En väntan med hopp ger glädje och kraft i vardagen

Väntan och längtan kan vara glädjande, om vi väntar något positivt och vi är säkra på att vår väntan en dag skall förbytas i glädjen över mötet med den vi längtat efter.

Tänk bara människor som inte har någon förväntan efter något större. Tänk att vi har människor runtomkring oss som

inte har någon annan förväntan och strävan än att möjligen bli kända, ärade, omtyckta och till slut uppslukade av några spadtag jord eller aska. Vad är det då egentligen för mening, vad finns det för drivkraft att ta nya andetag?

Vissa svarar att man ska leva för stunden, att man ska leva nu och inte fly in i framtiden eller det förflutna. Det ligger mycket i sådana tankar, men hur blir det med detta om nuet inte ger någon större karriär, någon uppskattning eller någon kärlek, när rynkorna blir för djupa för att kunna täckas av sminket eller när det gråa håret inte går att färga om för att det fallit av?

Har man i det läget ett större hopp så har man också mer glädje och mer mening i vardagen.

Några av oss har kanske sett Cast Away från 2000 med Tom Hanks i huvudrollen som systemanalytiker på transportföretaget FedEx. Vid en flygresa kraschlandar han på en ö, och spolas som enda överlevande iland på en öde ö. Filmen handlar om hans år på ön och jag ska inte berätta hur den slutar, men i filmen så tar han varje dag fram en medaljong med en bild på hans fästmö, som han tittar en stund på. Det är en hård tid, att leva helt ensam och skaffa sig bohag och föda på egen hand, men det som ger honom hopp, är bilden av fästmön. Hoppet för honom om att återse henne, får honom att fortsätta att kämpa.