Ni kristna, träd nu fram för Gud

1.
Ni kristna, träd nu fram för Gud, 
Med lov och glädje stor. 
Nu himlen öppnats på hans bud,
Hans Son ibland oss bor. 
Hans Son ibland oss bor.

2. 
Ur Faderns sköte ut han går,
Ett barn han bliver här. 
Den bädd, vari han vila får, 
En ringa krubba är. 
En ringa krubba är.

3. 
Den Herren, som har skapat allt 
Och har all rikedom, 
Han antog tjänaregestalt, 
Kom hit i fattigdom. 
Kom hit i fattigdom.

4. 
Han ligger ringa, späd och svag, 
I fattig moders famn, 
Med himlars här till Guds behag 
Lovsjunger dock hans namn. 
Lovsjunger dock hans namn.

5. 
Han Davids rot och telning är, 
En tröst för världen all, 
Och Gud igenom honom här 
Sitt rike bygga skall. 
Sitt rike bygga skall.

6. 
Vårt kött och blod antager han, 
Med oss ett byte gör:
Bland oss han här sin boning fann 
Och oss till himlen för. 
Och oss till himlen för.

7. 
Han blir en ringa tjänare, 
Till herre gör han mig. 
Ett bättre byte kan ej ske. 
O Jesu, pris ske dig!
O Jesu, pris ske dig!

8. 
I dig jag åter öppnat ser 
Guds sköna paradis 
Keruben vaktar icke mer. 
Gud vare lov och pris. 
Gud vare lov och pris.

(Luthersk Psalmbok 723, N. Herman "Lob Gott ihr Christen" Let all together praise our God CW#41)

Låt oss glädjas över Julens gåva: Kristus!

1. Låt oss glädjas nu envar, Låt oss alla lova Gud den Högste, som oss har Gett sin Son som gåva!
   
2. Ner till jordens jämmerdal Går han för att tjäna, Sen skall han i himlens sal Kronan oss förläna.
   
3. Han blir fattig, jag blir rik, Är det ej ett under? Pris ske Gud i himmelrik Därför alla stunder!
   
4. Jesu, ge åt dina får, Återlösta lammen, I ditt namn ett gott nytt år, Hör oss, Jesu! Amen.
   

(Luthersk Psalmbok 949, Okänd tyskt författare)

Gläd dig du Kristi Brud!

1. Gläd dig, du Kristi brud, Och möt din Herre Gud! Hans nåd är dig nu nära, Uppfylld profetens lära. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
2. Kom ut, ty här vi ser En synd, som glädje ger: Här rider ärans Konung, Gläd dig, du Sions drottning! Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
3. En åsna honom bär, Fast han Vår Herre är. Om än hans
   
   prakt är ringa, Han döden kan betvinga. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
   
4. Saktmodig, ödmjuk god Och stor i tålamod Vill han den nåd medföra, Som skall hans brud tillhöra. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
5. Stäng inte porten din, Låt Kristus rida in! Din gäst vill han få vara, Han vill din själ bevara. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
6. Strö kvistar, där han far, På kläderna ej spar! Allt folket bäre palmer, Och sjunge Davids psalmer! Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
7. Och alla barnen små Skall också göra så, Ja hela folkets skara Skall sjunga utan fara: Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
   
   (Luthersk Psalmbok 945 Okänd dansk författare. Utg.)

Konungen av Davids hus

1. Gör porten hög, gör dörren vid För Herren i adventets tid, För Konungen av Davids hus, För världens Frälsare och Ljus. Se, nattens mörker är förbi, Och därför glada sjunger vi: Min Skapare, min Gud, Är underbar i råd.

2. Rättfärdig hans bälte är, I saktmod kommer han nu här, Hans huvud krönt av helighet, Hans spira är barmhärtighet. All nöd och jämmer är förbi, Och till hans ära sjunger vi: Min Frälsare, min Gud, Du som är stor i dåd.

3. Frid vare dig, Jerusalem, Där denne Konung har sitt hem, Dem går det väl, som älskar dig Och i ditt tempel gläder sig. Du skänker dem välsignelse Och frid, som världen ej kan ge. Min Tröstare, min Gud, Vad du är stor i nåd!

4. Gör porten hög, gör dörren vid, Att ärans Konung, stark i strid, I hjärtat får en boning, som Blir invigd till hans helgedom. Så kommer Konungen till dig, Och salighet har han med sig. Vad du är stor, min Gud, I råd, i dåd, i nåd!

5. Kom, käre Frälsare till mig, Min dörr står öppen nu för dig, Kom in med nåden i mitt hus Och upplys mig med nådens ljus! Giv mig din Ande, ty han vet Den väg, som för till salighet. Låt mig i himmelen få lova dig! Amen.

(Luthersk Psalmbok 946, G. Weissel, Utg.)

O Jesu, du min längtan

1. O Jesu, du min längtan, Hur skall jag möta dig? Du alla frommas trängtan, Drag också in hos mig. Sänd av ditt ljus en strimma In i min själ, så jag Din vilja kan förnimma Och rätt förstå din lag.
2. Man strödde gråna palmer I Judaland för dig, Jag hyllar dig med psalmer, Och hjärtat gläder sig. För dig mitt hjärta grönskar med lov och tacksamhet, Och tjäna dig jag önskar, Så gott jag kan och vet.
3. Jag låg i tunga banden, Men du befriar mig. Betryckt av skam var anden, Du lyfter den till dig, Upphöjer mig till ära Och ger mig skatter där, Som mott och mal ej tära, Som jordens skatter här.
4. Min skuld mig ej förskräcker, Fast den är mycket stor. Din kärlek övertäcker Den synd, som i mig bor. Du kommer och mig giver Din frälsning, full och hel. Det rike, som förbliver, Skall bli min arvedel.
5. Sist kommer du döma Den värld, som dömt dig här. Men du skall ej fördöma Den själ, som har dig kär. Kom, Jesu, Sol från höjden, Och hämta hem din brud, Till ljuset och till fröjden I himmelen hos Gud.
(Luthersk Psalmbok 12; P. Gerhardt, K. Jonsson)

Använda Guds Ord

Öppna mina ögon, så att jag ser undren i din undervisning. Ps. 119:18

Detta må du veta, att den heliga Skrift är en bok som gör alla människors vishet till dårskap, emedan hon allena undervisar om evigt liv. Så bör du ock tvivla på din egen insikt och ditt förstånd samt med sann ödmjukhet och allvar bedja Gud, det han täckes genom sin käre Son giva dig sin helige Ande, som upplyser ditt

förstånd och leder dig. Vidare bör du läsa Bibeln med flit och uppmärksamhet samt väl betänka vad den helige Andes mening är, vaktande dig att du ej ledsnar eller tänker att du med en eller två gånger läst, hört och talat nog eller att du förstår allt i grund. Eljest blir du aldrig någon sann kristen, utan såsom en otidig frukt som faller av innan den har blivit halvmogen. Slutligen bör du ihågkomma att anfäktning är den rätta prövostenen som lär dig inte allenast veta och förstå, utan även erfara hur rätt och sant, hur ljuvligt, mäktigt och tröstligt Guds Ord är. En visdom över all visdom. 

