Frälsning från hyckleri

”Hör detta, ni som står efter den fattiges liv och vill göra slut på de olyckliga i landet, ni som säger: "När är nymånadsdagen förbi så att vi får sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna vårt sädesförråd? Då skall vi göra efa-måttet mindre och höja priset och förfalska vågen så att den visar orätt vikt. Då skall vi köpa de utblottade för pengar och den fattige för ett par skor. Och spillsäden skall vi då sälja som säd." (Amos 8: 4-6)


Låt oss idag ta emot Amos förmaning till omvändelse.

"Så säger HERREN till Israels hus: Sök mig och ni skall leva." (Amos 5: 4)

Paulus var en farisée men lät lagens ord föra honom till Kristus.

Kristus har kommit till världen för att frälsa också sådana som dig och mig. Han gjorde det genom att låta sig spikas på ett föraktat kors.

Kristus hycklade inte. Han tänkte inte på sitt eget, på sin egen ställning, sin egen ära.
Gud lär i sitt ord:

”Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.” (Fil 2: 3-11)
”Jesus kallade dem till sig och sade: "Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Matt 20: 25-28)

Detta är trösten för alla syndare, för alla som erkänner att vi

misslyckats på det ena eller andra sättet i livet. Vi kommer inte att säljas till djävulen för ett par skor, för att använda Amos språkbruk. Varför? Därför att Jesus Kristus redan har betalt lösensumman, lösepenningen för våra synder. Den lösepenningen var Jesu eget blod som rann på korset.

”Alla har syndat” säger Skriften ”och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” (Rom 3: 23-24)

Hur mycket av hycklare är du och jag?

Amos profeterade dom för Nordriket. Gud visade honom en korg med mogen frukt (Amos 8:1, 2). Gud förklarar att bilden visade att slutet hade kommit för Nordriket. Domen skulle falla över dem.

”Hör detta, ni som står efter den fattiges liv och vill göra slut på de olyckliga i landet, ni som säger: "När är nymånadsdagen förbi så att vi får sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna vårt sädesförråd? Då skall vi göra efa-måttet mindre och höja priset och förfalska vågen så att den visar orätt vikt. Då skall vi köpa de utblottade för pengar och den fattige för ett par skor. Och spillsäden skall vi då sälja som säd." (Amos 8: 4-6)

Det är klart att försäljarna inte sade detta högt. Kanske viskade man emellan sig, kanske sade man det i sina hjärtan.

Efa-måttet på 36 liter används när man mätte upp vete som man malde till mjöl. Det måttet ville försäljarna minska ner, utan att kunden visste om det, för att tjäna mer pengar på mindre vete. På vågen vägde man siklar, själva mynten. Också dessa ville man mixtra med, trots att Guds profet Moses sagt:

”Rätt våg, rätta vikter, rätt efa, rätt hin-mått skall ni ha. Jag är HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land.” (3 Mos 19: 36)

”Full och rätt vikt skall du ha. Fullt och rätt efamått skall du också ha, för att du må leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig.” (5 Mos 25: 15)

Och Ordspråksboken understryker:
”HERREN avskyr falsk våg, full vikt behagar honom.” (Ords 11: 1)

Nej, utåt sätt var dessa handelsmän inte tjuvar och rövare, de gick inte in i hus och stal eller rånade folk på öppen gata, de var respekterade samhällsmedborgare, ändå lurade de av fattiga människor vad de ägde.

I Israel kunde fattiga människor ta lån om de inte kunde betala, många blev tvungna att sätta sig själva i pant, så att de till sist fick sälja sig till kreditgivaren som slavar. I Amos profetia är det med kall beräkning de giriga tänkte:

”Då skall vi köpa de utblottade för pengar och den fattige för ett par skor.”

Girigheten har inga gränser. Men det allvarligaste av allt är hyckleriet.

Notera att de säger:

”När är nymånadsdagen förbi så att vi får sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna vårt sädesförråd?”

I det gamla förbundet fick man inte bedriva handel under de religiösa högtiderna t.ex. nymånadsdagen och sabbaten.
Dessa människor höll alltså strikt på sabbaten och högtiderna. De såg ganska bra ut i folkets ögon, de gick till templet och iakttog alla bönetimmar. Man fastade och bad, men i hjärtat såg man fram emot när man kunde öka sina egna tillgångar genom bedrägeri.

Det är detta vad man kallar hyckleri. Att hålla en yttre vacker fasad fast man invärtes bröt mot det sjunde, nionde och tionde budet.

Är du och jag hycklare? I nya testamentet används ordet ὑποκριτής för hycklare. Ordet används första gången under antiken bland grekerna som en term för skådespelare. En ὑποκριτής var inte Electra eller Agamennon, men man uppträdde som om man vore det, man hade kanske kläder som man trodde liknade och talade med repliker ur den grekiska pjäsen.

Jesus sade om hycklarna:

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.” (Matt 23: 27)

Hycklare är våra favorit-hatobjekt. Vi älskar att peka ut människor som säger en sak, men gör en annan, som försöker verka bättre än vad de egentligen är.
Men hur är det med våra egna hjärtan? Hur är det med dig och mig?

