Tar du ansvar för dina handlingar?

”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn." (Daniel 9: 15-19)

Vi lever i en tid då människor ansvarsbefrias. Skuldbegreppet avvecklas i många sammanhang. Vi talar inte om synd, utan misstag, vi talar inte om brott, utan förseelser och när domar avkunnas, så döms man inte till straff, utan vård, kriminalvård. Ansvarsbefriade blir man ju om man behöver vård. Den som vårdas är ju inte skyldig, han är sjuk. Och vem ställer en sjuk till svars?  Så fort någon gör något hemsk säger man: ”skolan borde lära ungdomarna etik”, ”samhället borde.. staten borde...” Men, jag själv, då? Hur är det med gärningsmannens personliga ansvar?

Vi resonerar så i vardagen också. Vi talar om att vi gör misstag, att någon har ett beroende, vi talar om vår svaghet, alla olyckliga omständigheter.

Dagens text är profeten Daniels syndabekännelse och bön, som faktiskt börjar redan i vers 4 i samma kapitel. Vi kommer att lägga märke till att Daniel i sin bekännelse är helt ärlig och aldrig skyller ifrån sig. Han kallar också synden för vad den är, han kallar den synd. Synd blir det när man inser att våra felsteg inte bara kränker oss själva och vår nästa utan Gud, den Allrahögste. Han försöker inte förmildra eller minska ner problemet, utan lyfter fram det inför Gud i sin hemska skepnad.

”Herre, vår Gud…Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.”