(Ur "Ord för Dagen" av Martin Luther)

Trohet till Ordet

  Tagen.......Andens svärd, som är Guds ord! Ef. 6:17

Detta sker främst genom att man på predikstolen offentligen driver Ordet. Men det sker även genom att envar kristen - ensam eller tillsammans med andra - hör, läser, sjunger, talar eller betraktar Ordet. Ordet kallas för svärd, för att vi skall lära oss hur man skall använda det mot fienderna. Man måste driva och öva det genom att predika, höra och lära det. Man får inte låta det ligga på bokhyllan eller stå obrukat i boken, som då man låter ett svärd rosta i skidan. Då kan det inte bevisa sin kraft eller göra fienden någon skada. Man måste fatta svärdet, dra ut det och ständigt kämpa med det, så att det behåller sin skärpa. Dvs Ordet måste genom predikoämbetet och för övrigt med hjärta och mun ständigt drivas. Därför må vi framför allt se till att vi behåller det rent och oförfalskat samt bedja Gud att han ger oss trogna predikanter, som håller det vid makt. 

(Ur "Ord för Dagen" av Martin Luther)

Två stolar

Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Rom 3:25

Skriften lär att Gud ställer människorna inför två ting: en domstol för dem som är säkra och stolta och inte vill bekänna sina synder

samt en nådastol för olyckliga, svaga samveten, som bekänner sina synder, fruktar för Guds dom och gärna skulle vilja ha nåd.

Denna nådastol är Kristus, av Gud själv oss given, för att den människa som inte kan bestå inför Gud i sin egen person i honom skall ha en tillflykt. Med tanke på allt jag saknar vill jag hålla mig till denna nådastol, och jag vill inte låta mig drivas därifrån vare sig av synd, död eller fruktan för djävulen. Ty Gud har själv insatt denna nådastol, och dit visar han oss ständigt.
 
Ur "Ord för Dagen" av Martin Luther

Guds Ord är sanning

"Många av hans lärjungar som hörde det sade: `Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?´" (Joh. 6:60)

Detta är skrivet oss till trösta så att vi skall veta, att om evangelium predikas rätt, så avfaller även de därifrån, om vilka man trott att de mest av alla skulle arbeta för evangelium. Det har många gånger slagit mig för pannan, att Kristus ställer sig så svag med de sina i sitt predikoämbete, och att djävulen gör sig så stark, att även de yppersta (i

texten lärjungarna) alldeles avfaller från evangelium.

Man tvingas stundom att komma på sådana tankar: "Månne läran är riktig? Har väl Gud sin hand med i detta, då det tar en så besynnerlig vändning?" Men här gäller det att strax tillsluta ögonen och säga: "Må det falla vad som inte vill stå, Guds ord är ändå sanning."

Det är inte underligt, att så sker, att inte alla hos oss förblir i tron, då det gått Herren Kristus själv så, att många har avfallit från honom. Låt därför fritt avfall och förföljelse komma, Kristi lära skall ändå inte bli tillintetgjord. Evangelium kan och vill stå på annan grund än på lärda och stora personer, och det är en annan makt än denna världens som uppehåller Kristi lära.

Ur Resekost, av Martin Luther

I förlåtelsens rike

"I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd." (Ef. 1:7)

Dessa ord lär oss, att hela vår rättfärdighet för Gud är och kallas syndernas förlåtelse. Därför måste vi lära att höja oss över förnuftet, som tvistar med oss och förehåller oss både våra synder och goda gärningar. Vi måste höja oss så att vi ser varken på det ena eller det andra utan endast grundar oss på denna sanning och

inte vill veta av något annat. Vi sätter nåden och förlåtelsen inte endast mot synden utan även mot alla goda gärningar och utesluter sålunda all mänsklig rättfärdighet och helighet.

Men, invänder du, om jag ännu dagligen känner synden hos mig, så att mitt samvete fördömer mig? Svar: Just därför skall du lära dig, att den kristliga rättfärdigheten är inget annat, än endast syndernas
förlåtelse. Du är i ett sådant rike, som endast har att göra med synder och däri finnes en så översvinnelig nåd, att den borttar all vrede. Och fastän du inte känner annat hos dig än många och stora synder, så är de ändå inte mera synder, ty du har ett dyrbart motgift mot dem, som borttar syndens kraft och gift, och detta är ordet förlåtelse. Men utan förlåtelse blir synden kvar, och ingen gärning hjälper ens mot den allra ringaste synd.

Ur: Resekost, av Martin Luther

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag

"Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag." (Gal. 6:2)

Det är ett verkligt kärleksfullt bud, som aposteln allvarligt vill lägga oss på hjärtat med den tillagda satsen, som innebär en direkt vädjan: "Så uppfyller ni Kristi lag." Kristi lag är kärlekens lag. Sedan Kristus återlöst och förnyat oss och gjort oss till sin kyrka, ger han oss ingen annan lag än budet om den inbördes kärleken, Joh. 13:34f: "Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar."

Men att älska är inte, som sofisterna säger, att vilja någon väl, utan det är att bära den andres bördor, d.v.s. att ha fördrag med det som irriterar dig och som du inte gärna finner dig i. En kristen måste alltså ha starka axlar och en kraftig rygg för att kunna bära brödernas kött, d.v.s. deras svaghet, ty Paulus säger här, att de har besvärliga bördor. Kärleken är således mild, vänlig och tålig, och den består inte i att ta utan i att ge, ty den tvingas att fördra och bära mycket. I församlingen ser gudfruktiga lärare många

villfarelser och synder, som de tvingas att bära. I det borgerliga livet svarar aldrig undersåtarnas lydnad mot överhetens lagar. Om därför inte överheten förstår att se genom fingrarna, duger den inte till att styra samhället. I varje hushåll sker mycket som misshagar husfadern. Men om vi själva kan bära och överse med våra egna laster och synder, som vi dagligen begår i mängd, skall vi också bära andras, enligt ordet här: "Bär varandras bördor", och enligt budet "Du skall älska din nästa såsom dig själv."

