Gud hjälpte sitt folk. När Israel flydde från Egypten och kände sig fast i
en fälla med röda havet framför sig och Egyptens armé bakom sig
så klagar de till Moses, men Gud löser problemet. Han delar Röda
havet så de kan ta sig torrskodda över till andra sidan, och Faraos
armé dränks i havet.
På
den andra sida lovprisar de Gud, men när vandrat ett tag i öknen
och kommit fram till Mara så klagar de över brist på vatten, och
Gud ordnar vatten. Det bittra vattnet blir sött när Moses kastar en
sorts trä i vattnet (2 Mos 15:22-25).
Senare
klagar de på matbrist och Gud hjälper dem genom att låta manna och
vaktlar komma från himlen.
Snart är vattenproblemet åter i fokus. De har
slagit läger vid Refidim. Folket klagar inför Moses.
”Då
ropade Mose till HERREN och sade: "Vad skall jag göra med det
här folket? Snart stenar de mig." HERREN svarade Mose: "Tag
med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och
tag i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. Se,
jag skall stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå
på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får
att dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. Och
han gav platsen namnet Massa och Meriba, eftersom Israels barn hade
klagat och satt HERREN på prov och sagt: "Är HERREN ibland oss
eller inte?" (2 Mos 17: 4-7)
Problemet
är alltså inte att Gud inte förstod folkets behov, utan att de
inte litade på att han skulle försörja dem. Så fort det blir en
motgång så ifrågasätter de Gud helt och hållet: ”Är
HERREN ibland oss eller inte?”
Men
Gud är nådig och bekräftar hela tiden sin omsorg med och sin
närvaro hos folket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar