Gud gör tvärtom

Aposteln skriver:

”det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt” (1 Kor 1: 28)

Vi ser svaghet och död som en förlust, det fattiga, det oansenliga som utan chans. Därför blir det fattiga paret från Gallileen, med barnet i den smutsiga krubban i natten, Guds mysterium. Därför blir ”Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” (1 Kor 1: 23-25)

Guds vishet är att kraften bryter fram ur svagheten, att Kristi död innebär liv för en fallen mänsklighet, att stjärnan inte lyser över Herodes palats utan över det nyfödda Jesubarnet i krubban och stallet, och att ljuset lyser ur en grav, vår symbol för den totala och slutgiltiga förlusten, när Kristus gått ur den och besegrat döden.

Hur totalt förändrar inte Gud våra föreställningar om hur det ska vara?

Aposteln säger på ett annat ställe:

”Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.” (1 Kor 15: 43)