Och kärleken, skriver Paulus i 1Kor. 13:7, tror allting, den hoppas allting, och den bär brödernas alla bördor, ändå alltid under förutsättning att lagens första tavla om tron inte överträds. Ty den som bryter mot den, överträder inte Kristi lag, som är kärleken, han förorättar inte nästan utan Kristus och det rike, som han med sitt blod förvärvat. Detta rike bevaras inte genom kärlekens lag utan genom Ordet, tron och Anden. Detta bud om att bära andras bördor sträcker sig alltså inte till sådana som förnekar Kristus, som inte endast vägrar erkänna synden, utan t.o.m. försvarar sin synd, och inte heller till dem som framhärdar i synd, ty också de förnekar till en del Kristus. De däremot, som tror och gärna hör Ordet och likväl mot sin vilja faller i synd och vid tillsägelse inte endast lyder, utan även själva avskyr synden och strävar att bättra sig, de är sådana som råkat falla, och det är deras bördor som Paulus befaller oss bära.

Ur: Resekost, av Martin Luther

Ingenting inträffar tidigare än Gud bestämt

Min tid är ännu icke kommen." (Joh. 2:4)

Ingenting inträffar tidigare än Gud bestämt. Därför är alla mänskliga rådslag, tankar, all mänsklig strävan och önskan, icke nyttigt till något, så framt saken icke är besluten i himmelen. Konungar, furstar och herrar må hålla råd, avtala allt, huru de vill. Den sak Gud beslutit går igenom, de andra fördröjs och hindras, om

än alla människor på jorden ville sönderslita varandra för att få dem igenom. 

 Med ett ord: Gud vill inte låta konungar, furstar, herrar och visa på jorden ställa visaren på tidens och händelsernas ur. Han vill själv ställa den åt dem. Vi skall inte säga honom, vad klockan har slagit. Han vill själv säga oss det. Herren har sålunda för allt bestämt dess tid, såsom att vara rik, att vara fattig, att dö och så vidare. Därför skall envar anförtro sin sak i Guds händer, glatt ta emot och bruka vad Gud ger för stunden, samt för det tillkommande hjärtligt anbefalla sig åt Guds ledning. De, som göra på annat sätt och som, före det Guds stund slagit, vilja på egen hand slå sig igenom, de har därav intet annat än hjärtesorg och allsköns olycka. De må vredgas och knota, så mycket de vilja. Gud aktar inte på det.

Ur: Resekost, av Martin Luther

I adventets tid

1. Gör porten hög, gör dörren vid För Herren i adventets tid, För Konungen av Davids hus, För världens Frälsare och Ljus. Se, nattens mörker är förbi, Och därför glada sjunger vi: Min Skapare, min Gud, Är underbar i råd.

2. Rättfärdig hans bälte är, I saktmod kommer han nu här, Hans huvud krönt av helighet, Hans spira är barmhärtighet. All nöd och jämmer är förbi, Och till hans ära sjunger vi: Min Frälsare, min Gud, Du som är stor i dåd.

3. Frid vare dig, Jerusalem, Där denne Konung har sitt hem, Dem går det väl, som älskar dig Och i ditt tempel gläder sig. Du skänker dem välsignelse Och frid, som världen ej kan ge. Min Tröstare, min Gud, Vad du är stor i nåd!

4. Gör porten hög, gör dörren vid, Att ärans Konung, stark i strid, I hjärtat får en boning, som Blir invigd till hans helgedom. Så kommer Konungen till dig, Och salighet har han med sig. Vad du är stor, min Gud, I råd, i dåd, i nåd!

5. Kom, käre Frälsare till mig, Min dörr står öppen nu för dig, Kom in med nåden i mitt hus Och upplys mig med nådens ljus! Giv mig din Ande, ty han vet Den väg, som för till salighet. Låt mig i himmelen få lova dig! Amen.
(Luthersk Psalmbok 946, G. Weissel, Utg.)

Ljuset i tunneln

"Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er." Matt. 5:12

"Om jag bara kunde se ljuset vid tunnelns slut!" "Om jag bara visste vad mitt beslut leder till!" Ja, livet kan vara fullt av mysterier. Utom för en sak: den slutgiltiga utgången. 

Eftersom Jesus levde, dog och uppstod för dig är dina synder förlåtna, fullständigt, komplett. Du

KOMMER till himlen, om du lever i tron på Honom. Snacka om ljus i tunnelns slut! Och ja, under det här livet kan evighetens ljus se ut att vara långt borta. Det kan kännas som om det bara är ett nålstick av ljus när allt annat känns som mörker. Men troende genom åren har känt på det där sättet; och nu solar de sig i den eviga frälsningens ljus. Och en dag kommer du också att göra det. Ljus i tunnelns slut? För dig, alltid! På grund av Jesus! 
 
Jesus Frälsare, rikta mina ögon mot himlen. Amen.

Ha fördrag med varandra och förlåt varandra

"Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra." (Kol. 3:13)

Här förbjuds all rättegång ibland de kristna. Ingen har rätt att hämnas sig själv, utan han bör förlåta och ge efter. Och detta inskärper aposteln genom att visa, hur Kristus förlåtit oss. Märk också, att han skriver det till rätta kristna och ändå anser han dem vara så skröpliga, att den ena gör den andra illa, och att den ena anklagar den andra. Så borde det ju inte vara bland kristna.

Men det är vad jag ofta sagt, att Kristi rike är ett sådant mysterium, som man aldrig helt kan lära ut. Dem, som inte tror, kan man inte vända från gärningarna, utan de vill alltid lita på dessa, men dem, som tror, kan man aldrig nog få till att göra gärningarna. De förra har ingen lust till tron, de senare ingen lust till kärleken.

Så är nu Kristi rike beskaffat, att hans kristna inte är fullkomligt heliga utan är stadda i tillväxt. Därför finner man ännu bland dem vrede, onda lustar, sorg och andra svåra fel, vilka Paulus kallar nästans börda, som den ena skall fördraga hos den andra, liksom Kristus tålde och fördrog mycket sådant hos sina apostlar och liksom han ännu dagligen fördrager sådant hos de sina.

Ur Resekost, Av Martin Luther

Vandra i förtröstan

"Då kom den en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: `Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?´ Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: `Tig! Var tyst!´ Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Han sade till dem: `Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?´ Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: `Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?´" (Mark. 4:37-41)

Lärjungarna var rädda och frågade vad för sorts man Jesus måste vara. Svaret på deras fråga hittar vi i psalm 107, speciellt verserna 23-25: "De som for ut på havet med skepp och drev handel på stora vatten, de såg Herrens gärningar och hans under i havens djup. Han talade, och en stormvind uppstod så att havets vågor gick höga."

Vi ser att det är Gud som befaller vinden och vågorna och de lyder. Psalmen går vidare till att kommentera hur skräckslagna männen skulle vara, och att när de ropade till Gud, skulle han lugna sjön. Om lärjungarna kommit ihåg psalmen den gången skulle de ha känt igen sig själva som männen som far ut på havet med skepp. Det faktum att Kristus Jesus kontrollerar naturen är en tröst för oss, vad behöver vi frukta om vi är i Kristus? Inget kommer att hända oss annat än hans goda och nådiga vilja. Amen.

Bön: Herre Jesus, du kontrollerar allt. Stilla vår oro för naturens hotande krafter runt oss. Hjälp oss att vandra i den förtröstan som kommer från att veta att vi har frid med Gud på grund av ditt heliga offer. Amen.

Gud ger liv

"Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:40)

Människan förde död till världen, Gud ger liv. Vi förtjänar att dö på

grund av våra brott emot Gud. Vi förtjänar den eviga döden på grund av vår synd. Men Kristus Jesus förde liv till världen. Han är liv, och vi som tar del av hans kropp och blod har liv i oss. Vi kommer inte att dö, utan leva. Amen.

Bön: Himmelske Fader, tack för livets gåva - din son Jesus, vår Frälsare. Förlåt oss våra många synder för hans skull. Gör oss trogna honom genom din Helige Ande, så att han kommer och reser oss upp den sista dagen. Amen.

Jesus går till Fadern för vår skull

"Den Helige Ande skall låta världen få veta sanningen i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)

Dessa ord utgör sammanfattningen av hela det återlösningsverk, för vars utförande Guds son blev sänd, vilket verk han utfört och ännu gör, nämligen hans lidande, död, uppståndelse och hans fortsatta omsorg om sitt rike. Ty detta att gå till Fadern är intet annat, än att han genom blodsutgjutelse och död ger sig till ett offer och sedan genom sin uppståndelse övervinner och underkuvar synd, död och
helvete och sätter sig levande på Faderns högra hand, där han osynlig regerar allt i himmelen och på jorden.

Han samlar och utbreder sin kristenhet genom evangelii predikan och som en evig överstepräst står han i Faderns

åsyn och ber för dem, som tror, ty de är ännu behäftade med synd och svaghet. Han tilldelar dem sin Helige Andes kraft att övervinna synd, djävul och död. Detta är de kristnas rättfärdighet inför Gud, att Kristus går till Fadern d.v.s. att han lider, dör och uppstår för oss och försonar oss med Fadern. Det är en främmande rättfärdighet som vi inte har gjort eller förtjänat men som är oss skänkt och tillräknad.

Han skall vara vår rättfärdighet, varigenom vi blir värdiga inför Gud och är hans kära barn och Arvingar. Alltså heter det: Ingen blir rättfärdig (inför Gud) på annat sätt än att Jag dör och uppstår ifrån de döda. Detta att Jesus går till Fadern är det, som ensamt gör, att Gud nådigt upptar och rättfärdigförklarar varje människa som i tro håller sig till Kristus.

Ur Resekost av Martin Luther

Gud gav oss sin enfödde Son

"Jag vill kungöra Herrens beslut. Han sade till mig: `Du är min Son, jag har idag fött dig.´" (Ps. 2:7)
 
Kan något vara en far kärare än hans son? Och om en son är sin far är, så måste han säkerligen ha starkt inflytande på

sin far. Så är det att Kristus Jesus är det käraste för Fadern. Och ändå gav vår himmelske Fader sin son Jesus i döden för oss. Detta visar oss vilket värde Fadern ger oss. Och vår Frälsare Jesus har enormt inflytande på Fadern, som han använder för att be för oss. Ja, Kristus är Guds enfödde son och det är till vår stora fördel. Amen.

Bön: Himmelske Fader, tack för att du gav din son Jesus i döden för oss. Hör honom, då han vädjar för oss dag och natt. Ta emot oss i ditt rike för hans skull. Amen.

Gud bevare oss från avguderi

"En man i hög ställning frågade Jesus: `Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?´ Jesus sade till honom: `Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.´ " (Luk. 18:18-19)

Vid första anblicken verkar det som att Jesus förnekar det faktum att han är Gud. Trots allt ifrågasätter han mannen som kallar honom "god". Men först och främst visar Jesus mannen att det finns inget han kan göra för att någonsin vara tillräckligt god för den som är god. Mannen trodde verkligen (om du läser vidare) att han hållit budorden. Men Jesus visar honom att han håller rikedom högre än

Gud, och därigenom bryter han första budet.
Istället för att försöka hitta rättfärdighet inom sig själv, uppmuntrar Jesus mannen att följa honom. Han säger till mannen att överge de saker som är en snara för honom, och sätta sin tro till Jesus, som mannen kallat god utan att inte vikten i sitt uttalande. Jesus fråga pekar egentligen på det faktum att han är Gud. Och svaret på mannens fråga i enkel form är: "Ingenting, du kan inte göra någonting för att ärva evigt liv, men jag get det till dig". Tragiskt nog, var mannen för upptagen i sitt avguderi för att tron skulle leva i honom. Gud bevare oss från sådant trosförstörande avguderi. Amen.
 
Bön: Herre Jesus, du är god. Du är den som vunnit frälsning åt oss. Förstör avgudarna vi har, så att vi verkligen följer dig i tro. Amen.

Tron är en gåva från Gud

"Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet." (1 Mos 15:6)

Frågan "Om Kristus dog för alla folks synder, och om Gud har förklarat hela världen perfekt och helig på grund av vad han gjorde, blir då inte till slut alla frälsta?" ställs ofta. Ett jakande svar på den frågan vore väldigt logiskt. Hur som helst, är det sanna svaret nej! Anledningen till detta är att alla inte tror evangeliet. Du förstår, förlåtelse och frälsning är som det stora tallriken med mat en

högtidsmåltid. Mamma har lastat din tallrik full och satt den under din näsa. Maten är din att äta. Men om du puttar iväg det gör den dig inget gott. Frälsning är ungefär likadan, och det är här tron kommer in. Kristus har verkligen vunnit frälsning åt alla genom sitt perfekta liv och sin död. Förlåtelsen för synder, liv och frälsning erbjuds oss, eller är satt under vår näsa, genom predikandet av evangelium. Tyvärr väljer många att avvisa evangeliet så det för dem ingen nytta. Guds gåvor måste tas emot i tro. Detta betyder naturligtvis inte att tron är en god gärning som vi ger Gud i utbyte mot nåd. Ungefär motsatsen. Tron är en gåva från Gud, skapat i det heliga dopet och bibehållet genom predikan och sakramentet. Genom tron får vi Kristi rättfärdighet i syndernas förlåtelse. Det Kristus har åstadkommit blir vårt i tron så att Gud ser oss som fullkomliga och heliga enbart för hans skull. Amen.

 Bön: Käre himmelske Fader, vi tackar dig att du skapat tro i våra hjärtan, genom den Helige Andes kraft. Vi ber att du fortsätter att bevara den tron så att vi fortsätter att få din nåd och välsignelse.
Amen.

Skuldebrevet

"'Gud har strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast

det på korset.' (Kol 2:14).

Om du tror att Kristus lidit för dig och återlöst dig så kan du säga: Har Kristus mina synder, så har inte jag dem kvar. Han har tagit dem bort från mitt hjärta och mitt samvete. Där stod det förr 'du är en äktenskapsbrytare, en mördare, en tjuv'. Men då Kristus har tagit mina synder på sig så är de inte mer uppskrivna vare sig i himlen eller på jorden. På Guds Son är de lagda, bara på honom."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus

"'Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.' (Rom 8:1).

Också de som tror på Gud måste kämpa mot djävulen och döden. Men i den kampen segrar man bäst om man sjunger med i sången: `Förneka dig själv och håll fast vid Guds högra hand!'. Djävulen

räknar grundlig fel i sitt skördearbete och han får bara halm att tröska om jag lärt mig bekänna: `Jag vill ingenting vara, Herren skall vara mitt allt'. Då är jag helt och hållet utblottad på mig själv och allt mitt. Då kan jag säga: Vad vill du nu, Satan? Söker du goda gärningar? Vill du anklaga mig inför Gud för att jag inte är helig? Jag har inga goda gärningar och ingen helgelse. Men Herren är min kraft. Söker du synder att anklaga mig för så har jag inte sådana heller. Här får du vända dig till Herren. Honom skall du anklaga tills du får nog. Hos mig själv vet jag inte om något, varken synd eller helgelse, utan Guds kraft allena.

Vad kan nu djävulen göra när han finner en sådan tom själ som varken har synd eller förtjänst att komma till doms med? Men om du låter djävulen börja predika för dig om dina synder eller om dina goda gärningar och om du lyssnar till honom så skall han snart göra dig sådan han helst vill ha dig så att du överger Gud och mister allt med honom."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Om syndiga begär

"'Döda därför era begär som hör jorden till: otukt, orenhet, lidelse, lusta, och girighet' (Kol 3:5).

Detta är nu, vad aposteln ofta visar, att i de heliga finns det fortfarande alla slags syndiga lustar, vilka ständigt rör sig och vill bryta fram även i sådana grova yttre laster, om vi inte motstår dem. Ja, de är så starka, att de också vill ta hela människan till fånga och

kasta henne under sig, och gör det också, om hon inte genom tron och den helige Andes hjälp värjer sig mot det och behåller segern. Härtill hör dock en ständig strid, och de heliga måste kämpa emot, om de inte åter skall förlora Guds nåd, tron och det påbörjade nya, gudomliga livet. Och här räcker inga tiggaregärningar att värja sig emot synden. Ty denna orenlighet sitter inte i kläderna eller utvärtes på huden, så att man kan avtvå den med fasta och späkande, utan den är invärtes i kött och blod, rör sig i hela människan och måste helt enkelt dödas, om den inte skall döda dig. Men den dödas, om du bekänner den, har misshag till den, söker och tar emot förlåtelse genom tron på Kristus och på detta sätt står emot sådana syndiga begärelser, för att de inte skall fullbordas och härska över dig."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn; Betraktelser för var dag i året").

Att tro utan att se

"'Jesus, vår Herre, utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.' (Rom 4:25).

Om vi med våra fysiska ögon såg Kristus uppe i himlen, så behövde vi inte tro på detta. Nu är Kristus utgiven för våra synder och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull, men vi ser det inte, känner det inte, kan inte heller med förnuftet

begripa det. Därför måste man här lämna känslan och rent av fatta ordet med öronen, skriva det in i hjärtat och hålla sig vid det, om det än inte verkar som om att mina synder är borttagna, utan jag ännu känner dem hos mig. Man får inte rätta sig efter känslan utan fast lita på, att död, synd och helvete är övervunna, om jag än känner, att jag ännu befinner mig i synd, död och helvete. Ty fastän känslan av synden ännu är kvar, så sker det endast för den skull, att det må driva mig till tron och göra tron stark, så att vi emot all känsla håller oss vid 
Ordet och för alltid fäster hjärta och samvete vid Kristus. Så för oss tron emot känsla och förnuft sakta genom död och helvete. Därefter ser vi vår befrielse för ögonen. Då först får vi fullkomligt skåda, vad vi har trott, nämligen att död och all olycka är övervunna."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn; Betraktelser för var dag i året").

De hjälplösas Hjälpare

"'Överge mig inte, HERRE, min Gud, var inte långt ifrån mig!' (Ps 38:22).

Jag är ensam och övergiven och föraktad av alla; upptag mig därför du, HERRE, och överge mig inte! Så klagar David här. Och nu är det Guds natur, att han gör något av intet. Den som därför ännu inte är ett intet, av honom kan inte Gud göra något. Men människorna

gör något av något; detta är dock helt onyttiga ting. Gud åter upptar inga andra än de övergivna, gör inga andra friska än de sjuka, inga andra seende än de blinda, inga andra hörande än de döva, inga andra levande än de döda, inga andra fromma än syndare, inga andra visa än de ovisa. Kortfattat: han förbarmar sig över inga andra än de hjälpbehövande och ger blott nåd åt dem, som är i onåd. Därför kan Guds verk inte komma till stånd i någon högfärdig, självhelig, vis eller rättfärdig, utan han förblir i sitt eget verk och gör av sig själv ett diktat, skenbart, falskt och vitmenat helgon, dvs en hycklare."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn; betraktelser för var dag i året").

Guds godhet och kärlek

'Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss' (Tit 3:4-5).

