”Om
någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han
en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan
inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi
har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin
broder” (1 Joh 4: 20, 21)
Vi
älskar, säger Skriften, för att han älskat oss först och detta
är kärleken till Gud, att vi håller hans bud. En sådan motivation
kan man bara få om man tror på en förutsättningslös kärlek, och
man tror på nåden allena.
En
sådan motivation kan aldrig komma ur icke-kristen religion.
Icke-kristen religion grundas på ”do ut des”: om du ger, så får
du. Det är fruktans religion. Om du inte ger, så får du inte.
Avguden måste blidkas, man måste förtjäna kärleken.
Avgudareligionen motiverar med fruktan. En muslim förklarade sin tro
så att varje människa har en ängel på varsin axel. Den ena ängel
skriver upp onda gärningar, den andra skriver på goda gärningar.
På domens dag kommer de goda gärningarna vägas mot de onda. De är
en religion grundad på fruktan och hot.
Även
många kristna grupper motiverar med fruktan. De säger att
frälsningen visserligen är av nåd, men sedan kommer det an på
människan. Om man syndar efter omvändelsen måste man gottgöra,
genom böner, genom viljebeslut, genom övning, genom helgelse,
annars är det kört.
Kristendomen
lär att Gud älskade oss först, han älskade oss medan vi ännu var
hans fiender. Och han gav och ger, utan krav på motprestation. Han
gav oss sin enfödde Son.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar