Gud vill ingen syndares död, därför låter han evangeliet förkunnas genom oss

Vad händer med människor som inte lyssnar. Vad händer om man varnar människor för syndens och olydnadens konsekvenser, och de märker av att olydnaden inte går Gud omärkt förbi? Hur påverkade Israels första fall, när de inte lyssnade på Hesekiel, hur de blev senare?

Gud säger genom profeten Hesekiel:

”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva?” (Hes. 33: 10)

De förstod att de ställt till det för sig. Synden hängde som tyngder på deras axlar, och det inte fanns en chans att de skulle kunna ta sig ur sin situation. Kanske tänkte de att de skulle för alltid få bli kvar i den babyloniska fångenskapen, för att de flytt från Gud och inte lyssnat till Hesekiel.

Luther sade att det ibland kan vara lika svårt att trösta ett anfäktat samvete som att väcka upp en död.

Människor som vet vad Gud vill, och hur Gud ser på olydnad, men ändå väljer att bryta mot Hans lag mår sämre än dem som syndar "av födsel och ohejdad vana", som man säger, och inte ens tänker på att de syndar. Har du och jag någon gång känt att vi har en synd eller skuld som vi knappt klarar av att bära? Då beror det nästan alltid på att vi visste bättre. Då är det inte konstigt om vi känner oss som förrädare inför den Gud som vill vårt bästa och älskar oss.

Vi frestas ibland att tänka: ”Det är kört för mig. Gud kommer aldrig vilja ha mig tillbaka.” eller som Israel säger i Hesekiel 33:

”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva?” (Hes. 33: 10)

Vad är Guds svar på en sådan anfäktelse. Gud svarar:

”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om

från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era

onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” (Hes 33: 11)

Om Gud ville att de skulle dö i sina synder, varför sänder han dem en profet? Han ville verkligen att de skulle komma tillbaka. Den förlorade sonen hade lämnat fadershuset och slösat bort sitt arv på horor och dåligheter. När han till sist kommer hem med svansen mellan benen, så läser vi att Fadern såg honom på långt håll, och förbarmade sig. Fadern skyndade sig emot honom omfamnade honom och kysste honom.

Istället för att med armarna i kors skaka på huvudet, så längtade han efter sin förlorade son. Han kunde inte vänta på att få återse honom och förlät honom. En sådan Gud har vi.