I hela Skriften har jag inte upptäckt något vackrare uttryck för Guds nåd än dessa: 'godhet och kärlek till människorna'. Se till att du tar

vara på de orden rätt, bygger din tro på dem, i daglig övning blir allt fastare i den tron och helt litar på att Gud vill vara god och kärleksfull mot dig. Det vill han nämligen vara. Och därför kan du med fast förtröstan be honom om vad du vill, vad du önskar, vad du och dina medmänniskor behöver. Om du inte tror dessa ord så skulle det vara mycket bättre att du aldrig hade hört dem. För då menar du ju att dessa dyra ord är lögn. Det är synd att visa sådan vanvördighet mot Gud. Men om du tror orden, så är det enda möjliga att ditt hjärta skall glädjas i Gud. I honom har det sin visshet, trygghet och frimodighet."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Samla mina tårar

"'Du håller räkning på mina flyktdagar. Samla mina tårar i din skål, de står ju i din bok.' (Ps 56:9).

Hur nådig är inte vår Gud! Han skyddar oss och tillåter inte att ett

enda hår faller av vårt huvud eller att ögat fäller en enda tår. Men om det sker räknar han våra tårar. Gråter du så har han en gyllene skål att samla dina tårar i. Vilka gäller detta ord? Det är fattiga och usla syndare. Vem är då han som samlar deras tårar? Det är Gud, Skaparen. Det borde vi ofta komma ihåg. Då skulle vi, när vi nu har Ordet och så många exempel på Guds stora godhet och ännu därtill vår egen erfarenhet, få nytt liv och ny lust till tro, hopp och kärlek."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Gud var mig nådig

"'Gud var mig nådig, enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet'. (Ps 51:3).

David ropar med hög röst: 'Gud, var mig nådig.' Därigenom förenar han Gud, den helige, och sig själv, syndaren. Han stiger över Guds vredes höga berg och överlåter sig så åt Guds barmhärtighet. Ty det är inte svårt att kalla Gud 'Gud' och säga till honom: 'Gud, var mig nådig', men det fordras nåd till, att man rätt kan tillägga ordet 'mig'. Därför skall vi först rätt betrakta och betänka ordet 'mig'. Det är en riktigt stor syndare, äktenskapsbrytaren David, som säger så. Här

bekänner han, att han är en stor syndare. Och han vågar det oaktat närma sig Gud och vädja till hans nåd. Så skall också vi ropa till Herren. Ofta tränger sig den tanken på oss: Varför skall du be, vet du inte vem du är och vem Gud är? Men vad gör David här? Han tar strax sin tillflykt till Guds barmhärtighet och säger: 'Gud, var mig nådig!' Han vill säga: 'Jag vet tyvärr väl, att jag är en ond, syndig människa, och att du är from och rättfärdig. Men att jag är så dristig och djärv att be, beror endast på att jag äger ditt ord och dina löften, som säger, att du vill höra syndare och frälsa dem ifrån all nöd.'  Därför bör vi också vara så djärva och be med David: 'Gud, var mig nådig. Jag är en syndare, men jag vågar ändå ta min tillflykt till din godhet och din stora barmhärtighet. Du har lovat att ge nåd åt alla dem, som törstar och längtar efter rättfärdigheten.'"

(M. Luther. Ur "Resekost").

Tio Guds bud

"Dekalogen eller tio Guds bud är en spegel och en kort sammanfattning av alla dygder och lär oss, hur vi skall förhålla oss emot både Gud och vår nästa. Och aldrig någonsin har en skönare, bättre, fullkomligare eller kortare bok om dygden blivit skriven. 

• Första budets dygd är gudsfruktan, d.v.s. att frukta och älska Gud samt förtrösta på Honom.
• Andra budets dygd är att bekänna och predika Guds ords lära.
• Tredje budet handlar om den yttre gudstjänsten och läroämbetet, om att predika, höra, läsa och betänka Guds ord
  
  o.s.v., varigenom vi bevisar vår tro.
• Fjärde budet befaller oss lydnad emot föräldrar, lärare och överhet i allt, som inte strider emot Gud.
• Femte budet ålägger oss fridsamhet och mildhet, att inte vara hämndgiriga och att inte behålla vreden i vårt sinne. 
• Sjätte budet befaller kyskhet och ärbarhet.
• Sjunde budet kräver, att vi gör väl, gärna ger och lånar åt andra.
• Åttonde budet inskärper sanning, att vi inte skadar någon i fråga om hans goda rykte utan talar väl om var man.
• Nionde budet handlar om rättrådighet, att vi skall låta var och en behålla sitt.
• Tionde budet befaller, att var och en skall låta nöja sig med det han har utan alla onda begärelser i sitt hjärta.

De tio buden skall utläggas och förstås så, att de inte endast förbjuder utan även befaller, vad vi skall göra eller inte göra, såsom aposteln Paulus säger: 'Huvudsumman av budet är kärleken av ett rent hjärta, och av ett gott samvetet, och av en uppriktig tro.' (1 Tim 1:5)."

Jesus vill ge dig frid

"'Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.' (Matt 11:28).

Vår natur är så fördärvad att vi flyr för Kristus fastän han kommer till oss med nåd och tröst. Vi borde ju i stället följa honom, också om vi måste gå barfota till världens ända. Men nu vänder vi honom ryggen och söker våra egna goda gärningar. Vi vill vara rena och värdiga utan honom och så försöker vi förtjäna nåd hos vår Gud

och Frälsare. På det sättet försöker vi vinna frid och komma undan synden genom att springa bort från Kristus. Vi söker hos oss själva något som skall göra oss värdiga och komma till honom. Men på det sättet sjunker vi bara djupare ned i fruktan och bävan. Till sist måste Kristus med Ordet rycka oss upp ur vårt fördärv.
Därför skall du inte vanära honom genom att skjuta honom från dig. Du skall inte heller låta hans tröst förvandlas till bävan och förtvivlan. Nej, du skall i stället med full tillit och tro skynda fram mot honom. Och då skall också du få höra den glada hälsningen: 'frukta inte'. Så säger han till alla bedrövade samveten och hjärtan. Också dig vill han på det sättet befria från alla synder."
(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Den dyra lösepenningen

"'Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen.' (Ps 49:8-10).

Hur kan vi då så högt prisa och berömma vårt eget förnufts domar. Vi menar att våra naturliga krafter är hela och ofördärvade, att förnuftet på allt sätt är villigt att göra det

goda och att vi utgör storverk när vi gör vad vi förmår. Hur

vågar jag bära fram sådant hö och strå inför Herren Gud. Han är ju en förtärande eld, som Mose säger. Hur kan jag komma fram med mina fruktansvärda synder och dessutom börja göra anspråk på att han för mina förtjänsters skull skall vara mig nådig och ge mig evigt liv. Och ändå vet jag att människans natur är genomträngd av det onda och att hela världen med allt vad den äger inte har förmått försona Gud. För att göra det fordrades ingenting mindre än Guds egen Sons blod, att Gud utgav sig själv!"
(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Den trånga porten

"'Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.' (Luk 13:24).

