Kristi Kyrka är det fridsrike gamla testamentets profeter talade om

”Mitt rike är inte av den här världen.” säger Kristus, ”Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh. 18: 36)

Det rike Kristus härskar i kan inte störtas, eller svältas ut, inte belägras och intas, det är fridens rike. Det är helt annorlunda än jordiska riken. Varje dag kan vi höra om att alla jordiska riken har problem. Islamistisk diktatur i Irak och Iran, och snart kanske i Egypten, Syrien och Libyen, bankkonkurser och lågkonjunktur i Spanien, Portugal och Grekland. Inga sådana problem finns i Guds rike, i den sanna osynliga Kyrkan, i Kristi kropp, i Guds tempel. Varför? Därför att rikets Kung är Kristus och hans spira är evangelium i ord och sakrament och medborgarskapet handlar om att tro på sina synders förlåtelse.

Nu kanske någon tänker att kyrkor också har problem och split. Men jag talar inte om yttra synliga samlingar av människor. Kristna har med sig sitt kött i det jordiska. Jag talar om den sanna osynliga

Kyrkan, jag talar om de heligas gemenskap, om samhörigheten som alla sant troende äger med varandra genom tron. I det riket finns inget split. Vi kan inte se det riket med våra ögon, även vi fast en dag ska se det ansikte mot ansikte.

Om vi skulle se det nu, vilken fantastisk syn det vore! Tänk om vi kunde se vad alla troende är i Kristus, idag. Aposteln beskriver den:

”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus” (Ef. 2: 6) Alltså inte ska, utan har, det vill säga så ser det ut i Kristi rike nu. Till vår ande är vi ett, kungar och präster, med Kristus.

”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.” (Ef 2: 19-22)

Ett jordiskt tusenårsrike eller Kristi rike bland nya förbundets kristna?

Om någon har svårt att sova, så kanske man säger: ”i himlen blir det inga problem med sömn!” eller om någon har skoskav, så kanske man säger: ”i himlen så får du inget skoskav”. Jag tror ingen menar att man kan veta om man sover eller har skor i himlen, men man säger så för att trösta och förklara att allting kommer att bli mycket bättre i nästa värld.

Och det är ju sant. Vad är det som är bättre i en värld som vi inte kan förstå. Det kan vi aldrig utsäga eftersom vi inte känner den. Men vi kan utgå från vår egen verklighet för att med bilder förklara hur allting blir mycket bättre. Det blir ingen exakt beskrivning, men poängen går hem hos den vi pratar med.

Det är så man ska förstå profetiorna i gamla testamentet. Vi får inte glömma att de personer Jesaja och Jeremia talar till är enkla människor, många var herdar eller jordbrukare. De levde i ett litet fattigt och krigshärjat land.

I profeten Jesajas bok beskrivs nutid och framtid just med sådana kontraster. När Israel omringas av främmande härar och krigshärjas, var det en tid präglad av barn som dog i förtid på grund av undernäring och gamla män som inte fick leva hela sin ålderdom. Men Gud vill genom Jesaja trösta med att en dag ser Guds rike helt annorlunda ut:

”Där skall inte mer finnas spädbarn som lever endast några dagar, inte heller gamla män som ej uppnår sina dagars mått. Den som dör vid hundra års ålder är en ung man, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen.” (Jesaja 65: 20)

Orden är inte tänkta att uppfattas bokstavligt, utan är tänkta att visa att en dag skall allt bli annorlunda. Ungefär så talar Jesus när han tröstar i bergspredikan:

”Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade. Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta.” (Luk 6: 21)

Profeten Jesaja tröstar på samma sätt ett folk som skulle få lida. De skulle föras bort i fångenskap, men där i lidandet kunde de ta fram profetrullen och få tröst.

Men vad är det för tid profeten talar om, talar han om ett jordiskt

lyckorike eller talar han om himlen? En del har sagt att man måste läsa texten bokstavligt, och att Jesaja då skulle tala om ett jordiskt rike, då man levde så länge som patriarkerna, odlade vingårdar, byggde hus och då vargar går i bet med lamm. Men det är omöjligt för till och med tusenårsrikestroende att läsa texten bokstavligt av en mängd skäl. Sammanhanget inleds:

”Se, jag skapar nya himlar och en ny jord, och man skall inte mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det.” (Jesaja 65:17) 

De tusenårsrikestroende menar själva att de nya himlarna och den nya jorden skapas först efter det jordiska lyckoriket, och menar att den här versen ska förstås symboliskt. Men hur var det nu? Ska man läsa det bokstavligt eller symboliskt. De menar inte heller att hela jorden drabbas av en kollektiv minnesförlust.

