Grundproblemet med fariseismen

Man brukar säga att fariseerna var legalister, eller lagträlar. Skälet till att de var legalister var inte att de var ovanligt hycklande som bara såg lagen på ett ytligt sätt som en samling yttre bud. Teol dr Hugo Odeberg har gjort en väldigt bra beskrivning av legalismen i sin bok: ”Fariseism och kristendom”.

Odeberg skriver:

»En av själva grundpelarna i fariseernas hela åskådning och i hela deras på denna åskådning grundade etiska strävan och förkunnelse, var att den som ägnade sitt liv helt och hållet åt att uppfylla Guds vilja sådan den var uppenbarad i lagen, han ägde därigenom sanningen och var en fri människa... att inrätta sitt liv efter Guds lags föreskrifter, normer och regler. Detta var särskilt möjligt för Israel, som ingått i förbund med Gud att följa hans lag och vara hans folk»

Den fariseiska judendomens bön i synagogan lyder: »Min Gud, anden som Du givit mig är ren.» Liksom grekerna kom den fariseiska teologin att hysa den uppfattningen att Gud, trots syndafallet, lämnat kvar en gudomlig gnista i människans inre. 

Orenheten kom sålunda inte inifrån utan utifrån. En människas orenhet beror följaktligen på hennes fria val, när hon väljer den onda böjelsen (»jesär haara») framför den goda böjelsen (»jesär tov») eller omvänt godheten kommer när hon tyglar den onda böjelsen och låter det goda inom sig dominera.

Det kännetecknande för fariseismen är alltså tanken att människans vilja var fri, att människan kunde samarbeta med Gud för sin frälsning. Därför var lagen för dem inte en spegel, något som avslöjade deras synd, utan ett hjälpmedel, ett verktyg. Men just på detta sätt förloras nåden. För om människan kan, med egna krafter, så blir nåden antingen en andra faktor, en hjälpande faktor eller en inspirerande faktor.

 Men i sann kristen tro är nåden inget komplement, nåden är allt en människa behöver för att bli frälst. Gärningarna kan till ingen del bidra till hennes frälsning.

Paulus skriver:

”Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd.” (Rom. 11: 6)

”I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.  Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” (Rom. 3:26 - 28)

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef. 2:8, 9)

”Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig.” (Gal. 2: 16)