Varför skall de inte kunna ta sig in? Därför att de inte vet vilken den trånga porten är. Det är tron som är den trånga porten. Den gör

människan liten, så helt till intet, att hon får ge upp alla sina egna
verk och börja lita bara på Guds nåd. Men de helgon som har Kains sinne, menar att den trånga porten är goda gärningar. Därför blir de aldrig heller små i egna ögon och tvivlar inte heller på att de skall kunna få en hel del till stånd med sina egna gärningar. Tvärtom samlar de sina förtjänster i stora säckar som de hänger omkring sig för att på det sättet försöka tränga sig igenom porten. Och de har samma möjlighet att komma igenom som kamelen har när den med sin stora puckel skall försöka tränga sig igenom nålsögat."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Trons gärningar

"Tron är ingenting annat än sanning i hjärtat, det vill säga, att hjärtat inte tänker eller tror annat om Gud, än man i sanning (efter Hans ord) skall tänka och tro om Honom. I vår tid talar många svärmeandar om tron på Kristus, liksom sofisterna (d.v.s. de förnuftskloka) brukade tala om den och hade sina drömmar, som om tron endast vore en tanke, som satt fast i hjärtat, men Kristus vore mer än tusen mil borta ifrån oss. Detta är en fördärvlig villfarelse. För när tron är rätt, har den inget annat för ögonen och ser inte åt annat håll än på Kristus och tvivlar inte på

att Han är närvarande hos oss. Ty Kristus sitter förvisso inte sysslolös och innestängd där uppe i himmelen, utan Han är på det allra närmaste närvarande hos oss, såsom Han själv har lovat (Matt 23:20), verkar och lever i oss, såsom aposteln Paulus har sagt: 'Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig' (Gal 2:20). Och 'ni ... har blivit iklädda Kristus' (Gal 3:27).

Därför är tron ett stadigt och oavbrutet skådande på Kristus och inte riktad på något annat än Honom allena, som har borttagit synden och döden och framburit rättfärdighet, evigt liv och salighet.

Därför skall tron i teologin alltid vara gärningarnas gudomliga natur, så att tron blir ett med gärningarna, liksom gudom och mandom är en person i Kristus.

Genom tron gör man goda gärningar. Och genom goda gärningar blir tron synlig och märkbar, ja, så att man kan ta på den..."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Om du fallit, stå upp på nytt!

"'Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga

människor i mildhet upprätta en sådan.' (Gal 6:1).

Kristi rike är ett trons rike. Där utför Kristus varje dag sitt verk. Han kämpar mot synden och döden tills riket når sin fullbordan. Men om det skulle hända att någon av hans stridsmän råkade i fiendens hand så är han själv nära och visar sin Andes makt, besegrar synden, upprättar den som fallit och säger: `Stå upp, broder [eller syster], det är ingen fara, men skynda framåt, för du måste tränga dig igenom'. När du fallit, se då till att du inte bli liggande. Så länge vi lever här faller vi, men det gäller att alltid stå upp igen."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Att lära känna Gud

"'Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen.' (2 Joh 9).

Om Kristi lidande fått utföra sitt verk i dig så att du gripits av fruktan och bävan, skall du betrakta det från en annan sida. Se på hans hjärta. Det är fyllt av kärlek till dig. Se hur det tvingar honom att bära dina synders tunga börda. Då griper han ditt hjärta och styrker din tro och förtröstan.

Genom Kristi hjärta skall du också finna vägen till Guds hjärta. Se, Kristus hade ju inte kunnat bevisa dig en sådan kärlek om inte Fadern i sin eviga kärlek hade velat det. Han har i sin kärlek till dig varit lydig mot sin Fader i himmelen. På det sättet får du lära känna din himmelske Faders hjärtelag. Du får, som Kristus säger, bli dragen till Fadern genom Sonen.

Att lära känna Gud är således inte detsamma som att fatta honom i hans väldighet och vishet - vilka är förskräckande - utan att möta honom i hans godhet och kärlek. Bara på det sättet kan tron och förtröstan bevaras och blir människan på det rätta sättet född på nytt."

(M. Luther. Ur "Andlig Skattkammare").

Inför döden

"En rätt kristen borde inte frukta döden utan snarare av hela sitt hjärta längta efter den. För så länge vi lever i denna jämmerdal har vi föga ro och vila. Vi plågas än av den ena, än av den andra olyckan. Till detta kommer att världen hatar oss och förföljer oss på det gruvligaste. Dessutom anfäktas vi av vår egen syndiga natur. Inte heller låter djävulen oss vara i fred. Han visar oss på våra synder, förstorar dem och ingjuter giftiga och onda tankar, så att vi blir bedrövade och svårmodiga, fruktar för döden och Guds dom. Och detta elände blir vi inte heller kvitt så länge vi lever. Men på den dagen skall allt detta ta slut och vi blir frälsta från allt ont. Därför kallar också Skriften denna dag för vår förlossnings dag och liknande. Och då behöver vi ju inte frukta utan får till och med glädja oss åt
den saliga och jublande dag, då Jesus Kristus, vår Herre, skall komma åter och uppenbara sig."

(M. Luther. WA 17 I. 220:35-221:24).

Skapa i mig Gud ett rent hjärta

'Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.' (Ps 51:12).

David säger inte att hjärtat skall skapas rent på en gång, utan det skall fortgå. Du har börjat verket i mig, stärk och fullborda det genom din barmhärtighet. Man får nämligen inte tro, att David här talar om köttets yttre utan om hjärtats andliga renhet. Ty sådan orenhet som avund, hat, mord, vrede osv., av vilken hjärtat kan befläckas, fördömer även det mänskliga förnuftet.

Här ber han, att Gud måtte rena honom från hjärtats andliga orenhet, om vilken förnuftet ingenting vet. Han ber att han måtte bli rengjord från alla orätta och falska tankar om Gud samt att han skulle få lära, att Gud är nådig och barmhärtig. Ty då hjärtat föreställer sig en vredgad Gud, så tänker vi oss snart Gud annorlunda, än han till sin natur och väsende är. Vi försöker då antagligen försona Gud, vilket är förbjudet, eller också faller vi i förtvivlan.

