Fariseismen saknar sann frälsningsvisshet

Fariseerna beskrivs som ”några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra.” (Luk. 18:9)

Furberg skriver:

”När Jesus i sin förkunnelse fördömer sina motståndare och varnar sina lärjungar för »fariseernas surdeg», då måste vi ställa frågan vad det är för skillnad mellan kristendom och fariseism. Skillnaden ligger däri, att kristendomen förkunnar Jesus som världens Frälsare, och där Jesus blir känd och bekänd som Kristus, den levande Gudens Son, där upphör fariseismen och judendomen att vara fariseism och judendom. Kristendomen förkunnar att Kristus har fullgjort allt. Att bli kristen är att taga emot syndaförlåtelsens lätta ok (Matt 11:29f). Fariseismens bekännelse däremot är uttryckt i den rike mannens ord: »Allt detta (lagens bud) har jag fullgjort alltsedan jag var barn» (Luk 18:13). En farisé menar sig vara rättfärdig genom att ta på sig »lagens tunga ok». En farisé är en Mose lärjunge och ser sig kunna bestå inför Gud med hjälp av sin laglydnad. Odeberg skriver: »Judendomen saknar inte en frälsningslära: frälsningen från synden finner människan genom sin egen omvändelse och Guds nåd…. Det är oriktigt att fariseerna skulle ha tillåtit den goda människan att tillgodoräkna sig sina goda gärningar som egen förtjänst inför Gud. Enligt fariseisk uppfattning har människan Guds nåd att tacka för att hon över huvud taget är

i stånd att göra något gott.» Men denna sammanställning av nåd och förtjänst blev olycksbringande. Den inriktade människan på den egna prestationen. Judendomen fick sin frälsningslära: frälsningen från synden finner människan genom sin egen omvändelse och Guds nåd. Detta innebar på samma gång att den fromme aldrig kunde med säkerhet veta, om hans prestation var tillräcklig inför den helige Guden. Oroligt ställer farisén frågan, om han överhuvud hade någon del i den kommande världens liv. »Det är betecknande», skriver Gerhard Kittel, »att enligt alla bevarade vittnesbörd judendomen inte kände någon frälsningsvisshet. Det ligger en hemlig ångest över alla fromma inom judendomen.»