Vårt sekulariserade samhälle är uppbyggt så att staten är skild från religionen. Det är en mycket bra sak. Jesus sade: 
”Mitt rike är inte av den här världen.” Man får inte blanda ihop religion med politik, med det världsliga.

Men den här åtskillnaden kan också bli en frestelse. Att religionen blir något jag gör i kyrkan, och det andra är skilt ifrån det. Vad händer när min relation med Gud, min tjänst för Kristus, mitt kristna liv, inte får överträda gränsen när jag går till jobbet eller umgås med mina icke-kristna vänner?
Vad händer om vi låser in Kristus i en liten cirkel i våra liv, och den cirkeln krymper mer och mer?

Vad händer när vi går till kyrkan och talar om renhet och lydnad, om ärlighet, om kärlek till de svaga, om att sprida evangeliet, och sen går till jobbet och agerar enligt en agenda som handlar om att göra karriär med vassa armbågar, att vinna fördelar genom att umgås med rätt folk

och att framstå som en god arbetstagare fast man talar illa om chefen på lunchrasten.

Vad händer när vi i kyrkan säger att Jesus är född av jungfru Maria och korsfäst död, begraven och uppstånden till våra synders förlåtelse, men på jobbet uppträder som om det viktigaste i livet är att ha en bra fritid, en bra lön och en lång semester?

Hur stämmer det överens med de sånger och psalmer vi sjunger, hur stämmer det överens med vår trosbekännelse?
Vad händer när vi pratar om pengarna som våra pengar, och ägodelarna som våra ägodelar, när Gud egentligen äger allting och vi bara är hans förvaltare?

”Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den” (Ps 24: 1), säger psalmisten.

Vad händer när vi glatt unnar oss saker, för våra pengar, men drar öronen åt oss när det är dags att ge till Guds rike`?

Har vi då inte alla förvandlats till vad vi avskyr mest: hycklare. Vem av oss är inte en hycklare bland oss? Räck upp en hand. Jag bekänner inför Gud och mina medmänniskor, att jag ofta hycklar. Jag försöker framstå som bättre än den jag i verkligheten är. Det är inget jag är stolt över. Tvärtom gör det ont i samvetet.

Men låt oss idag ta emot Amos förmaning till omvändelse. Paulus var en farisée men lät lagens ord föra honom till Kristus. Det vill säga, när lagen visade för honom att han var syndig, så var han mottaglig för orden om förlåtelse. (Läs Gal 3: 24, Rom 7:7-13)

Kristus har kommit till världen för att frälsa också sådana som dig och mig. Han gjorde det genom att låta sig spikas på ett föraktat kors.

Profeten Amos blev ett problem för att han sade sanningen

”Hör detta, ni som står efter den fattiges liv och vill göra slut på de olyckliga i landet, ni som säger: "När är nymånadsdagen förbi så att vi får sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna vårt sädesförråd? Då skall vi göra efa-måttet mindre och höja priset och förfalska vågen så att den visar orätt vikt. Då skall vi köpa de utblottade för pengar och den fattige för ett par skor. Och spillsäden skall vi då sälja som säd." (Amos 8: 4-6)

Låt mig presentera profeten Amos. Denne outbildade herde fick kallelse direkt från Gud att träda upp som profet i Israel. Ändå var han inte ens från Israel utan från grannen sydriket. Han bodde i Tekoa som låg 16 kilmoter söder om Jerusalem.

När vi läser om den fattiges liv och de olyckliga i landet, så har man svårt att tänka sig att det skulle handla om profeten Amos tid. Han träder nämligen upp under kungarna Ussias, Judas kungs och Jerobeam II:s, nordrikets konungs tid. Man tror att han profeterade ungefär 760-750 f. Kr. Denna period var ekonomiskt sett en av de mest gynnsamma perioderna i Gudsfolkets historia. Det var fred, landet var stort och man drog hem stora skördar. Profeten talar om elfenbenshusen (Amos 3:15; 5:11, 12; 6:4—7), och mycket riktigt har man från denna tid grävt fram dekorationer i husen av elfenben, ädelstenar och bladguld (The Encyclopedia of Archaeological Excavations in the Holy Land - Michael Avi-Yonah, Ephraim Stern (1978)

Men att välstånd inte är lika med ekonomisk rättvisa vet vi från vår moderna värld när 20% av världens befolkning konsumerar 80% av dess resurser.

Man kan inte heller säga att folket i en viss mening var religiöst undernärda. Man offrade mer i templet i Jerusalem än Mose lag krävde. Det var mängder av får, bockar och tjurar som offrades än någonsin. Nordriket var inte sämre. De hade till och med skapat två egna helgedomar, en i Dan och en i Betel.

Men precis som ekonomisk välfärd inte betyder ekonomisk rättfärdighet, så betyder inte att man är extremt religiös, att man går till templet vid alla högtider, att man offrar alla offer som krävs, ber alla böner som krävs detsamma som att man har det bra med Gud. Religion är inte lika med Gudsgemenskap om religionen inte kommer från Gud.

Mycket religion är människoverk. I Betel och i Dan hade kung Jerobeam ställt kalvar av guld för folket att tillbe (1 Kung. 12:28-32) . Att vara religiös har alltså inte automatiskt med att ha med Gud att göra, om man så ligger på knä och ber hela dagarna, om tron inte grundas på Guds Ord, Bibeln. Sann tro är den tro som bygger på den heliga Skrift och budskapet om frälsningen av nåd allena genom Jesus Kristus Guds Son.

