spackla ytan eller omvändelse?

Det duger inte att hålla på och putsa på fasaden. Gör vi det så blir vi bara som döda fariséer, om vilka Kristus sade:

”Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.”  (Matt. 23:27)   

Goda kristna blir vi när vi omvänder oss till Gud. Då låtsas vi inte att vi är någon annan än den vi är. Då faller vi ner för Kristi fötter med bön om nåd och förlåtelse. Och han klär oss i den vita rena klädnaden, med förlåtelsen genom honom.

Nu kanske någon tänker: ”Men, Stefan motsäger du inte dig själv nu? Du har ju ägnat halva predikan åt hur man ska prata och hur man inte ska prata. Och nu säger du att man inte blir en bättre kristen genom goda gärningar.”

Låt mig svara: Ja, men jag har aldrig sagt att man blir ett gott träd genom god frukt. Jag har sagt som Kristus säger: ett gott träd bär god frukt, och ett dåligt träd bär dålig frukt.

Människan förändras inte genom att man skrapar på ytan och ger henne lagen. Människan förändras när hennes hjärta förändras. Och hjärtat förändras bara genom tron på Kristus. När människan ångrar sig och tror på Kristus så blir hon omvänd, Anden tar plats i hennes hjärta och Skriften säger:

”Andens frukt…är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden.” (Gal. 5:22 -25)

Att förbli i Kristus

Att förbli i Kristus är att tro på honom, att leva i tro på hans nåd och förlåtelse, att hämta av Hans rättfärdighet, att lita på att han har dött och uppstått för oss, att leva av Hans kors och blod, att leva av honom och genom honom, att tro och tänka: ”Du Kristus är min Frälsare, du har offrats för mig, du har lidit för mig, du har uppstått för mig”. Det är att förbli i Kristus.

Man förblir inte i Kristus genom lagen och genom buden. Att lita på lagen, att försöka bli rättfärdig genom egna ansträngningar för oss bara bort från Kristus.

Skriften är mycket sträng angående detta:

”Ni har kommit bort ifrån Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden.” (Gal. 5:4)

Lagisk "kristendom"

Jag råkade häromkvällen tittade på God Channel, en bedrövlig ”kristen kanal”. I program efter program har man olika lösningar på hur man blir en god kristen. Och det enda man säger är: gör si eller så, försök vara si eller så, ta ett beslut att ändra ditt liv, köp den här boken eller den här videon för att lära dig alla metoder för att göra rätt, tänka rätt och säga rätt, så att du blir en bättre mer framgångsrik kristen.

Man har tydligen helt och hållet hoppat över vad Kristus säger i evangelierna:

”Om ni förutsätter att trädet är bra, så är frukten bra, eller att trädet är dåligt, så är frukten dålig. Ty av frukten känner man trädet”

Man blir inte bättre kristen genom att göra rätt saker, även om man ska göra rätt saker. Man bär god frukt om man är ett gott träd.

Så, hur blir man ett gott träd? Svaret är ånger och tro. Vi måste ångra våra synder och omvända oss till Gud. Det finns inget annat sätt. Den nya människan börjar inte utifrån och in, utan inifrån och ut. Den gamla människan begravde vi med dopet och då uppstod också den nya människan.

Vi får varje dag ångra våra synder, begrava den gamla människan, och tro förlåtelsen, uppstå med Kristus. Det är bara så nya goda frukter kan komma fram. Kristus säger klart och tydligt:

”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh. 15:4 - 5)

Hans lydnad är vår

Gud räknar Kristi rättfärdighet som vår rättfärdighet, hans lydnad som vår lydnad. Men stod det inte:

”för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.”

Jo, det stod precis så. Och om Gud frågar oss på domens dag om alla våra onyttiga ord, så svarar vi: ”vilka onyttiga ord?”. Kristus ” hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Hans lydnad är min lydnad. Var han lydig så är hans lydnad min lydnad.”

Frälsningen handlar om att vi inympas i det sanna olivträdet. Vår frälsning består i att vi hämtar nåd och förlåtelse av Kristus, inte i vår lydnad.

Är du ett gott träd eller ett dåligt ?