Jag menar att texten varken skall förstås på himlen eller på ett jordiskt lyckorike. Vi låter texten förklara sig själv, vad den syftar på.

I de sista verserna av kapitel 64 läser vi:

”Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, har blivit ett byte för elden, allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner. Kan du trots detta hålla dig tillbaka, HERRE? Kan du tiga stilla och låta oss lida så mycket?” (Jesaja 65: 10-11)

Här talar profeten om den tid då Jerusalem intogs av de babyloniska härarna och templet förstördes år 586 f. Kr. I början av kapitel 65 fortsätter profeten:

”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig, jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig. Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: "Här är jag, här är jag." (Jesaja 65:1)

Just denna text använder Paulus i Romarbrevet 10: 20 för att visa att hedningarna också får inlemmas i det nya Gudriket, i det nya förbundet, i Kristi Kyrka.

Profeten talar alltså om det den messianska tiden, om den tid som infaller med det nya Gudsriket som skapas genom Jesu ankomst, hans död, uppståndelse, himmelsfärd och pingsten. 

 

Det kommer en tid då Guds sanna Israel, alla sanna Guds barn, alla utvalda, alla troende ska slippa oroa sig för landsgränser, för hedningar som hotar att invadera.

”Mitt rike är inte av den här världen.” säger Kristus, ”Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." (Joh. 18: 36)

Förvandling, inte anpassning

Gud säger till oss:

”Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom 12: 2)

Ordet anpassa sig (συσχηματίζεσθε) i den grekiska grundtexten för nya testamentet bygger på samma ord som vi har för ordet schema. Det är att pressa in sig i världens schema, världens gjutform, att bli och vara som denna världens andligt döda människor.

Ibland är vi så anpassade till den här världen att det kan vara svårt att se någon skillnad på en kristen och en icke-kristen. Så ska det inte vara, och så blir det inte när vi ” förvandlas genom sinnets förnyelse”. Att förnyas är att lägga det gamla bakom sig, de gamla vanorna, de gamla tankar och tro evangelium.

”Ställ inte era lemmar i syndens tjänst”, säger aposteln ”som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden” (Rom. 6: 13, 14)

Vad ordet "offer" betyder i det kristna livet

"Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst." (Rom 12: 1)

 
Ordet "offer" i gamla förbundet i Bibeln beskriver hur man förde fram ett djur till altaret. Man dödade det och offrade det till Gud. 

Men vårt offer i nya förbundet är inte dött, utan levande. Apostelns ord måste tett sig väldigt underliga för en jude. Men Gud har genom budskapet om Kristus och genom dopet gjort oss levande.

Därför kan vi frambära inte döda offer, utan levande offer till Gud. Det är oss själva, våra kroppar säger aposteln.

Ett offer handlar om en uppoffring. Det är alltså något som kostar. Djuret man offrade var ett fint djur, det var alltså inte något man ändå ville göra sig av med.

När vi offrar oss själva till Gud genom att lyda honom, så ger vi det bästa av oss själva till honom. Vår kropp handlar om vad vi använder för att ägna våra medsyskon och våra medmänniskor tid, det är öronen vi lånar till medmänniskan för att lyssna till hands bekymmer, det är ögonen som ser medmänniskan, munnen vi ler med och talar tröstande ord med, det är händerna som räcks ut för att hjälpa den behövande, omfamna den som sörjer, det är benen som vi använder för att promenera medmänniskan som är ensam eller behövande.

Det är, säger aposteln: ”er andliga gudstjänst”. Vår gudstjänst är inte i huvudsak högmässan på söndagen. Vår andliga gudstjänst är att älska Gud och medmänniskan genom att lyda tio Guds bud. Högmässan är gudstjänst, alltså Guds tjänst till oss, Gud betjänar oss på söndagen genom sina tjänare, våra präster, med evangelium i Ord och sakrament, för att vi styrkta av denna andliga mat, skall kunna gå ut i vardagens gudstjänst, tjänst för Gud.

Guds avtryck

Om vi talar om intryck och avtryck så skulle man kunna säga att Gud genom dopet redan gjort ett intryck eller avtryck på

oss. 

När man gjuter ett vaxavtryck så lämnas ett avtryck i formen. När Kristus kom till oss genom dopet eller genom evangeliet så lämnade Kristus sin avbild i oss. Skriften säger:

”Ni har…klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.” (Kol 3: 9-10)

Då bör det forma våra tankar och handlingar, som aposteln uttrycker det i Rom 6:

"Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.  Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.  Ty den som är död är friad från synd.  Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom.  Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud.  Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus." (Rom 6:3ff)

Kristen tro betyder att tjäna av tacksamhet, inte för att göra intryck på Gud

Profeten Mika utbrister i glädje när han betänker Guds barmhärtighet:

”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning

och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel.

Han håller inte fast vid sin vrede för evigt,

ty han har behag till nåd. Han skall åter förbarma sig över oss

och trampa på våra missgärningar.

Du skall kasta alla deras synder i havets djup.” (Mika 7: 18-19)

Märker vi hur annorlunda det blir att läsa Guds förmaning genom aposteln Paulus:

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.”

Eftersom Kristus redan hållit och uppfyllt Guds lag så blir vår gudstjänst, vår tjänst för Gud inte ett sätt att göra intryck på Gud, utan ett uttryck för vår tacksamhet för allt vi redan fått och får, alla Guds uttryck för barmhärtighet.

Varför kristendom är bättre än egocentrering

Till skillnad från den narcissistiska människan som upplever sig värdig i sig själv och inte ser några problem med sitt liv, så upplever vi om vi speglar oss, inte i oss själva, utan i Guds lag, framförallt kärleksbudet: att vi inte sätter Gud och medmänniskan över allt, utan ofta låter våra egen bekvämlighet komma före, att vi inte älskar som vi borde.

Då blir orden om Guds barmhärtighet till stor tröst för oss, orden som

säger att : ”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom.” (Klag 3: 22-24)

Guds barmhärtighet visade sig för oss när han sände sin enfödde Son att bli människa, att lyda lagen för oss och att dö för våra synder på korset. Guds barmhärtighet visade sig också för oss när han döpte oss till Kristus, när han upptände tro i våra hjärtan och bevarade oss i denna tro genom evangelium i Ord och sakrament.

Herrens nåd är verkligen var morgon ny, när vi dagligen lägger våra missgärningar i hans hand och av samma hand tar emot nåd och förlåtelse när vi får glädja våra hjärtan med budskapet om Frälsaren Kristus, när vi läser vår Bibel, och när vi får samma budskap i Guds Ords predikan varje söndag och ta emot vår Frälsares kropp och blod med våra munnar i Herrens heliga nattvard.

Kristus Jesus förändrar de kristnas sätt att se på sina andliga syskon och medmänniskor

”Ställ inte era lemmar i syndens tjänst”, säger aposteln ”som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden” (Rom. 6: 13, 14)

Narcissisten vill att hans egen vilja sker, som handlar om hans eget självförverkligande, hans egen uppskattning, det som är gott för honom själv och behagar den egna välfärden.

När vi tror att Kristus är vår Frälsare, då förnyas våra sinnen, de blir nya. Nu är inte längre jag i centrum, som hos Narcissus, nu är

Kristus i centrum.

Då kan vi ” pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”

Nu är Guds vilja i fokus, och vad Guds vilja är det får vi lära oss i hans lag, i budorden, då vet vi vad som behagar Gud.

Christopher Laschs nutidsmänniska orkar inte se sitt liv inställt i en meningsfull helhet, meddelaktig i alla andras liv, där hon delar ansvaret. När sinnet förnyas så ser det helt annorlunda ut förklarar aposteln:

”i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar.” (Rom 12:3-5)

Han ger oss här två viktiga perspektiv, dels hur vi ser på oss själva och hur vi ser på våra medsyskon i församlingen och Kyrkan. Ordningsföljden är viktig här.

Om jag inte är världens och församlingens centrum, om jag håller andra för högre, om jag inte har höga tankar om mig själv, då betyder plötsligt de andra syskonen, mycket för mig.

Jag definieras inte ensam, utan i relation till mina systrar och bröder. Jag är nämligen en del i samma kropp som dem, där en är öra, en öga, en annan fot och en annan hand. Hur kan jag bli märkvärdigare än andra, när vi är alla delar i samma helhet.

I en kropp kan man nämligen inte vara individualist. Vad är handen utan huvud, vad är foten utan ögon?

