"Han skall utbreda
rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst
höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall
han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)
De judiska barnen gick ofta
ut på stranden för att leka. Där fanns gott om grova vasstrån. Man skar ner
dem, karvade ur dem och gjorde fina flöjter. Det fanns gott om vass och inte
alla var perfekta. Kom man över ett brutet strå, kanske man knäckte det på
mitten och kastade bort det som skräp. Man ville ha ett bra och fint strå eller
rör, så att man kunde spela fint.
Ordet ”brutet” används av
Jesaja och andra profeter för att tala om människor med betryck. Det används
också när man talar om misströstan. Man har upplevt tider i livet som gjort att
man känt sig betryckt, tröstlös, ja bruten och knäckt.
Varför krossar han inte ett
brutet strå? Det fanns ju tusentals andra? För barnen på stranden var ju inte
ett strå viktigt som förresten inte dög någonting till.
På den tiden hade man inga
elektriska lampor eller lysrör. Man hade små lerbehållare med en liten veke av
linne som stack upp. Dessa lampor fyllde man med olja och tände veken. Men, med
tiden kunde veken torka eller brännas ut. Då brann den inte ordentligt, utan
det rykte lite om den. Man blåste ut lågan, klippte av den dåliga veken och
drog fram nytt linne.
Men han blåser inte ut en
tynande veke. Har vi inte många "utbrända" kristna, om man får
använda ett så slitet uttryck? Vi har alla brunnit med en tynande låga ibland.
Gud säger att han inte skall krossa ett brutet rör eller släcka en tynande
veke.
Finns inte ibland oss
människor som känner sig nedslagna, misslyckade, utanför, problemmänniskor,
människor som inte lever upp till andras förväntningar? Många är snabba att
avfärda dem, men det gör inte Jesus.