Gud kan pröva oss med ensamhet och utanförskap

"Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran. Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova." (1 Mos 28: 10, 11)

Idag ska vi träffa patriarken Jakob. Han levde flera hundra år före Moses och före Josef. Han fanns före Israel existerade som land och folk. Men han var barnbarn till Abraham och son till Isak.

Vi kanske minns honom bäst som den som lurade sin bror på förstfödslorätten. Jakob var ju den andre sonen i en tvillingfödel. Fadern skulle välsigne den förstfödde innan han dog, och Jakob låtsades vara sin storebror för att få den välsignelsen, och han fick den.

Sedan minns vi att han var tvungen att fly hemifrån. Hans mor gav honom det rådet eftersom hon hört att brodern Esau planerade att döda honom.

Låt oss se Jakob innan flykten. Hade inte Jakob fått mer än han förtjänade? Han hade fått välsignelse från Gud, vilket betydde att hans efterkommande skulle bli ett stort folk med ett land, bland hans efterkommande skulle Messias komma. Fram tills flykten från Esau hade väl allt bara flutit på bra. Modern hade stått på hans sida och fadern hade välsignat honom.

Men innan han flytt hemifrån, vad vi vet om Jakobs förhållande till Gud? Inte mycket.

Så blir han något många är idag. Han blir en flykting, en främling i ett land där han inte kände någon. Hans mor sände honom till hennes fader Laban, till fots. För att komma dit, för att färdas från Ber-Sheba till Haran måste han färdas ungefär 60 mil.  Ber-Sheba ligger ungefär där Jerusalem ligger idag. För att komma till Haran måste Jakob resa rakt norr om Gallileiska sjön in i de södra delarna av Turkiet. Nu hade han gått ungefär 9 mil, när han bestämmer sig för att övernatta vid Lus.

Vad hade hittills krävts av Jakob i form av trohet och lydnad till Gud? Ingenting, eller hur? Han hade fått allting serverat.

Men nu är han ensam, långt hemifrån, utan mor och far, ute i ödemarken och med hotet om Esaus hämnd i ryggen. Solen hade börjat gå ned.

Är det inte så Gud gör ibland, också med oss. När han tar bort all trygghet från oss, allt som vi räknat som självklart, gör han inte det för att pröva oss?