När Amos börjar profetera mot omoral, orättvisa och avgudadyrkan i det välmående och djupt religiösa Israel, så blir han alltså ett problem.

”Amasja, prästen i Betel, sände bud till Jerobeam, Israels kung, och lät säga: "Amos har anstiftat en sammansvärjning mot dig mitt i Israel. Landet härdar inte ut med allt hans ordande. Ty så har Amos sagt: Jerobeam skall dö genom svärd och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land." Och Amasja sade till Amos: "Du siare, gå din väg och fly till Juda land. Tjäna där ditt levebröd och profetera där! Men i Betel får du inte profetera mer, för det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel." (Amos 7: 10-13)

Gå iväg, är Israels reaktion. Sanningssägare kan ibland bli ett så stort problem, att de uppmanas att gå iväg, försvinna, "lämna oss", "byt kyrka!". Men det är av kärlek för landet och av trohet till Gud Amos talar. Man ska lyssna till Guds Ord, hur besvärligt det än kan kännas.

Det är inte slut på Guds kärlek och barmhärtighet! Vänd om!

”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” ( Hes.33: 10-11)

Israel trodde att Gud inte ville förlåta, att måttet var rågat, därför att de tidigare inte lyssnat, att hans tålamod var slut, därför tyngde deras synder och överträdelser dem.

Gud påminner idag om att han vill vår frälsning. Han vill den hur långt borta vi än är.

”det är inte slut med hans barmhärtighet.” säger Gud genom profeten Jeremia ” ”Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom.” (Klag 3: 22-24)

Den förlorade sonen trodde inte att han kunde återvända till föräldrahemmet som son, men tänkte sig att fadern ändå kunde ta emot honom som daglönare.

Men det finns inget mellantillstånd, inga stadier i nådens ordning, inga steg i frälsningen, antingen är vi Guds barn eller så är vi det inte, och är vi Guds barn så är vi det av nåd, det vill säga helt gratis därför att Gud i Kristus förlåtit oss, och spikat alla våra synder vid korset.

Vad är då omvändelsen? Lagens människor beskriver omvändelse eller sinnesändring som en väckt människas sätt att visa upp ett nytt leverne, för att bevisa att man kommit på bättre tankar, att visa att man verkligen ångrat sig och vill leva ett nytt liv.

Men omvändelsen i Bibeln är just vad ordet säger. Det är att vända om, att vända tillbaka till Gud. Det är att vända tillbaka till den fader som redan på avstånd förbarmat sig, gripits av kärlek till den förlorade, den vilsekomna människan. Det är att vända tillbaka till den fader som trots våra lortiga kläder faller oss om halsen och kysser oss på kinden.

Gud klär oss i nya kläder, Kristi rättfärdighet som tillräknas oss, han sätter ringen på vårt fingret, ringen som betyder att vi upptas till son eller dotter i Guds stora familj.

Hos Gud vill vi inte längre fortsätta vår flykt, vi vill inte fortsätta trotsa honom med våra liv eller med våra tankar.

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” (Ef 2: 8-10)

Gud vill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva!

”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” ( Hes.33: 10-11)

Skriften säger:

”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” (Rom 8: 1-3)

När vi inser att vi inser att vi felat inför en helig Gud och ångrar oss, så säger han inte: ”Vad var det jag sade!”

Han har redan förlåtit oss genom det blod Kristus utgöt på korset.

Det händer att även kristna, som borde veta bättre, springer ifrån Gud. Men Gud vill fortfarande hjälpa oss och att vi ska komma tillbaka.

”Gud, vår Frälsare… vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.”( 1 Tim 2: 3-4)

”han[vill] inte… att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Pet 3: 9)

Han vill inte att någon skall sluta i helvetet, och det är precis vad som vi riskerar om vi inte slutar fly från honom. Han vill ha oss tillbaka.

”jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva.”

Nej, han vill den ogudaktiges liv, att han vänder om och får leva. Vill du och jag leva? Man kan tycka att det är så självklart, som Gud frågar i dagens text:

”Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?”

Men den som fortsätter att färdas på den breda vägen, som fortsätter att trotsa, som aldrig ångrar, aldrig omvänder sig, han beter sig som en som inte vill sitt eget bästa, sitt eget liv.

Det är i tiden aldrig försent att vända tillbaka. Gud vill ha dig och mig.

Gud säger idag:

”jag [vill] att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?”

Gud vill ingen syndares död, därför låter han evangeliet förkunnas genom oss

Vad händer med människor som inte lyssnar. Vad händer om man varnar människor för syndens och olydnadens konsekvenser, och de märker av att olydnaden inte går Gud omärkt förbi? Hur påverkade Israels första fall, när de inte lyssnade på Hesekiel, hur de blev senare?

Gud säger genom profeten Hesekiel:

”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva?” (Hes. 33: 10)

De förstod att de ställt till det för sig. Synden hängde som tyngder på deras axlar, och det inte fanns en chans att de skulle kunna ta sig ur sin situation. Kanske tänkte de att de skulle för alltid få bli kvar i den babyloniska fångenskapen, för att de flytt från Gud och inte lyssnat till Hesekiel.