För att undgå all sådan villfarelse ber David här Gud om ett rent hjärta, som rätt känner Gud och älskar honom såsom en frälsare, som vill förlossa ifrån alla synder, döden och all olycka."

(M. Luther. Ur "Resekost").

Guds goda vilja

"'Gud vill att alla människor skall bli frälsta och lära känna sanningen' (1 Tim 2:4).

Därför ger han som ett tecken härpå: den heliga Skrift till att läsas, Ordet till att förkunnas och höras, herrar och furstar till att hålla fred, far och mor till att fostra barnen, himmel och jord till näring jämte allt vad de bär och förmår. Däremot vill djävulen inte att en enda människa skall leva eller ha frid. Och därför ger han som tecken: den heliga Skrift föraktas, Ordet blir inte hört och trott, furstarna är oense, far och mor fostrar inte barnen, himmel och jord missbrukas mot Gud och människor."

(M. Luther. WA 48. 212:3-18).

Detta är Guds gärning

Jesus svarade: 'Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt.' (Joh 6:29).

Då vi i samvetsnöd borde begagna oss av evangelium, som är ett nådens, tröstens och livets ord, så lämnar vi istället ofta företräde åt lagen, som är ett vredens, bedrövelsens och dödens ord. Vi låter lagen dundra i våra samveten, och då kan ett enda hotfullt språk ur Skriften skymma bort all grund till tröst och göra oss så uppskakande i vårt inre att vi helt och hållet glömmer läran om rättfärdiggörelsen, evangelium, nåden, ja, Kristus själv.

Förutom lagen har vi också vårt eget förnuft emot oss. Det är därför jag ständigt söker inpränta denna sanning att kunskapen om Kristus och tron på honom icke är någon mänsklig sak, icke någon gärning, utan en gåva av Gud, som i oss både skapar och uppehåller tron. Ty liksom han från början genom Ordet ger tron, så är det genom Ordet som han också i fortsättningen förökar, övar, styrker och fullbordar tron.

Därför är ingenting farligare än att förakta Guds ord. Den som blir mätt på Ordet och likgiltig för det, emedan han tror sig ha förstått det, och så småningom börjar få avsmak för det, han har redan förlorat Kristus."

(M. Luther ur "Ord för dagen" 22 juli).

Kristi rike

"Kristi rike på jorden är inte ett världsligt rike, det består inte
heller i att man såsom här på jorden äter, dricker, sköter hushållet, sköter sin kropp och ser till att detta livets nödtorft ordnas och finns tillgängligt; utan Kristus har skapat ett sådant andligt rike där man söker och finner eviga värden, och han har också sörjt för att där rikligen finns Guds ord, sakrament och den helige Andes kraft och gåvor och att ingenting fattas i det som tjänar det eviga livet och dess bestånd. Därför låtar han världen med dess regemente ha allt vad den behöver av nödtorft och förråd, men han bjuder sina kristna att inte trösta sig med det materiella och timliga utan att trakta efter Guds rike, som bör evigt vara dem nog och som skulle göra dem rika."

(M. Luther. WA 22. 122:12-13).

En ny sång

"'Sjung för Herren en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin heliga arm.' (Ps 98:1).

Detta är den nya sången om det nya riket, den nya skapelsen, de nya människorna, inte födda genom lag och gärningar utan av Gud och av Anden, som är idel under och gör idel under i Kristus Jesus, vår Herre. Eftersom den helige Ande manar oss att sjunga, så är det visst, att han också inbjuder oss att ta emot och tro dessa under, att de har skett till vår förlossning och vårt bästa och därför också förkunnats för oss. Därför är tvivel och otro här fördömelsevärda, då man säger: 'Hur vet jag, om Gud genom sin rätt och sin arm - det är genom sin Son - utfört sådan seger och gjort sådana under?' 'Hör du', säger Anden, 'för dig, för dig, för dig har detta gjorts, du, du, du skall sjunga, vara glad och tacka; det är min vilja och min maning.'"

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte").

Vem är rättfärdig?

"'I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.' (Rom 3:26).

Att tala om egen eller andra människors fromhet är i lika hög grad gripet ur luften och fåfängligt som att säga att Gud vore fallen i synd, något som är omöjligt och som aldrig kan ske. Därför måste man lägga bort den gamla villfarelsen att kalla Paulus och Petrus för helgon i den meningen att de var utan synd.

Däremot kallas vi och alla i sanning troende för helgon och heliga, därför att Kristus i vårt ställe varit helig och skänkt oss sin helighet. Mellan oss människor är det ingen åtskillnad. Vi är alla syndare och blivit heliga genom Kristus. Den botfärdige rövaren är lika helig i Kristus som du eller jag, Petrus eller Paulus, och att dessa apostlar utfört större verk än rövaren eller du och jag har ingen betydelse, ty vi är alla av naturen syndare och behöver Guds nåd. Även om några heliga begått färre yttre, grova synder, så har de dock ofta - även apostlarna – i sina hjärtan känt förmätenhet, förtvivlan, gudsförnekelse och andra sådana mänskliga svagheter. Ty de har varit syndare som alla andra människor, och Gud allena är helig, såsom församlingen sjunger: "Helig är Herren Gud Sebaot."


(M. Luther ur "Ord för dagen" 14 juni).

Den som tror på Sonen har evigt liv

"'Den som tror på Sonen har evigt liv.' (Joh 3:36).

Om dessa ord borde man väl predika i hundratusen år och åter och åter utlägga dem, ja, man kan inte nog tala om det. Kristus tillsäger nämligen nu genast det eviga livet åt den som tror, och säger inte: 'Den som tror på mig, han skall ha det eviga livet', utan han säger: 'Så snart du tror på mig, så har du det eviga livet.' Han talar inte om tillkommande gåvor utan om gåvor som skänks redan nu, han säger: 'Kan du tro på mig, så är du salig, och det eviga livet är dig redan skänkt.'

Jag har det eviga livet på förhand. Får jag det inte här på jorden, så når jag det aldrig där. Här i detta livet måste det ernås och vinnas. Men hur får man evigt liv? Gud börjar och blir din Mästare, han predikar för dig. Han börjar det eviga livet, genom att han predikar för dig det muntliga och hörbara ordet, och ger därmed det sinnelag, att du tar emot ordet och tror på honom. På detta sätt börjar det eviga livet. Och det ord, som du hör och tror, för dig ingen annanstans än till Kristus, längre än till hans person kommer du inte. Om du kan tro på denna person och håller dig till honom, så är du förlossad från den kroppsliga och andliga döden och har redan det eviga livet."

(M. Luther. Ur "Guds ord och löfte").