När vi slutat lita på vår egen förträfflighet

Patriarken Jakob hade inget, utanför Guds löfte, som kunde backa upp tron på rättfärdiggörelsen, att han fick tro att Gud stod på hans sida. 

Om han såg på sig själv, skulle han tvivla, han hade ju hittills uppträtt som en rätt tvivelaktig figur. Om, han såg på omständigheterna fram tills nu skulle han känna sig osäker. Det enda som vittnade om att han var rättfärdig, var Guds löfte. Inget annat.

Ibland kan vi nog känna på samma sätt själva. Vi märker inte av i vår egen själ att vi är rättfärdiga. Ingenting i vår omgivning kanske vittnar för oss. Men då får vi lyssna på Guds löfte som säger till oss, hör vad Guds löfte säger till våra svaga och tvivlande själar:

”Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.” (Rom. 4:5-7)

Det är ljuvliga ord när vi slutat lita på vår egen förträfflighet.