Luther sade att det ibland kan vara lika svårt att trösta ett anfäktat samvete som att väcka upp en död.

Människor som vet vad Gud vill, och hur Gud ser på olydnad, men ändå väljer att bryta mot Hans lag mår sämre än dem som syndar "av födsel och ohejdad vana", som man säger, och inte ens tänker på att de syndar. Har du och jag någon gång känt att vi har en synd eller skuld som vi knappt klarar av att bära? Då beror det nästan alltid på att vi visste bättre. Då är det inte konstigt om vi känner oss som förrädare inför den Gud som vill vårt bästa och älskar oss.

Vi frestas ibland att tänka: ”Det är kört för mig. Gud kommer aldrig vilja ha mig tillbaka.” eller som Israel säger i Hesekiel 33:

”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva?” (Hes. 33: 10)

Vad är Guds svar på en sådan anfäktelse. Gud svarar:

”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om

från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era

onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” (Hes 33: 11)

Om Gud ville att de skulle dö i sina synder, varför sänder han dem en profet? Han ville verkligen att de skulle komma tillbaka. Den förlorade sonen hade lämnat fadershuset och slösat bort sitt arv på horor och dåligheter. När han till sist kommer hem med svansen mellan benen, så läser vi att Fadern såg honom på långt håll, och förbarmade sig. Fadern skyndade sig emot honom omfamnade honom och kysste honom.

Istället för att med armarna i kors skaka på huvudet, så längtade han efter sin förlorade son. Han kunde inte vänta på att få återse honom och förlät honom. En sådan Gud har vi.

Ganska besvärliga nyheter kan leda till något gott!

 ”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” ( Hes.33: 10-11)

Hesekiel hade varnat folket. Vi läser om dessa varningar i de första kapitlen i hans bok. Men vad hände? Svaret är: de lyssnade inte. De fortsatte att synda. Och Gud straffade dem.

I kapitlet finns ändå uppmaningar att på nytt varna dem. Vad tänker man då? Kanske, att det aldrig kommer hjälpa. ”Jag hade varnat dem, och de brydde sig inte. Kanske lika bra jag går hem”. Men Gud ville att han skulle varna återigen. "Ge inte upp", är innebörden i vad Gud säger. Fortsätt som de gjort hittills. "Varna de ogudaktiga, så att de vänder om från sina onda vägar".

Det händer ibland att vi kristna varnar icke-kristna eller andra kristna för olika saker. Kanske någon av oss varit med om att det inte hjälpt. Någon kommer på glid, eller någon har hamnat snett. Vi går dit och uppmanar personen att vända om, men resultatet blir att samma person blir arg och vill inte prata med oss. Är det bortkastat? Nej, ambitionen var rätt och det kunde lika gärna hänt att personen kom på bättre tankar.

Det är ibland gott att påminna sig om att ganska ledsamma nyheter: "Syndens lön är döden. Omvänd er om ni vill leva. Ångra dina synder", ibland faktiskt får god frukt.

Aposteln Paulus berätta om en sådan händelse i sitt brev till församlingen i Korint. Han hade förmanat dem i sitt första brev för att de bland annat för att det tillät att en person i församlingen öppet levde i synd. I sitt andra brev skriver han:

”även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er.

Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss. Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död. ” (2 Kor 7: 8-10)

Om Guds Ord säger att vi skall varna och förmana, vad har vi då för rätt att säga: ”Nej, det funkar ändå inte!”. Är det inte detsamma som att säga: ”Gud du har inte rätt. Dina uppmaningar fungerar inte”.

När Petrus ganska strängt talade om för judarna på pingstdagen att de syndat, att de korsfäst härlighetens herre, så fick det effekt. Deras hjärtan blev genomborrade av Guds Lag, de ångrade sig, vilket i sin tur ledde till att de lyssnade till apostelns uppmaning: Omvänd er och låt döpa er!

Bara för att det inte alltid blir som vi vill, så betyder det inte att vi inte skall lyda Gud. Vi ska ha för våra ögon Guds motivation:

"Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva."

Att inte "skjuta budbäraren"

När någon varnar för det som är fel i världen, i kyrkan och i kristenheten, så uppfattas man som bråkmakare, istället för att lyssna till budskapet och begrunda det.

I den antika tragedin Antigone som skrevs av den grekiske dramatikern Sofokles år 442 f.Kr. så finns frasen: ”Ingen älskar budbäraren som kommer med dåliga nyheter”. I Shakespears pjäs Antonius och Cleopatra som skrevs 1623 så hotar Cleopatra, när hon hört Att Antonius gift sig med en annan, att behandla budbärarens ögon som bollar. Han svarar då: ”Nådefulle madam, jag

som bringar dessa nyheter matchade inte ihop dem”.

Man talar om att inte "skjuta budbäraren". Det är inte han som är problemet.

Men budbäraren har ett ansvar om han inte för fram budskapet. Är man kristen ansvarar man inför Gud om man inte för fram det.

Om jag t.ex vet att en väg inte är pålitlig, att den är fylld av omkullfallna träd och stora hål, då är jag ansvarslös om jag inte varnar en bilförare att åka just den vägen. 