Sinnets förnyelse för med sig denna nya syn. När vi genom evangelium inser att vi är Guds barn frälsta av nåd, om du och jag är barn till Gud, då är vi också syskon med varandra, alla vi som tror på Kristus. Och då ingår vi ett kollektiv, en familj, en kropp och en församling.

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3: 26-28)

Narcissism kontra kristendom

"Inte behöver Jesus dö för att jag ska få vara med Gud? Gud måste ju kunna ta emot oss som vi är, utan offer.", så resonerar den narcissistiska nutidsmänniskan.

Hur främmande blir inte Bibelns ord för en narcisisst:”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er

andliga gudstjänst.”(Rom 12: 1)

Den kristna tron bryter av från tidsandan, från modernismen. Livet handlar inte om mig, hur jag mår, vad jag får ut, att jag syns och märks, vi säger med aposteln Paulus:

”för mig är livet Kristus och döden en vinst.” (Fil 1: 21)

Det kristna livet handlar om att vi frambär våra kroppar som ”ett levande och heligt offer som behagar Gud”.

Men är då kristendomen bara krav och åter krav? Vi känner ju automatiskt i vårt kött, vår syndiga natur en motvilja att göra något som kostar på, något som innebär en uppoffring, såvida det inte syns på tidningens löpsedlar, på Facebook eller sänds live i TV.

Det finns en anledning till att vårt kristna liv inte behöver kännas motigt, ja det finns flera. Aposteln skriver:

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet ”.

I den grekiska grundtexten står här ordet ”barmärtighet” (οἰκτιρμῶν) i pluralis. Aposteln förmanar alltså församlingen utifrån hur Gud är barmhärtig, eller kärleksfull, eller nådig på många olika sätt, att frambära sig själva som offer.

Med den bakgrunden blir det inte tungt eller motigt, om vi inser hur mycket Gud älskar oss, och på hur många sätt han är barmhärtig.

Varför kristendomen upplevs så främmande för den moderna människan

När psykologen Christopher Lasch på 1920-talet skulle beskriva nutidsmänniskan, så myntar han begreppet narcissistisk. Ordet kommer från den grekiska mytologins berättelse om den vackra

ynglingen Narcissus som nymfen Eko förälskade sig i. Narcissus besvarade dock inte hennes kärlek, utan var mest intresserad av sig själv. När han därför en dag tittade ner i en damm i skogen så straffade gudinnan Afrodite honom med att han skulle förälska sig i sin egen spegelbild i vattnet. Därför förblev han vid dammen beundrande sin egen spegelbild till sin död.

Christopher Lasch visade att den narcissistiska människans mest kännetecknande drag är självcentreringen. Den narcissistiska människan orkar inte se sitt liv inställt i en meningsfull helhet, meddelaktig i alla andras liv, där hon delar ansvaret.

Den kristna tron utgår från att människan är helt och hållet beroende av Gud. Bönen är ett erkännande av att man är svag och i behov av massor av hjälp för att kunna leva ett riktigt liv.

För narcissisten är detta en stötesten. Det känns förnedrande att vara beroende av en annans nåd. Hon aktar sig för att komma för nära Kristus. Hon känner sig hotad, rädd för att bli uppslukad. Hon värjer sig för något hon inte kan kontrollera. Narcissisten kan inte relatera till Gud som Gud. Det första budordet – du skall inga ha andra gudar vid sidan av mig – upplever hon helt orimligt och sjukt/nojigt. I hennes föreställningsvärld är inte Gud den Allsmäktige, Helige, för vilken man böjer sig i respekt och lydnad. Narcissisten ser Gud som en terapeut eller en springpojke. Gud förväntas förverkliga önskningar av olika slag. Som en stor och givmild moder skall Han ge goda gåvor utan gräns. Och varför skall han ge till somliga men inte till mig? När narcissisten attraheras av andlighet så är det en andlighet som erbjuder direkt tillträde till Gud.

 Den narcissistiska människan förstår inte behovet av en Försonare eller Medlare. Hon kräver Guds omedelbara uppmärksamhet. Gud förväntas finnas där för henne på samma sätt som spädbarnet förväntar sig mjölk från mammas bröst. Det också självklart att narcissisten skall komma till himlen. Hur skulle det kunna finnas ett annat slut för en person med så goda tankar och grandiosa visioner? Den narcissistiska människan söker inte efter försoning. Hon söker

förståelse och tröst. Den förlåtelse hon tar emot är inte en förlåtelse av personlig skuld. I hennes öron har förlåtelsens ord förvandlats till ett ”du duger som du är” - budskap, till ett uppskattande tilltal - ”jag tycker du är bra och värdefull”.

