Kristus Jesus förändrar de kristnas sätt att se på sina andliga syskon och medmänniskor

”Ställ inte era lemmar i syndens tjänst”, säger aposteln ”som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden” (Rom. 6: 13, 14)

Narcissisten vill att hans egen vilja sker, som handlar om hans eget självförverkligande, hans egen uppskattning, det som är gott för honom själv och behagar den egna välfärden.

När vi tror att Kristus är vår Frälsare, då förnyas våra sinnen, de blir nya. Nu är inte längre jag i centrum, som hos Narcissus, nu är

Kristus i centrum.

Då kan vi ” pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”

Nu är Guds vilja i fokus, och vad Guds vilja är det får vi lära oss i hans lag, i budorden, då vet vi vad som behagar Gud.

Christopher Laschs nutidsmänniska orkar inte se sitt liv inställt i en meningsfull helhet, meddelaktig i alla andras liv, där hon delar ansvaret. När sinnet förnyas så ser det helt annorlunda ut förklarar aposteln:

”i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar.” (Rom 12:3-5)

Han ger oss här två viktiga perspektiv, dels hur vi ser på oss själva och hur vi ser på våra medsyskon i församlingen och Kyrkan. Ordningsföljden är viktig här.

Om jag inte är världens och församlingens centrum, om jag håller andra för högre, om jag inte har höga tankar om mig själv, då betyder plötsligt de andra syskonen, mycket för mig.

Jag definieras inte ensam, utan i relation till mina systrar och bröder. Jag är nämligen en del i samma kropp som dem, där en är öra, en öga, en annan fot och en annan hand. Hur kan jag bli märkvärdigare än andra, när vi är alla delar i samma helhet.

I en kropp kan man nämligen inte vara individualist. Vad är handen utan huvud, vad är foten utan ögon?

Sinnets förnyelse för med sig denna nya syn. När vi genom evangelium inser att vi är Guds barn frälsta av nåd, om du och jag är barn till Gud, då är vi också syskon med varandra, alla vi som tror på Kristus. Och då ingår vi ett kollektiv, en familj, en kropp och en församling.

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3: 26-28)