På samma sätt har kristna ansvar att både tala om synden och dess konsekvenser, samt räddning ur faran: frälsningen av nåd genom Jesus Kristus och tron på Honom. 

Var finns väktarna på muren?

”Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?” ( Hesekiel 33: 10-11)

Hesekiel profeterar över Israels folk, det vill säga, det är Gud som talar till folket genom honom.

Han föddes omkring 622 f.Kr och växte upp i Jerusalem. Som ganska ung 25 år gammal fördes han bort till fångenskap i Babylon (2 Kung. 24: 14-16). Det var en en mindre förskingring som skedde ungefär 11 år före den stora fångenskapen 586 f. kr, då även Jerusalem förstördes. År 593 f.Kr kallades han av Gud till att profetera för Israel.

Hesekiels bok är en märklig bok med många bilder. Här beskrivs också ett nytt tempel som Guds folk skulle få som är en symbolisk bild av Kristi Kyrka.

I det 33:e kapitlet talar Gud genom profeten om vikten av att varna och manar till omvändelse. I gamla tider hade varje större stad väktare

som dygnet runt spanade från murarna, för att varna för eventuella fiender som kunde tänkas anfalla staden. När en fientlig armé kom skulle de blåsa i trumpet så att folkets försvarare kunde ta sig upp på murarna och försvara staden mot angrepp.

Guds poäng genom Hesekiel är att: vad ska man ha väktare till om de inte varnar för faror. Och vad för vits är det med väktare om folket inte låter varna sig när de väl blåser i hornet.

Men de faror som Gud ser är inte den yttre fienden utan den inre fienden: att folket lever i synd och ogudaktighet.

Väktarna på muren var Guds profeter. Hesekiel hade blåst i basun för fullt. Vad är det för känslor som väcks i en människa av en larmsignal? Det är förstås obehag. Men problemet är ju inte basunstöten, utan fienden.

Ändå är det profeterna som blir problemet för det sovande folket. Samma sak är det idag. När någon varnar för det som är fel: i världen, i kyrkan och i kristenheten, så uppfattas man som bråkmakare, istället för att lyssna till budskapet och begrunda det.

Det finns anledning till glädje för de som känner Frälsaren Kristus

Är vi glada för vad vi äger i Gud? Vi borde vara det ropar profeten!

Gud skall ”låta de sörjande i Sion

få huvudprydnad i stället för aska,

glädjens olja i stället för sorg,

lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.

Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter",

planterade av HERREN till hans förhärligande.” (Jes 61: 3)

Den människa som ångrade sig i Israel skulle strö aska över sitt huvud och klä sig säck. Vi har all anledning att göra det, om vi tänker på alla misslyckanden vi gjort i livet.

Men Gud ger oss något helt nytt, genom evangeliet ser Gud oss i ljuset av Kristi kors. Då får vi huvudprydnad istället för aska, eller skönhetens kronor, som några andra översättningar översatt orden. Det blir inte sorg, utan fest när vi ser på Jesus vår Frälsare!

”glädjens olja i stället för sorg,

lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande. ”

Profeten målar frälsnings glädje i skarpa färger. Lina Sandell utbrister när hon tänker evangeliet om Jesus Kristus:

”Är det sant att Jesus är min broder, är det sant att arvet hör mig till? O så bort med alla tårefloder, bort med allt, som än mig ängsla vill!

Gud min broder! Under över under, större nåd väl aldrig tänkas må. Fast jag ej kan tro det alla stunder, är jag salig på hans ord ändå.

Fast jag aldrig tror det som jag ville, är dock saken alltid lika sann. Ej i tvekan jag min frid förspille, ty min Jesus aldrig ljuga kan.

Han har sagt: Min fader, eder fader. Han har sagt: Min Gud och eder Gud. O, min arma själ, är du ej glader att ock du har fått ett sådant bud?

O, det broderskapet, se det gäller mer än allt, vad här man nämna kan. Ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han.

Samma arv däruppe i det höga, samma himmel, samme Gud och Far! Herre, Herre, öppna blott mitt öga för de skatter jag dock verkligt har. ”

Glädjens budskap om nåd för fattiga syndare

Glädjens budskap, budskapet om vår korsfäste och uppståndne Frälsare är för de ödmjuka eller ”för de fattiga” som Lukas säger. Det är alltså för de som inte har något eget av rättfärdighet att skryta över.

”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.” säger Kristus, ” Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare." (Mark 2: 17)

Han förbinder dem som har ett förkrossat hjärta. Det är en sådan Gud vi har. Han älskar oss och lämnar oss inte åt vårt elände. Genom evangeliet så får vi våra sår omplåstrade, syndens och skuldens sår. Förbandet heter nåd och förlåtelse.

Han ropar ur frihet för de fångna och befrielse för de bundna. Tyngden av skuld som drar oss ner har Kristus tagit ifrån oss på korset. ”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria.” (Joh 8, 36), säger Kristus.

Vart femtionde år skulle Israel fira jubelåret då slavar skulle släppas fria och alla som belånat sina marker skulle få tillbaka dem. Kristus talar om att denna jordiska förebild får sin uppfyllelse i hans ankomst. I Nasaret gick profetian i uppfyllelse som sade:

”Herren har smort mig till att…predika ett nådens år från Herren”.