Bibelns tal om synd, skuld, offer och försoning upplevs som främmande. Tanken på skuld slår mot hennes självkänsla och självrespekt. Den slår mot tanken att man duger som man är. När man läser ”genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder eller i honom och genom hans blod och har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser" väcks inte tacksam förundran, snarare irriterad reservation. Inte behöver Jesus dö för att jag ska få vara med Gud? Gud måste ju kunna ta emot oss som vi är, utan offer. Jag duger för Gud, utan förlåtelse.

Kan man glädjas åt domens dag?

Aposteln skriver:

”Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.” (Kol 2: 13-14)

Kristus går till korset, med våra synder, han går ur graven med vår rättfärdighet. Han går till Fadern i himmelen för att som överstepräst ständigt mana gott för oss. Det är vad rättfärdigheten inför Gud

handlar om.

Anden ska överbevisa världen om dom säger Kristus.

 

”Hu, va hemskt” säger någon. ”Nu när vi fått veta att rättfärdigheten inför Gud handlar om att Kristus går till Fadern, som vår Frälsare, måste vi verkligen tala om att vi skall stå inför Guds domarsäte och dömas för alla våra synder”?

Läs färdigt vad Kristus säger! 

 

Anden skall ”överbevisa världen…dom, ty denna världens furste är dömd.” (Joh. 16: 8,11)

Om vi genom tron håller oss till Kristus så behöver vi inte oroa oss för den yttersta domen. Jesus säger:

”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (Joh 5: 24) 

 

”Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” (Joh 3: 18)

Domens dag skall glädja Guds barn, för då vet vi att denna världens furste, satan, får sin dom. På den dagen är det slut på allt lidande, allt syndande och alla tårar.

Då får vi gå in i Guds himmel och skåda hans ansikte som på korset sonat all vår synd och gett oss förlåtelse.

Guds krav på rättfärdighet är allvar

När barn trotsar sina föräldrar eller vanärar dem, så säger man allmänt idag: ”De är bara barn.” Men Bibeln säger:

”Hedra din far och din mor och” (Matt 15: 4)

”Men det där är ju bara gamla testamentet”, kanske någon säger. Är det? Nej, det är inte bara GT, Jesus som säger också just detta i Matteus 15:4.

När vi säger är arg på andra eller säger elaka saker om och till andra människor, bör vi tänka på att Jesus har sagt:

”Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.” (Matt. 5: 22) 

Man kan alltså inte skylla ifrån sig på omständigheter inför Guds lag. Vi är alla ansvariga för våra handlingar och vilka vi är.

 

Så ser vi att Guds lag visar vad synd är. Men den helige Ande ger oss inte bara information. Kristus säger idag att Han ”skall överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16: 8)

Det var därför vi läser att det ”högg det till i hjärtat på” (Apg 2: 37) det judiska folket när Petrus predikar på pingstdagen. Anden hade överbevisat dem om synd.

Men den största synden är, säger Kristus idag: ”de tror inte på mig” (Joh 16:9)

När Anden hade överbevisat folket om deras synd, genom apostelns Ord, så läser vi att de frågade Petrus:

”Bröder, vad skall vi göra” (Apg 2: 37)

Vad ska vi göra vi vet att har synd?

Svaret ger Kristus i Johannes 16 när han säger:

Anden ”skall han överbevisa världen…om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre (Joh. 16: 8, 10)

Se här! Rättfärdigheten som behövs inför Gud, är inte vad du och jag ska göra. Rättfärdigheten inför Gud består i att Kristus går till Fadern.

Rättfärdigheten inför Gud är Kristi vandring mot korset, inte din vandring i lydnad. Till korset går han med alla våra synder.

Anden överbevisar världen om synd

Genom apostlarnas ord undervisar Anden också världen, det vill säga dem som befinner sig utanför den kristna gemenskapen, genom Ordet. Kristus säger:

”när han [d.v.s. Sanningens Ande] kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd.” (Joh. 16: 8-11)

Här ser vi hur det går till att komma till tro på Frälsaren. Först överbevisar han oss om synd. Det är alltså inte så att vi först blir överbevisade om förlåtelsen och rättfärdiggörelsen och sedan vilka synder vi ska se upp för.Om vi ska veta varför han skänker förlåtelse, så behöver vi veta vad vi får förlåtelse för, om vi ska veta varför vi behöver rättfärdigheten från Gud, så måste vi inse att vi är i grunden orättfärdiga i oss själva.