Vi har hört om vad farliga ord är och vad välgörande ord kan vara. De kan vara som spjut och de kan vara lenande som balsam, som medicin för själen. Några få ord från dig och mig kan göra en tråkig dag till en glad dag för vår medmänniska.

Jakob tar upp detta i sitt brev:

”Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp.  När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp. Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder.  Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog.  En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna. Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten.” (Jak. 3:2 - 12)

Ja, vårt tal är allvarligare än vi tror. Det är frukten av ett dåligt eller gott träd.

När vi gått igenom allt detta, hur många av oss är det inte då som känt sig träffade? ”Men det där är ju jag! Är det verkligen så illa?” Och hur ska jag komma undan när Kristus säger:

”för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.”

Jag läste en reformert utläggning av Kristi Ord. Författaren sade: ”om du ska identifieras som en Kristi efterföljare, så måste du tala som en”, sen räknade han upp en hel massa råd, hur man gör för att förändra sitt tal. Hade han rätt?

Nej!! Vad är det Kristus säger i texten vi läste tidigare?

”Om ni förutsätter att trädet är bra, så är frukten bra, eller att trädet är dåligt, så är frukten dålig. Ty av frukten känner man trädet… Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”(Matt 12:33)

Man blir alltså inte ett gott träd för att man hänger upp frukter på det. Är man ett dåligt träd så bär man dålig frukt, är man ett gott träd bär man dålig frukt. Det är trädet det hänger på. Du kan räkna med att frukten blir dålig om trädet är dåligt.

Nu kanske någon säger: ”Ja, men då är jag ett sådant där dåligt träd. Jag är nog ingen kristen, för jag ser så lite goda frukter i mitt liv.”

Ja, vi är alla dåliga träd. Vi har alla syndat. Det är precis vad Jakob sade om någon missat det: ” Vi begår alla många fel…. Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild.”

Så eländigt är det hos dig och mig. Alla syndar vi i talet. Ja, men vad ska vi göra då? Gud vare tack, så finns det en lösning på problemet. Gud planterade ett friskt träd i mänskligheten. Han hette Jesus Kristus. Vi läser hos Jesaja:

”Se, Herren, HERREN Sebaot skall hugga av den lummiga kronan med våldsam kraft. De resliga stammarna skall fällas, de höga träden störta ner. Han skall fälla snårskogen med järn, och Libanon skall falla för den Mäktige.  Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt.” (Jes. 10,33 - JES 11:1)

”På den dagen skall HERRENS telning bli till härlighet och ära och landets frukt till stolthet och prydnad för den räddade skaran av Israel.” (Jes. 4: 2)

Det finns förlåtelse för synd i talet därför att Kristus levde det fullkomliga liv vi misslyckade med att leva, i vårt ställe. Skriften säger:

”Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. ” (1Petr 2: 22)

Kristus var det goda träd vi misslyckades med att vara och han dog den död vi förtjänade och straffades i vårt ställe, för att vi skulle vara rättfärdiga inför Gud.

Skvaller eller uppbyggelse

Det femte och kanske viktigaste är att vi inte skvallrar, baktalar eller tala illa om våra medmänniskor. Om vi hört något om någon så behöver vi inte berätta det för andra. Vi behöver inte ens utgå från att det är sant. Om vi vet något negativt om en person, så kan vi kanske låta det stanna mellan han och oss.

Ordspråksboken lär oss:

”den som skvallrar skiljer vänner åt.” (Ords. 16:28)

Istället ska vi tala väl om varandra. Låt oss överse i kärlek med det som kanske retar upp oss, och istället se på det positiva hos våra medmänniskor. Det finns så oerhört mycket gott hos andra, varför kan vi inte prata mer om det? Och om det är något som vi tycker är negativt, så kan vi ju försöka hitta omständigheter som förklarar varför han eller hon gör si eller så, eller är si eller så. Det finns alltid någon förmildrande omständighet man kan ta fram.

Luther säger i sin förklaring till det åttonde budet att vi ska ursäkta vår nästa, tala väl om honom, och tyda allt till det bästa.

Att prata bredvid munnen eller väga sina ord

Vi ska för det fjärde vara noga med vad vi säger. Helt enkelt inte tala för mycket, så att vi inte tänker på vad vi säger, utan bara pladdrar.

Ordspråksboken har mycket att lära oss om detta.

”Där orden är många uteblir inte synd, vis är den som styr sina läppar. ” (Ords. 10:19)

”Den som har vett spar sina ord, en förståndig man håller huvudet kallt.” (Ords.17: 27)

  

”Tungan har makt över död och liv, de som gärna brukar den får äta dess frukt.” (Ords. 18:21)  

”Den som vaktar sin mun och sin tunga bevarar sitt liv för svårigheter.” (Ords. 21:23) 

Ibland när vi möter människor så är vi så ivriga att berätta vad vi tycker och anser, att vi glömmer att lyssna på den som vi har framför oss. Det är en stor konst att vara en lyssnare. Och om vi skall prata, så bör vi åtminstone låta den vi talar med få tala till punkt.

Smutsigt tal eller rent tal

Vi ska för det tredje, inte tala massa strunt, prata på ett ovärdigt eller snuskigt sätt eller fylla vårt tal med ord som skapar ovärdighet. Istället skall vi tänka på de ord vi använder, så att vi visar våra hjärtan med dem, att det är Gud vi sätter först i våra liv.

Skriften säger:

”Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga. Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt.” (Ef. 5: 3, 4)

”Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på.” (Ef. 4: 29)

”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.” (Kol. 3: 16)

Ovänligt tal eller ord som bygger upp

Vi ska för det andra tala på ett vänligt och kärleksfullt sätt, inte på ett ovänligt och hårt sätt. Det är inte bara viktigt vad vi säger, utan också hur vi säger en sak. Man kan säga sanningen med en hård blick, eller på ett okänsligt sätt, och man kan säga sanningen, så att människor förstår att vi vill deras bästa.

Båda dessa saker tar Paulus upp i Kolosserbrevet:

”Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle. Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” (Kol. 4:5, 6)

Att vi är vänliga betyder inte att vi blir mesiga. Vi skall tala sanningen, men på ett vänligt sätt, som aposteln säger:  vänligt, men kryddat med salt.

Tvetydigt tal eller raka svar

Vi ska för det första inte tala på ett sätt som lovar för mycket, att vi överdriver, att vi snickrar till sanningen eller så att vi inte står för vad vi säger. I Matteus 5: 37 säger Kristus:

”Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde. ”

Att tala så är att verkligen mena vad man säger och stå för det. Säger vi vissa saker för att vi tror att det är vad folk vill höra? Eller undviker vi att säga vissa saker för att vi är rädda vad folk ska tro om oss?

Gud vill att vi skall tala sanning. Skriften säger:

”Men detta är vad ni skall göra: Tala sanning med varandra, döm i era portar rätta domar som ger frid.” (Sak. 8: 16) 

”Lägg…bort lögnen och tala sanning med varandra” (Ef. 4: 25)

Det betyder att vi ska tala om för människor vad som är rätt och fel, även om det inte uppskattas, tala om att Gud är rättfärdig, men även tala om att Gud förlåter synd för att Hans Son offrats för den på korset.

Vi ska inte lova något vi inte kan stå för. Och när vi lovar något, så behöver vi inte lova på hedersord. Om folk vet att vi alltid talar sanning behöver vi inte försäkra dem om att det är sanning.

Skriften säger:

”Ty den som älskar livet och vill se goda dagar skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek. ” (1Petr. 3: 10)

Vad är det du säger?

”Om ni förutsätter att trädet är bra, så är frukten bra, eller att trädet är dåligt, så är frukten dålig. Ty av frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott? Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont. Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas." (Matteus 12: 33-37)

Hur pratar vi egentligen? Tänker vi på vad vi säger? Är det viktigt vad vi säger? Spelar det roll för andra? Ibland när vi pladdrar på för mycket, så kanske vi säger: ”Äsch! Jag pratar bara! Bry dig inte om allt dumt jag säger.”

Vi ska tala i några bloggar om hur vi pratar. Kristus säger idag:

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”

Han säger t.o.m. ”jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.”

Det måste väl ändå betyda att vad vi säger är mycket viktigt.

Kristus säger faktiskt att vad vi säger avslöjar vem vi är:

 ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott, och en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont.”