Nåd betyder att du och jag får allt gratis som vi inte förtjänat. Frihet från skuld och frihet från dom. Genom Jesu offer på korset, äger vi rättfärdighet inför Gud. Ingenting kan längre skilja oss från vår Frälsare.

Gud har visat sig

Profeten Jesajas profetrulle läste Jesus själv upp i synagogan i Nasaret.

”Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." (Luk 4: 20-21)

Tänk så fantastiskt att plötsligt går orden om befrielse i uppfyllelse, löftet om Honom som skulle komma är fullbordat. Detta hade människan väntat på ända sedan Gud gav det första löftet om upprättelse till Adam och Eva flera tusen är före Jesaja.Inför era ögon.

”Jag kan tro på Gud om han visar sig”, säger vissa kaxiga ateister idag. Ja, men det är precis det han gjort. Han har visat sig. Han steg till och med ner och blev människa, blev som en av oss.

”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. ” (Joh 1: 18)

Och han visar sig än idag, för våra hjärtan, varje gång vi hör evangeliet i gudstjänsten, läser det i våra biblar, när vi döper en människa och när vi tar emot altarets sakrament.

Genom evangelium i Ord och sakrament visar Gud knivskarpt för oss bilden av en Gud som blir född i ett stall, som lever ett liv lydigt under lagen, gör sjuka friska, blinda seende, en Gud som tar på sig våra synder och straffas för dem genom att blödande dö på ett skamfyllt träkors, och som på tredje dagen besegrar döden för oss genom att gå ur graven.

Jesajas ord om befrielse går i uppfyllelse i Jesus från Nasaret

Salomo säger:

”det finns ingen människa som inte syndar ” (1 Kong 8: 46)

Och Ordspråksboken lär oss:

”Vem kan säga: "Jag har bevarat mitt hjärta rent, jag är fri från synd"? (Ords 20: 9)

När vi inser det, inser att vi är hopplöst förlorade i oss själva, som uppspolade på en öde ö, utan båt och utan hjälp av andra, då är det väl underbart att få vika upp medaljongen och se bilden av honom som skulle komma, att rulla upp bokrullen, eller vika upp bibelbladen och läsa vad Jesaja skrev för 2700 år sedan om Honom över vilken Herrens Ande vilade, han som skulle predika glädjens budskap för de ödmjuka, som skulle förbinda förkrossade hjärtan och ropa ut frihet till de fångna och befrielse för de bundna, ja, predika ett nådens år från HERREN.

Det var den tröst alla sanna Guds barn, strandade på livets öde ö, denna öken av människoträlar hade: ”Han kommer, han som Gud utlovat, en dag!” Man påminde varandra, man tröstade varandra med dessa ord. Men fick höra orden från profetrullarna, biblarna.

Dessa ord från profeten Jesajas profetrulle läste Jesus själv upp i synagogan i Nasaret.

”Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." (Luk 4: 20-21)

Adventets kung befriar från andligt betryck

”Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERRENoch en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande. Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter", planterade av HERREN till hans förhärligande.” (Jesaja 61:1-3)

Kristus var den smorde, han var Kristus och Messias, och genom honom skulle allt bli annorlunda.

Juda folk fick återvända från den yttre fångenskapen i Babylon genom Cyrus edikt år 538 f.Kr. Men det finns mer i profeternas löfte än återvändandet från denna fångenskap. Folket skulle ju efter återvändandet hamna under det persiska styret, som varade fram till 332 f. Kr. och år 64 f.Kr. Därefter tar romarna över styret av det heliga landet.

Men profeten talar om en helt annan frihet.

Profeten citerar den kommande Messias som säger:

”Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka.

Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta,

att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN”

Här handlar det inte främst om politisk frihet från tyranner, utan en andlig frihet.

För med eller utan ockupanter, under frihet eller under slaveri, så kan människor ändå uppleva ett betryck, ett krossat hjärta och en djupare fångenskap.

Det är när vi gör vår vilja mer än Guds, när vi bryter mot vad vi vet är rätt som vi upptäcker att vi förlorat rodret över våra liv ur våra händer?

Hör du och jag till dem? 

Kristus kom för att genom sin död och uppståndelse, segra och befria från andligt betryck, synd och skuld, till rättfärdighet, frid med Gud och glädje i den helige Ande.
 

Advent är längtan efter Kungens ankomst

När profeten Jesaja skriver sin bok ser det illa ut för Israel. Folket levde i olydnad och Gud dömde sitt folk med förskingringen i Assyrien och fångenskapen i Babylon.

Men de visste att de fått ett löfte av Gud. Det var alltså inte bara som en önskan eller en längtan, som i fallet med Tom Hanks rollkaraktär i Cast Away. Han hade ju ingen aning om ifall det fanns någon substans i vad han längtade efter. Han kunde lika gärna dö eller bli bortglömd. Och så är det med oss människor. Vi kan inte av oss själv veta något om imorgon, eller om en vecka eller om ett år.

Därför är det så fantastiskt att vi inte behöver lita på oss själv, utan vi får lita på en annan som verkligen kan veta, ja en som vet allt. Vi får lita på Guds löften, och Gud hade lovat sitt folk:

”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta. ” (Jes 9: 6-7)

Tänk vad fantastisk för ett folk i fångenskap och träldom att längta efter en ny Kung och ett nytt rike, ett barn som skulle födas som skulle förändra allt!