När Kristus går till Fadern blir Anden genom Ordet Kyrkans lärare

Kristus säger :

”Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.” (Joh 16: 7,8)

Till sina lärjungar och apostlar ger han löftet om att Anden skall komma och Han kom verkligen, synligen med eldslågor på pingstdagen. Varför var det viktigt att Anden kom till apostlarna?

Jesus hade under tre år undervisat sina lärjungar. Det var ett traderande av kunskap, om Guds rike, om det nya livet, om förlåtelsen, om framtiden och himlen, ja allt som hörde till den kristna tron. Den det fanns mer som han ville förmedla till sina apostlar, men de var inte mogna för det nu. Kristus säger idag:

”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.” (Joh 16: 12)

De hade fått en partiell kunskap, en del av hela den uppenbarelse Kristus ville förmedla. Kristus säger i dagens text:

”Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er.” (Joh 16: 13-15)

Tänk att hela sanningen som Gud avsett att förmedla till mänskligheten förmedlades till apostlarna. Och tänk att Kristus till och med lovat att de sanningar som han förmedlade till apostlarna skulle bevaras och spridas till oss. Vi läser att Jesus ber följande om apostlarna i innan han går in i Getsemane:

”Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.” (Joh. 17: 19-20)

Så har apostlarnas ord kommit också till oss genom vårt nya testamente. Kristus hade undervisat lärjungarna och på pingstdagen sänder han sin Ande som påminner och leder apostlarnas in i hela

sanningen och vi har kommit till tro och bevarats genom deras ord. Sanningen finns också i det gamla förbundets skrifter, profeternas ord, men genom Anden ledde Kristus apostlarna in i hela sanningen. Så har vi fått en hel Bibel, och alla i församlingen ”är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.” (Ef 2: 20-22)

Det är inte så att profeternas och apostlarnas grund, Bibeln, innehåller allt vi kan veta, eller allt vi vill veta, men den innehåller hela sanningen om allt vi behöver veta, som vi läser:

”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim 3: 16-17)

Johannes skriver i slutet av sitt evangelium:

”Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.” (Joh 20: 30, 31)

Aposteln Paulus skriver:

”allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.” (Rom 15: 4)

Jesus ville att lärjungarna skulle se att hans bortgång hade ett positivt syfte, då kunde han som uppstånden, från himlens tron sända Anden, som skulle leda apostlarna in i hela sanningen, och så får vi Bibelns 66 böcker som ett fullkomligt rättesnöre för att ”gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim 3: 17).

Skriften behöver inte kompletteras med privata uppenbarelser eller andliga känsloupplevelser, genom den blir vi ” fullt färdig, [och] väl rustad”

Men inte bara församlingen behöver Andens undervisning genom apostlarnas och profeternas ord. Världen, de som är utanför den gemenskap som är uppbyggd på profeternas och apostlarnas grund. Vi kommer ihåg att vi läste att Jesus talade om dem som ”dem som genom deras [d.v.s. apostlarnas] ord kommer att tro på mig”.

Det obegripliga som blev livsavgörande

Jesus sade:

”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er.” (Joh 16: 5-15)

Texten är en del av ett längre tal som Jesus höll för sina lärjungar innan korset och uppståndelsen.

Han talar om att han ska dö, men han talar också om varför han skall dö, att han skall uppstå och varför det var viktig för dem att han lämnade världen. Ändå läser vi: ” eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg”

Känner vi igen det? Att när vi lyssnar på något riktigt sorgligt och tungt, så är det lätt att vi bara fastnar vid det mörka. Vi hamnar i chocktillstånd och tar inte åt oss av hela budskapet.

Han visste redan att de skulle reagera som de gjorde. Jesus sade:

”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort?”

Man kanske undrar varför han talar om något som de ändå inte

skulle ta åt sig av innan hans bortgång. Sanningen är att han talar dessa ord för tiden efter. Då skulle de minnas, de skulle komma ihåg att han redan förutsagt allt i förväg.

Vi måste inte förstå allting på en gång. Det är okay att förstå några saker i taget. Vi måste tro även sådant vi inte förstår och ta Jesu ord till våra hjärtan, annars kommer vi inte förstå något alls i slutändan.