Han säger: ” av frukten känner man trädet.” Om man ser ett träd med äpplen på, så vet man att det är ett äppelträd, om man ser ett träd med körsbär på, så vet man att det är ett körsbärsträd.

Talet identifierar oss. Om man talar skvaller är man en skvallrare, om man ljuger är man en lögnare, om man klagar mycket, så är man kanske en negativist osv.

Evangeliet först

Vår främsta uppgift är inte att ge människor lagen, utan evangelium. Lagen har sin uppgift. Men Lagen kan aldrig göra någon levande. det kan bara Anden genom evangeliets budskap om Kristus.

När vi säger att Andens ämbete genom evangelium är vår främsta uppgift så får vi inte förakta Lagens ämbete. Det var också en gåva från Gud med en särskild funktion. Det hade sin uppgift, men den härligaste uppgiften är, menar Paulus, inte att avslöja synd, som Lagen gör, utan att uppenbara syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus, något som bara Anden kan göra genom sitt Ord.

"Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha?  Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet.  Ja, det härliga är i detta fall utan härlighet på grund av den överväldigande härligheten.  Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet." (2 Kor. 3:7-11)

Alltför mycken förkunnelse stannar vid en sorts moralförkunnelse. Man fastnar vid att tala om vad man skall göra och inte göra. Det är viktigt. Men det är inte det viktigaste. Dödens ämbete, bokstavens ämbete eller lagens ämbete är inte att visa oss hur vi skall bli frälsta, utan varför vi måste bli frälsta. Vi måste bli frälsta därför att vi är syndare som lagens bokstav visar oss.

Men när vi sett det får vi gå ett steg vidare. Andens ämbete är att göra oss till Kristusbrev; det är att skriva in Kristus i våra hjärtan, att visa för oss att Kristus är vår Frälsare. När vi förkunnar att Kristus är korsfäst för världens synd, då verkar Anden på våra hjärtan. Då förvandlar Anden budskapet: "Kristus är Guds Lamm som tar bort världens synd" till hjärtats bekännelse som säger: "Kristus har tagit bort mina synder, han har förlåtit mig allt och av nåd, helt oförtjänt får jag vara hans barn och lita på evangeliets Ord."

Amen

Låt oss bedja:

O Herre Gud.  Du som gett oss din heliga Lag, som avslöjar oss som syndare och ditt heliga evangelium som uppenbarar Kristus för våra hjärtan som vår dyre Frälsare, uppväck genom Lagens Ord en ånger över våra synder och upptänd i oss den tro som bevarar oss i Kristus Jesus hela vägen från denna jämmerdal till gemenskapen med dig i himmelen. Amen.

Vad är evangelium?

Vi kunde inte uppfylla Guds lag. Men Jesus Kristus Guds evige enfödde Son kom till vår värld för att vara lydig Guds lag och låta sin egen rättfärdighet inför Guds Lag tillräknas oss. Den skuld som vi äger tillräknas honom och den rättfärdighet som han äger tillräknas oss. Straffet för vår synd föll över honom så att vi i Kristus kunde stå skuldfria, frikända, förlåtna, rättfärdigförklarade.

Detta budskap är inte Lagen. Detta budskap är evangelium. Men hur hade detta budskap om Kristus skrivits in i korintiernas hjärtan genom Anden? Hur kom det till de? Hur blev det Kristusbrev?

Svaret är: genom evangelium. Genom att evangeliets ord predikades för dem.

Rom. 1:16 " evangelium...är en Guds kraft som frälser var och en som tror".

Guds Ande skrev in Kristus i Korintiernas hjärtan genom att evangelium predikades för dem. Paulus säger ju några verser tidigare till korintierna:

"Guds Son, Jesus Kristus...har blivit predikad av oss [bland er]" (1:17)

Paulus hade alltså gett korintierna budskapet och orden om Kristus, de ord som finns också i våra Bibel. Och detta budskap var inte som Moses gamla förbund med lagens bokstav som dödar.

Nej,

"Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv."

