (Matt 12: 22)

Hur bemöter Jesus den första undanflykten: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna." (v. 15)

Det är en smidig undanflykt. Ingen kunde ju med facit för sina ögon förneka att mannen var helt frisk. Han kunde se och han kunde tala. Det var inte från Gud, menade de, utan från Satan.

Men hur logiskt är det att Satan driver ut onda andar? Vilken general skickar ut soldater till fronten för att skjuta sina egna kamrater? Och om Satan har kontroll över den här mannen, kan en av hans undersåtar verkligen besegra honom? Bara Gud är starkare än Satan.

Jesus säger: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus.  Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna. Men om det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare.  Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. När den starke beväpnad vaktar sin gård får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och besegrar honom, då tar den mannen ifrån honom alla vapen som han litade på och fördelar bytet.” (Lukas 11: 17-22)

Beelsebub var moabiternas gud som man tillbad i Ekron i Israel. Kung Ahasja frågade Beelsebub om han fick bli frisk från sin sjukdom som han fick när han skadade sig (2 Kung 1:1ff). I dagens text får vi alltså veta att moabiternas gud i själva verket var en demon. Kanske något att tänka på innan man intresserar sig för Buddha och Krishna. I många fall kan de gudar som hedningarna tillber i själva verket vara demoner, onda andar.

Åklagarna var enligt Markus och Matteus fariseer (Matt. 12: 24) och skriftlärda som kommit hela vägen från Jerusalem (Mark 3: 22), till Kapernaum i Gallileen där de befann sig i det hus (Mark. 3:20) Jesus bodde i. 

Jesu handling då han i stor kärlek hjälper en människa att få tillbaka sin syn och hörsel, möts alltså av misstänksamhet.

Hur ska man se på en sådan misstänksamhet.  Vi har sett att deras analys inte håller ens för det mänskliga förnuftet, att den onde skulle driva ut sig själv.

Jesus vänder också deras anklagelser mot dem själva. Dessa djupt religiösa

människor drev ju under bön också själva ut onda andar. Om de menade att Jesus måste vara allierad med satan för att ha tillgång till sådana krafter, hur var det med deras egna söner? Och så vänder han anklagelsen mot dem själva.

”Men om det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare.” (Lukas 11: 19)

Det enda alternativ som fanns kvar var att han agerade med Guds kraft.