En väntan med hopp ger glädje och kraft i vardagen

Väntan och längtan kan vara glädjande, om vi väntar något positivt och vi är säkra på att vår väntan en dag skall förbytas i glädjen över mötet med den vi längtat efter.

Tänk bara människor som inte har någon förväntan efter något större. Tänk att vi har människor runtomkring oss som

inte har någon annan förväntan och strävan än att möjligen bli kända, ärade, omtyckta och till slut uppslukade av några spadtag jord eller aska. Vad är det då egentligen för mening, vad finns det för drivkraft att ta nya andetag?

Vissa svarar att man ska leva för stunden, att man ska leva nu och inte fly in i framtiden eller det förflutna. Det ligger mycket i sådana tankar, men hur blir det med detta om nuet inte ger någon större karriär, någon uppskattning eller någon kärlek, när rynkorna blir för djupa för att kunna täckas av sminket eller när det gråa håret inte går att färga om för att det fallit av?

Har man i det läget ett större hopp så har man också mer glädje och mer mening i vardagen.

Några av oss har kanske sett Cast Away från 2000 med Tom Hanks i huvudrollen som systemanalytiker på transportföretaget FedEx. Vid en flygresa kraschlandar han på en ö, och spolas som enda överlevande iland på en öde ö. Filmen handlar om hans år på ön och jag ska inte berätta hur den slutar, men i filmen så tar han varje dag fram en medaljong med en bild på hans fästmö, som han tittar en stund på. Det är en hård tid, att leva helt ensam och skaffa sig bohag och föda på egen hand, men det som ger honom hopp, är bilden av fästmön. Hoppet för honom om att återse henne, får honom att fortsätta att kämpa.

Advent betyder ankomst

Advent betyder ankomst och just denna tid på kyrkoåret handlar om Kristi ankomst i ringhet som Gud i människogestalt och Kristi ankomst i härlighet på molnen som den förhärligade Gudamänniskan.

Israels folk hade fått löftet om att Messias skulle komma till världen, och många såg fram mot den tiden. Vi, du och jag, som genom Ordet, skådat hans ankomst som barnet i krubban, i hans lydnad för lagen, hans lidande, hans död på korset och hans uppståndelse ur graven på den tredje dagen. Vi längtar och väntar också.

Vi väntar på den dag Kristus skall komma på molnen i stor härlighet med alla sina änglar för att döma levande och döda, för att ta oss som lever i tron på vår Frälsare hem till de eviga himmelska boningarna.

Har då inte mänsklighetens historia varit enda lång väntan på hans ankomst? Gud lovade Adam och Eva att kvinnans Avkomling skulle söndertrampa ormens huvud, och han lovade profeterna att Herrens tjänare skulle försona världen med Gud genom sitt ställföreträdande lidande. Och när han väl kommer, så trampar han bara vår jord 33 år, innan han far upp och på nytt och lämnar sitt folk i väntan.

De kristnas mål skapar deras vandring

Aposteln skriver:

”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4:18)

Låt oss tänka på samma sätt. Våra mål ska inte vara världens mål, så att vi bara inriktar oss på att samla skatter på jorden där rost och mal förstör, vi samlar en skatt i himlen.

Då kommer lidandet som vi då och då stöter på, inte få oss att uppleva våra liv som misslyckanden, utan då blir lidandet och nöden det verktyg som Gud använder för att rena guldet från slaggen. ”[vi] tappar… inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.” (2 Kor 4: 16)

Lejonhålan blev för Daniel utgångspunkten för hans upphöjelse i det babyloniska riket, Josefs fängelsecell blev utgångspunkten för att han blev en hög ämbetsman i Egypten, i fängelset skrev aposteln några av sina nytestamentliga brev, ginstbusken blev för Elia utgångspunkten för ett större uppdrag i Israel och det var inte i det trygga Efesus, utan på fångenskapens Patmos som Johannes fick sina uppenbarelser.

”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.” (2 Kor 4: 16f)

Hur kan vi vara så säkra på att graven inte är vårt slutmål? Svaret är att det vi kan vara säkra för att det kom en påskdag. Jesus dog för våra synder på korset, men han stannade inte i sin grav, på den tredje dagen gick han ur sin grav. Därför att Jesus uppstått vet vi att vi en dag också skall uppstå, och om vi tror på honom, så vet vi också att vi kommer att få dela hans härlighet, som varar i evighet.

Därför:

”riktar [vi] inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Hebreerbrevets författare skriver:

”låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.” (Hebr 12: 2-3)

Några råd från en expert på att leva med lidande

Hebreerbrevets författare skriver:

”Det är till er fostran som ni får utstå lidande.” (Hebr 12: 7)

Aposteln skriver:

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp.” (Rom 5: 1-4)

Tänk så annorlunda man kan se på livet beroende på vilket mål man har. Mannen som säger: ”vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt” var ju det närmaste man kunde komma en expert på lidande av olika slag.

Han säger på ett annat ställe:

”Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg

och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken.” (2 Kor 11: 23-27)

Paulus kunde säga att nöden vägde lätt, eftersom han hade något större i sitt hjärta: tron på Jesus Kristus som Frälsare, och han kunde säga att nöden varar ett ögonblick, eftersom han jämförde med den eviga gemenskapen med Frälsaren i himlen.