(2 Kor. 3:6)

Lagen avslöjar oss och evangeliet uppenbarar Guds nåd

När vi läser tio Guds bud och förstår vad de säger så upptäcker vi inte att vi är så heliga som Gud kräver. Vi upptäcker inte att vi har förlåtelse hos Gud. Vi upptäcker att vi är skyldiga, att vi har brutit mot Guds befallningar. Dagligen frestas vi att sätta våra egna jag före Gud, att missbruka hans namn genom att inte lita på Hans löften, vi är kanske inte så lydiga mot våra föräldrar och vår överhet som vi borde göra och vi är avundsjuka på vad vår nästa äger och har. Det är synd, och man blir inte Guds barn genom att få reda på hur syndig man är.

Lagen dödar, det vill säga, den krossar alla våra förhoppningar om att bli frälsta på egen hand. Paulus säger:

"det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Ty utan lagen är synden död.  Förr levde jag utan lagen, men när budordet kom, fick synden liv och jag dog. Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död.  Ty synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det.  Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott.  Har då det som är gott blivit min död? Nej, visst inte! Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd. Genom det som är gott åstadkom den min död. Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig."

(Rom.7:7-13)

Det är alltså lagens bokstav som dödar. Men Lagen är inte död i sig själv. Den är i högsta grad levande. När Hebreerbrevets författare talar om Guds Ord som ett svärd så är det lagens uppgift han talar om, för Guds Ord innehåller både Lag och evangelium. Han skriver:

" Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. " (Hebr.4:12 )

Församlingen i Korint hade inte blivit Guds barn genom att ha fått Lagens hammare i huvudet. Lagen hade haft sin funktion genom att visa de på deras otillräcklighet och skuld inför Gud så att de förstod att de behövde nåden. Men Guds barn hade de blivit, skriver han,  när de blev Kristusbrev, d.v.s. skrivna "inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan." (2 Kor.3:3)

Guds barn blir man genom Kristus och inget annat. Och Kristus skrivs inte på stentavlor, utan i våra hjärtan.

Vad betyder egentligen det?

Det betyder att:

"Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden." (Rom. 8:3)

Det betyder att:

"Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen.  Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. " (Gal. 3:21f.)

Skrivet i sten eller skrivet i kött

"Bokstaven dödar, men Anden ger liv."(2 Kor. 3: 6)

Paulus uttalar dessa ord i sitt andra brev till församlingen i Korint. I det andra kapitlet hade han talat om sin tjänst tillsammans med Timoteus då han för de kristna bröderna i Troas hade predikat evangelium.

 

"Vi är inte som de flesta" säger han, " som för egen vinning förfalskar Guds Ord. Nej i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud" (2:17)

Det kunde ju för bröderna i Korint kanske låta lite förmätet. "Vi är inte som de flesta". Därför ställer han en retorisk fråga: "Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er?"(3:1)

Svaret var att de inte behövde det. 

"Nej, ni är vårt brev som är skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Det är uppenbart att ni är Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan." (v.2,3)

Vi behöver inte rekommendera oss, vill han säga. Genom vår tjänst har Kristus skrivits in i era hjärtan, det han kallar tavlor av kött. Ni vet att vår tjänst är från Gud eftersom Kristus har kommit till era hjärtan genom vår tjänst.

De här två verserna är nyckeln till att förstå vad Paulus talar om. Han skiljer mellan det som skrevs på tavlor av sten och det som skrevs in i korintiernas hjärtan. Vad var det som skrevs på tavlor av sten?

Ja, det kan våra konfirmander svara på. Det var Guds tio bud, det var den heliga Lag som Gud gav Mose på Sinai. Gud ristade själv in lagens bokstav på de två stentavlorna. Lagen var Guds vilja. Lagen krävde fullkomlig lydnad av Israels folk. Men kunde Lagen frälsa? Kunde Lagen göra människor andligt levande? Kunde Lagen göra andligt döda till Guds barn?

Nej. Lagens uppgift var inte att göra människor andligt levande. Lagens uppgift var att avslöja våra synder.

Är bokstaven död ?

Ett flertal gånger när jag samtalat med reformerta kristna så har jag citerat Bibeln. Ett flertal gånger har man svarat med att säga att bibelorden är döda och t.o.m. att jag själv med största sannolikhet är andligt död eftersom jag inte vill säga vad jag tycker utan bara citerar vad Guds säger genom sitt

Ord. Det står ju skrivet, säger dessa allvarliga fromma s.k. kristna: "bokstaven dödar men Anden ger liv" (2 Kor.3:6)

Vad ska man svara på sådant? Betyder detta bibelställe att Bibeln är död?

