Festmåltiden

”HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. Ty HERREN har talat. På den dagen skall man säga: Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss. Ja, här är HERREN som vi väntade på. Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning.” (Jesaja 25:6-9)

När Gud talar till människan måste han använda sig av vårt språk och av våra erfarenheter. Om Gud hade talat om himmelska ting med himmelskt språk så hade vi inte förstått någonting. Gud talar om andliga ting utifrån våra erfarenheter, så vi har något att jämföra med, något att relatera till.

Så om Gud ska beskriva vad det största och underbaraste i det nya som kommer med Kristus och hans rike innebär, vad ska man ta ur vår erfarenhet för att vi ska kunna förstå?

Jag tror de allra flesta skulle ta fram som något positivt och glädjande: en lyckad festmåltid. Vad är det som gör den bra? Ja, vi kan tänka på den goda maten och drycken. Vi kan tänka på det goda umgänget, en riktig festmåltid där ingen har bråttom och man har riktigt trevligt tillsammans och pratar och är glada med varandra, en festmåltid som man inte vill ska ta slut.

En verklig festmåltid speglar äkta glädje, äkta kärlek, omtanke och ett avslappnat umgänge.

Judarna kunde relatera till sådana fester och måltider. Det var inte bara en social umgängesform, det var också en sakral, en helig umgängesform. När man offrade till Gud, så åt man också tillsammans av vissa offer. Måltiden var ett uttryck för gemenskap med varandra inom Gudsfolket och gemenskap med Gud. På 94 ställen i Bibeln talas om gemenskapsoffret för Gud.

Måltid på Bibelns tid var inte bara näring som man slängde in i mikron. Måltid betydde gemenskap. Den man åt med hade man bjudit in i sin gemenskap, sin samvaro, sitt umgänge.

I 2 Mosebok 24 gick ”Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel” (v.9) upp på Sinai berg.

Det står så fint:

”De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Israels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack. ” (v.10, 11)

Är inte det märkligt och vackert. De ser Gud, och sedan äter och dricker de.

I 1 Konungaboken läser vi om hur Elias flydde undan Isebel. Vi läser:

”Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder." Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig upp och ät!" Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen.” (1Kon. 19:4 - 6)

Gud beredde en måltid för honom i öknen. När Kristus hade uppstått och lärjungarna var ute och fiskade, så stod han inte vid stranden och inbjöd dem till ett teologiskt samtal. Vi läser hos Johannes:

”Jesus sade till dem: "Kom och ät." Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var. De förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. ” (Joh. 21:12, 13)

Att inbjuda till måltid är att inbjuda till gemenskap. Det var vad Jesus ville visa, att han var verkligen uppstånden och han ville ha gemenskap med dem.

Så gör Kristus än idag i sin Kyrka. Den gemenskap han ger oss i Altarets sakrament, nattvarden är inte bara social och personlig, den är också sakramental, en verklig förening med den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Han bjuder oss med orden:

”Tag och ät, detta är min kropp, drick alla av denna, denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, för er utgjutet till syndernas förlåtelse.”

I med och under bröd och vin tar vi emot Herrens Kristi sanna kropp och blod. Vi får del av den förlåtelse han vann genom att offras i vårt ställe på korset.
(Image via Paula Norman)