Världsligt sett hade aposteln innan sin omvändelse en lovande karriär. Han var en strålande lärare och omtyckt rabbin som hade stort förtroende hos sina landsmän. Men Guds sanna barn som funnit skatten Kristus, förändrar sina perspektiv. Nu handlar det inte om det jordiska, utan nu handlar det om Guds kärlek i Kristus Jesus, nu var målet gemenskapen med honom i himlen, som han säger:

”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Hur ska en kristen se på lidande och motgångar i sitt liv?

Vad händer om vi misslyckas, om vi möter motgångar, kanske lidande och problem, hur kommer vi då att uppleva våra liv?

Kommer vi då att ligga på våra dödsbäddar och ångra det liv vi levt?

Paulus tar upp detta med motgångarna för den kristne när han säger: 

”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är

evigt.” (2 Kor 4: 16ff)

Aposteln säger här att för den troende så blir motgångarna inte ett sätt att grusa våra liv, och visa att de var bortkastade, utan tvärtom!

Nöden ” varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.”.

Vi skall se på nöden på två sätt. För den som har hela sitt hopp till det jordiska så betyder nöden allt, om det grusar hans liv. Men om vårt hopp står till evigheten i gemenskap med vår Frälsare, så är nöden kort, vare sig den vara i några veckor, något år eller hela vårt liv, eftersom det här livet bara är ett sandkorn på evighetens strand. Aposteln säger i Rom 8: 18: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.”

 För det andra använder Gud nöden för att dana en ny människa i oss. Den ”bereder” skriver han ”åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.”

Hebreerbrevets författare skriver:

”Det är till er fostran som ni får utstå lidande.” (Hebr 12: 7)

Meningen med livet

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3: 16)

”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord….Den som inte visste av

synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5: 19, 21) 

Här ser vi att den verkliga skatten är det glada budskapet om Kristus, om syndernas förlåtelse genom honom. Men är inte målet för de troende himlen? 

Ja, men de här sakerna hänger samman. Om vi äger förlåtelsen i Kristus genom tron, då äger vi också himlen. Är våra synder förlåtna, om Gud strukit ett streck över alla våra fel, alla våra missgärningar, när Kristus dog på korset och uppstod ur graven, ja, då finns inget som hindrar att vi får komma till himlen, då finns inga synder som kan anklaga oss på domens dag. Då har också våra liv plötsligt en större mening. Avsikten med våra liv här, är i första hand inte att vi ska förverkliga oss själva, utan att vi skall ära Gud genom våra liv. Det gör vi när vi sköter våra jordiska plikter, när vi tar hand om vår familj och våra vänner och när sprider det glada budskapet till andra människor.

Här ser vi det verkliga målet: himlen, redskapet att komma dit: Kristus och vad vi ska ägna våra liv åt, att leva i lydnad för Gud, i trohet och renhet.

När den verkliga kraften och skatten sitter på insidan

Människor idag sminkar över sina rynkor och köper sig ansiktslyftning, men Gud har en lyftning som betyder mer. Den andliga lyftningen. Förnyelsen av vår inre människa.

När vi lever nära evangelium i Ord och sakrament, så förädlar Gud vårt inre. Hur vi än ser ut på utsidan, så blir vi vackrare på insidan.

Aposteln säger:

”Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” (2 Kor 4: 6-7)

Den som tror på Frälsaren Kristus äger en ovärderlig skatt i sitt inre, ”kunskapen om Guds härlighet som strålar fram i Kristi ansikte”.

Men som tur är har Gud valt att förvara den i ett simpelt lerkärl, inte en marmorbox eller i ett guldskrin, varför? Jo, ”för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.”

Vårt yttre ser inte så märkvärdigt ut, för att vi inte skall tro att det är oss det handlar om, utan det handlar om skatten.

Vad är då skatten? Ja, skatten är att:

”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3: 16)

”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord….Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5: 19, 21)

Vad som gör att motgångar för Guds barn inte krossar dem

”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor 4: 18)

Men ska man inte bry sig om jordiska ting; om vänner och familj, om arbete och jordisk glädje? Jo, visst ska man det. Frågan var: ”Vad har du och jag för mål med våra liv?".  Vad vi har för mål påverkar hur vi lever och hur vi möter motgångar och medgångar.

Om vi har blicken mot det osynliga, mot det himmelska hemmet, gemenskapen med Gud, Jesus Kristus vår Frälsare, hur lever vi då?

Ja, då skötte vi våra arbeten troget, men det blev ingen katastrof att vi aldrig fick råd att köpa den där BMW:n eller Bahamassemestern. Vi har ju den bästa semestern kvar i himlen, en evig vila hos vår älskade Frälsare Jesus Kristus.
Vårt mål, vår blick är fästad på Kristus. Hebreerbrevets

författare skriver om Moses:

”I tron vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta för kungens vrede. Därför att han liksom såg den Osynlige härdade han ut.” (Hebr 11: 24-27)

Om vårt mål är himlen, och den saliga gemenskapen med Frälsaren Kristus, då blir det inte en katastrof om vi inte förblev unga och vackra. Aposteln säger:

”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.”