Vi ska idag titta närmare på detta bibelställe och försöka se vad hela sammanhanget säger och försöka förstå vad det betyder. Innan vi går in på texten låt oss bara kort svara:

1)   Det står inte att bokstaven är död. Det står att bokstaven dödar. Någonting som har kraften att döda är inte dött, utan i högsta grad levande.

2)   Bokstaven syftar i det här sammanhanget inte på bibelordet som sådant, utan på lagens bokstav. Den Lag Gud gav till Mose på Sinai. Anden syftar på Andens nya ämbete, d.v.s. budskapet om Jesus Kristus som finns i Bibeln.

Vad är kristendom ?

Om man vill veta vad marxismen lär så ska man läsa Marxs bok  "das Kapital", vill man veta vad Islam lär ska man läsa Koranen och om man vill man veta vad skolan har för uppgift skall man läsa läroplanen.

Om man ska veta vad kristendomen lär ska man fråga efter vad Bibeln lär. Man kan inte fråga vem som helst som kallar sig kristen, för då kan man få alla möjliga upptänkliga förslag. Det finns så många varianter av kristendomen bland de olika s.k. "kristna" samfunden att det är närapå omöjligt att hitta en minsta gemensam nämnare. Det beror inte på att Bibeln är otydlig på något sätt, utan att man av olika anledningar har kommit ifrån Bibelns budskap.

Kristen tro är inte

vad "kristna" tycker om olika saker,

utan vad Bibeln lär.

Behåll ödmjukheten

När vi kommer inför Gud kan vi hänvisa till Guds löften därför att vi vet att han är trofast. Han är den Gud som förde sitt folk ut ur Egypten och ut ur Babylon. Han är den Gud som utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha evigt liv. Han är också den Gud som lovar att bevara oss hela vägen hem till himlen, när vi förblir i Jesus Kristus hans älskade son vår Herre.

Som Guds barn ska vi behålla vår ödmjukhet, så att vi bekänner att Gud är Herre. Han är inte vår butler som kommer springande när vi vill bli betjänade, han är vår Herre och Gud. Därför skall vi be att Hans namn blir förhärligat i våra liv, genom vad vi gör och säger. Vi får också be att han hjälper oss i våra liv på olika sätt, men det han ger är gåvor och inte rättigheter.

Men framförallt, låt oss aldrig glömma att vi aldrig kan göra oss förtjänta av hans godhet och nåd, utan alltid hålla Daniels ödmjukhet för våra ögon:

”det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.”

Hur kan vi närma oss Gud?

Profeten Daniel ber:

”det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.” (Daniel 9:18)

Här kommer vi till textens hjärta. Det är i samma ordalag aposteln Paulus talar när han säger:

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef. 2:8 - 9)

Det enda vi kan hänvisa till inför Gud är hans nåd och barmhärtighet, inte vår rättfärdighet, inte våra gärningar. Och den nåden visade Gud till oss ovärdiga syndare, när han sände sin enfödde Son att ta alla våra synder på sig själv och bära dem hela vägen till korset för att straffas för dem och så sona vår synd och betala vår skuld.

 Genom Kristus kan vi komma inför Gud, i vördnad, men också med glädje och frimodighet som Hebreerbrevets författare säger:

”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött. Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten.” (Hebr. 10:19 - 22)

Genom Jesus Kristus vet vi att vi har en nådig Gud. Hans blod renar oss från all synd.

Ytlighetens "evangelium"

Det sorgliga med vinnaren och de flesta låtar som kom fram på melodifestivalen, är hur ytligheten nästan blivit evangelium för världens människor. Är det inte pinsamt att sjunga att folk kommer att tycka om mig när jag blir populär, och att det är först då man får vad man ville ha.