Han hade vandrat med sina lärjungar i tre år, och nu skulle han lämna världen. Inte nu, men senare, skulle de förstå att om han inte lämnade världen, om han inte dog på korset, så skulle de inte ha något nådens och förlåtelsens evangelium att förmedla. Om Jesus inte dog, så hade våra synder förblivit ostraffade. Om Jesus inte dog, så hade vår skuld förblivit obetald.

Men nu har han dött på korset, därför vet vi att synden är sonad, vi vet att skulden är betald. Vi vet att vi äger syndernas förlåtelse och evigt liv genom Jesus Kristus vår Frälsare. Han går ur graven för att visa hur hela straffet är avtjänat på korset. Han går ur graven för att vi är förklarade rättfärdiga genom honom.

Vem är värdig att komma till festen?

Vem är värdig att komma till festen? Hur kan vi träda in för att delta i Guds egen festmåltid, med alla våra synder och all vår skuld?

Därför att Gud gjorde något åt synden när han offrade sin Son i Sion, på korset.

Profeten Jesaja säger till oss :

”Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.” (Jes. 25:7)

Vad är det för slöja som beslöjar alla folk, vad är det för vanära han talar om? Vanäran är det man skäms över. Vi behöver skämmas för att vi inte lever som Gud vill. Men Gud tog bort den vanära som skiljer oss från honom när han offrade

sin Son. Genom Kristus behöver vi inte vara rädda för Gud, vi behöver inte skämmas för Gud. Gud straffade vår synd och överträdelse i Kristus. Och när vi i evangelium får syn på detta, när vi hör att Kristus är vår Frälsare att han gett oss full förlåtelse, då tas slöjan bort från våra hjärtan så att vi ser vi ser Guds kärlek i Kristus. Det är denna nya syn som bara Guds barn äger genom tron som Lina Sandell sjunger så glatt om, hon beskriver vad man ser när Gud genom evangelium lyfter slöjan från våra ögon:

”Är det sant att Jesus är min broder, är det sant att arvet hör mig till? O så bort med alla tårefloder, bort med allt, som än mig ängsla vill! Gud min broder! Under över under, större nåd väl aldrig tänkas må. Fast jag ej kan tro det alla stunder, är jag salig på hans ord ändå. Fast jag aldrig tror det som jag ville, är dock saken alltid lika sann. Ej i tvekan jag min frid förspille, ty min Jesus aldrig ljuga kan. Han har sagt: Min fader, eder fader. Han har sagt: Min Gud och eder Gud. O, min arma själ, är du ej glader att ock du har fått ett sådant bud? O, det broderskapet, se det gäller mer än allt, vad här man nämna kan. Ty i bredd med Jesus det mig ställer, ger mig rätt till samma arv som han.”

Kristi Kyrka förebådar den stora festen i Guds rike

Kristus säger:

”Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er.” (Joh. 6:27)

När vi regelbundet sitter vid frälsningens fest, när vi tar emot Kristus genom evangelium i Ord och sakrament, så behöver vi aldrig gå genom livet andligt hungrande och törstande, han säger:

”den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv." (Joh. 4:14)

”Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.” (Joh. 6:51)

Den mat som Kristus ger är helt olik den mat vi smakat här i livet. Den ger oss evigt liv. Det visste fornkyrkan. Man bekände att Kristi kropp och blod delades ut i nattvarden, därför kallade man denna måltid "odödlighetens läkemedel".

Profeten Jesaja säger till oss idag:

”Han skall för alltid göra döden om intet.”  (Jesaja 25:8)

Visst läggs kanske våra kroppar i graven om Kristus inte hinner komma tillbaka innan den dagen, men är vi förenade med Frälsaren genom tron så äger vi ändå gemenskap med Honom och fortsätter vår gemenskap med honom in i himlen. Han säger till så tröstrikt till sina egna:

”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh.11:25 - 26)

Visst kommer vi att gråta och visst kommer vi att uppleva lidande i livet. Men Kristus har lovat att trösta oss genom budskapet om förlåtelse genom Hans kors, här i iden och i evigheten. Profeten Jesaja säger:

”Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten.”

Det är en sådan Gud vi har. Han ser våra tårar. Men han inte bara ser dem, han torkar bort dem, han vill trösta och upprätta oss, som en far och mor tröstar ett gråtande barn.

När aposteln Johannes får skåda in i himlen så hör han en stark röst säga:

”han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta." (Uppb. 21:4)

Tänk en sån fantastisk måltid. Om bristen på tröst skapat en hunger efter tröst, så bjuder oss Gud detta vid sitt rikes måltid. Om rädslan för döden skapat en törst efter liv, så bjuder oss Gud genom evangelium i ord och sakrament evigt liv som flödar från Kristi kors.

Det folk som profeten tilltalar hade fått löftet om den kommande Frälsaren uttalat för sig ända sedan den dag den första människan Adam föll i synd. I Jesaja 59 ser profeten löftet om frälsning, om förlåtelse och upprättelse för sina ögon. Han ser att Gud inte är lång borta och frånvarande. Han ser hur Gud kommer till sitt folk, hur han blir människa. Det blev han när han föddes som sann Gud och son till jungfru Maria enligt sin mänskliga natur.

700 år i förväg talar profeten om den dag som skulle komma:

”På den dagen skall man säga: Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss. Ja, här är HERREN som vi väntade på. Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning.” (Jesaja 25:9)

Välkommen till festen i Guds rike!

Vår olydnad, vår överträdelse är en allvarlig sak. Det skapade en skiljemur mellan oss och Gud alltifrån Adam. Gud är helig och kan inte tolerera synd på något sätt. I templet avbildades muren mellan människa och Gud genom det förhänge som hängde framför det allraheligaste och förbundsarken i templet.

Men när Kristus dog på korset så brast förlåten i templet uppifrån och ner. Detta visade att Kristus med sitt fullkomliga offer på korset betalt den skuld som skilde oss från den helige Guden. Han iklädde oss sin helighet och rättfärdighet så att vi

fick träda in i full gemenskap med Gud.

Därför att vägen är öppen in i Guds rike genom Honom som säger: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”, därför kan Gud bjuda oss att komma till den största festmåltiden, till gemenskapen med Gud.

Det är mycket passande att kalla den fullkomliga frälsning Gud bjuder för en fest. Är våra själar svaga på grund av tvivel på Guds kärlek? Han bjuder oss att komma och äta vid hans måltid. Är vi trötta på den skräpmat som världen bjuder oss, spekulation, underhållning, psykologiserande, tidsfördriv och allt vad man kallar det. Herren säger till oss:

”Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk. Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte kan mätta? Hör på mig, så skall ni få äta gott och njuta av utsökt mat.” (Jes. 55:1, 2)

Kristus säger:

”Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er.” (Joh. 6:27)

Festen på Sion

”HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. Ty HERREN har talat. På den dagen skall man säga: Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss. Ja, här är HERREN som vi väntade på. Låt oss vara glada och fröjdas över hans frälsning.” (Jesaja 25:6-9)

Texten i profeten Jesajas boks 25:e kapitel är uttalad i en tid då Gudsfolket levde i olydnad. Man dyrkade avgudar och beblandade sig med hedniska folk. Därför talar profeten i de första 39 kapitlen mest dom och varning. Han talar om hur det utvalda folket avvikit från Gud, och manar dem att vända tillbaka till Honom. Gud talar genom profeten om att omgivande hednafolk skulle invadera löfteslandet och föra bort Gudsfolket och förskingra det. Det lilla Israel var omgivet av stora mäktiga grannländer, och inte bara militär makt, utan också en spännande avgudadyrkan hotade att föra bort Guds eget folk från sin Gud.

Men mitt i allt tal om synd och dom bryts tonen av löften och tröst. Gud säger till sitt folk, ja inte bara till sitt folk, utan alla folk:

”HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat.”

Berget han talar om är berget Sion, det berg som Guds tempel var byggt på. Sion

blev namnet på Guds närvaro och Guds rike.

Det var hit Guds folk reste för att tillbe sin Gud. 700 år senare skulle Gud offra sin son inte långt från detta berg, han som är Guds lamm som tar bort världens synd. Då skulle inte bara Israel, utan alla folk inbjudas till att delta i frälsningens fest.

2000 år senare har inbjudan kommit till dig och mig. Kristus hade sänt ut sina tjänare att bjuda in till festen.

”Gå ut på vägar och stigar och uppmana enträget människor att komma in, så att mitt hus blir fullt.” (Luk. 14:23)

”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” (Mark. 16:15,16)

Vi njuter av den mest utsökta mat vår själ kan tänka sig när vi hungrar efter den Gud som älskar oss. När vi törstar efter förlåtelsen så vill dricka av frälsningens källor.