Var finns väktarna på muren?

”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” ( Hesekiel 33: 10-11)

Hesekiel profeterar över Israels folk, det vill säga, det är Gud som talar till folket genom honom.

Han föddes omkring 622 f.Kr och växte upp i Jerusalem. Som ganska ung 25 år gammal fördes han bort till fångenskap i Babylon (2 Kung. 24: 14-16). Det var en en mindre förskingring som skedde ungefär 11 år före den stora fångenskapen 586 f. kr, då även Jerusalem förstördes. År 593 f.Kr kallades han av Gud till att profetera för Israel.

Hesekiels bok är en märklig bok med många bilder. Här beskrivs också ett nytt tempel som Guds folk skulle få som är en symbolisk bild av Kristi Kyrka.

I det 33:e kapitlet talar Gud genom profeten om vikten av att varna och manar till omvändelse. I gamla tider hade varje större stad väktare

som dygnet runt spanade från murarna, för att varna för eventuella fiender som kunde tänkas anfalla staden. När en fientlig armé kom skulle de blåsa i trumpet så att folkets försvarare kunde ta sig upp på murarna och försvara staden mot angrepp.

Guds poäng genom Hesekiel är att: vad ska man ha väktare till om de inte varnar för faror. Och vad för vits är det med väktare om folket inte låter varna sig när de väl blåser i hornet.

Men de faror som Gud ser är inte den yttre fienden utan den inre fienden: att folket lever i synd och ogudaktighet.

Väktarna på muren var Guds profeter. Hesekiel hade blåst i basun för fullt. Vad är det för känslor som väcks i en människa av en larmsignal? Det är förstås obehag. Men problemet är ju inte basunstöten, utan fienden.

Ändå är det profeterna som blir problemet för det sovande folket. Samma sak är det idag. När någon varnar för det som är fel: i världen, i kyrkan och i kristenheten, så uppfattas man som bråkmakare, istället för att lyssna till budskapet och begrunda det.