"My body wants you girl

I'll get you when I'm popular

I put my hands up in the light

You see me dancing for my life

I will be popular, I will be popular

I'm gonna get there, popular

Spread the news I'm gonna take the fight

For the spotlight, day and night

I can take this to the number one

Be someone, before you're gone"

Tydligen inte. Det är ju sanningen för dessa. Men varför vill de inte ha något mer? Det är ju inte helt obekant att popularitet och kändisskap snarare än att det berikar livet skapar en känsla av tomhet. Den världsberömda popartisten Cliff Richard skrev:

"It was a few years into my show-business career when I first sensed a sort of incompleteness. I don’t know how else to put it. It was as though there was something more to life despite the fact that I had so much going for me. Certainly as much fame, fortune and popularity as any one person could handle. The girls screamed, hits came regularly, accountants were employed to cope with the income, but despite all that, it didn’t add up to satisfaction. When I went home and took off the public ‘mask,’ which I guess we all wear some of the time, I still had to live with the real me. And, although I don’t suppose I was any worse—or any better, come to that—than the next person, I knew that success, fans and money were no compensation for being restless deep within me.

It was a few years later before I really understood the reason for this restlessness and literally for years I kept up a barrage of questions and argument. Looking back, I’m grateful that there were those around me who could not only answer, but who were able to put God’s love into practice. Actions always speak louder than words, and somehow I saw in their lives what was patiently and repeatedly explained to me. ‘For God so loved the world that He gave His one and only Son, that whoever believes in Him shall not perish but have eternal life.’ (John 3:16)"

Här är hela storyn:

http://www.powertochange.ie/changed/cliff_richard.html

Och här är Siewert Öholms tänkvärda analys av melodifestivalen:

http://www.expressen.se/debatt/1.2360455/siewert-oholm-melodifestivalen-ar-ingen-public-service

Kohandla eller be om nåd

Profeten Daniel ber:

”Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn." (Daniel 9)

När jag var liten så bad jag ibland till Gud att om han gjorde något, eller hjälpte mig med något, så lovade jag att jag minsann skulle bli en bättre människa. Det är inte den fromma människans bön till Gud. Det visar bara att det bor en farisé också i ett litet barn.

När vi kommer inför Gud, så kan vi inte kohandla med honom, om varken något nuvarande eller något framtida gott från vår sida. Vi är inte värdiga inför Gud i kraft av vår egen lydnad. Det enda vi kan hänvisa till inför Gud är hans barmhärtighet.

Det berättas om att en mor en gång kom till Napoleon för att be honom benåda hennes son. Kejsaren svarade henne att mannen begått ett svårt brott två gånger och att rättvisan fodrade dödsstraff.

-         ”Men jag kräver inte rättvisa” förklarade modern, ”jag ber om barmhärtighet”.

-         ”Men din son förtjänar inte barmhärtighet”, svarade Napoleon.

-         ”Kejsare, ” grät modern, ”det skulle inte vara barmhärtighet om den kunde förtjänas, och det är bara barmhärtighet jag ber om”

-         ”Låt gå”, sade Napoleon, ”jag ska visa barmhärtighet”. Och så benådade han kvinnans son.

Daniel ber:

”det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.”

Till Guds ära

”Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull.” (Dan. 9:15 - 17)

Daniels bön till Gud hänvisar endast till Guds ära och härlighet. Han säger inte, vi behöver staden och landet, vi har sonat våra brott, det är inte så illa med oss längre. Nej, han säger att landet borde befrias för Herrens skull.

”låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull.”

Nu har landet på grund av våra och våra fäders missgärningar blivit till smälek för de omgivande folken. För Guds ära borde landet bli upprättat.

Hur ofta drivs vi inte att be först när vi har ett eget personligt behov. Vi behöver hjälp med det och detta, det skulle bli så bättre för oss om församlingen välsignas såhär eller såhär? Jesus lär oss att be till Gud: ”Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike, låt din vilja ske på jorden såsom den sker i himlen.” Borde inte vi be: ”Himmelske Fader, förhärliga ditt namn genom mig, genom vår församling, i vårt land och i vår stad”?  Borde vi inte mer be om Guds ära?

Daniels bön sträcker sig från vers 4 till vers 19. 19 gånger hänvisar han till Gud och bara 11 gånger till människan. Målet för hans bön är att Gud förhärligas. Han bad inte för sig själv, utan för Guds ära.

Här finns ödmjukhet och en betoning på Guds ära. Vi möter här ett förkrossat hjärta som böjer sig inför Gud i lovprisning och tillbedjan inför Hans härlighet.

I vissa väckelsekristna kretsar, speciellt de karismatiska, så talar man om Gud som om han finns tillhands enbart för vår skull, när det i själva verket är så att vi finns här för hans skull. Daniel ber inte att Gud ska agera för att bäst ”möta med våra behov”, utan han ber att Herren skall agera för sin ära.

Han ber

”Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn."

Gud har visat att han är trofast

”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.” (Daniel 9: 15)

Daniels bön grundas på den stora nådehandling Gud visade Israel när han förde folket ut ur Egypten. När Gud gjorde detta så gjorde han sig ett namn, som är detsamma idag. 

Han har talat om för Moses att Herren är Jag är, Jahve. Men inte bara rent språkligt. Genom att Gud gjorde något som skilde Israels folk från andra folk, så visade han att namnet betyder att han är förbundets Gud, som håller sina löften. Man talar om att en vara är pålitligt om den har ett gott varumärke. Israels Gud, vår Gud, är trofast, han håller sina löften, det vet vi för att han förde sitt folk Israel ut ur Egypten.

Vad är ånger?

”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.” (Dan. 9: 15)  

Ånger är inte bara att kasta ur sig ett snabbt förlåt, eller ursäkta, när man gjort något dumt, ånger är en hjärtats inställning. Det är en smärta inför Gud, för att man syndat.

Innan Daniel träder fram inför Guds ansikte har han fastat, sotat ner sig i aska, för att understryka sin ovärdighet, och begrundat Guds Ord i Jeremiarullen. Gud är helig, han är ingen låtsaskompis eller någon man tar fram ur fickan när man känner för det.

Vi behöver inte vara rädda för Gud, för att vi vet att han är nådig för Kristi skull. Men vi skall nalkas Gud i vördnad och fruktan. Vilken vördnad visar vi Gud om vi ber slarvigt, ägnar några minuter, om ens det, om dagen för att gäspa oss igenom en bön, om vi sover under predikan eller inte är andäktig eller uppmärksam under gudstjänstens läsningar, böner, lovsånger och psalmer? Är det konstigt att Gud inte hör våra böner? Jakob säger:

”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa.” (Jak. 4:3)

Tonåringar, framförallt tjejer, förbereder sig kanske en timme för att träffa kompisar eller gå ut. Hur förberedd är jag och hur mycket tid avdelar jag för Gud? Gud är helig. Låt oss inte glömma det.

Hur är det med vår ånger? Aposteln Paulus säger:

”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död.” (2Kor 7:10)

Ånger är framförallt sorg, att jag är uppriktigt ledsen över att jag kränkt Gud. Syndabekännelse föds i hjärtat som en frukt av denna ånger. Men bekännelsen och ångern är inte till för Gud, utan för oss. När vi bekänner vår synd så erkänner vi : ”Jag är gjort fel, jag är utan ursäkt.”

Syftet med bekännelsen är inte att skaffa bort straffet. Tvärtom, när vi bekänner så erkänner vi att vi förtjänar straff. Någon har sagt att ”synd är vårt sätt att tillfredsställa våra behov i världen, utan Gud.”’

Men när vi kommer inför Gud i bekännelse och bön, så erkänner vi vårt behov av Gud.

”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.” (v. 15)

Vi

Intressant är att vi inte lär känna Daniel som en ogudaktig människa. Vi kan inte se att han begår någon uppseendeväckande synd, han ber till Gud dagligen och levde fromt. Men när han vänder sig till Gud, så ber han i  ”vi-form” och även när han talar om återvändandet till landet, trots att Daniel förmodligen inte levde för tillräckligt länge för att uppleva återvändandet.

Daniel upplever sig själv kollektivt med folket, precis som Jesaja gjorde när han med skam sade:

”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot."  (Jes. 6: 5)

Här saknas dagens individualism där det enda intressanta är hur jag upplever och hur jag känner. Daniel tar med sig hela folkets synd inför Gud.

”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.” (Dan. 9: 15)