Vad skiljer romersk-katolsk tro ifrån luthersk tro? 4

Rom kan säga att frälsningen är av nåd. Men med ordet nåd menar man inte att Gud är nådig för Kristi skull, utan att det är nåden såsom nådekrafter som verkar i oss. Rom menar att nåden frälsar på grund av vad den ger.

 

Enligt Rom är nåden en gratia habitualis. Det är en nåd man innehar, något som Gud ingjuter i människan.

 

Den romersk-katolska teologen Pohle skriver:

“Reformatorernas lära att människan genom en förtröstansfull tro äger en säker visshet att hon är rättfärdigförklarad, uppmärksammades av Trientkonciliet (Sess. VI, cap. ix), under ett helt kapitel (De inani fiducia haereticorum), och tre kanones (loc. cit., can. xiii-xv) som fördömer nödvändigheten, den påstådda kraften i och funktionen hos tron som förtröstan… det är omöjligt att betrakta vår individuella frälsning som något fast och säkert … Ingen kan vara helt säker på sin frälsning om hon inte – som Maria från Magdala, eller den förlamade mannen eller den botfärdige rövaren – får en särskild uppenbarelse (Trent, Sess. VI, can. xvi). Ingen kan med teologisk visshet, i frälsningsfrågan, göra anspråk på absolut säkerhet…. Eftersom ingen metafysisk säkerhet kan åtnjutas i frågan om rättfärdiggörelsen i något särskilt fall,  så måste vi nöja oss med en moralisk visshet, som förstås är garanterad när det gäller döpta barn, och i fråga om vuxna minskar mer eller mindre, och som i alla frälsningstillstånd, inte är lätt att avgöra. Dock kan en överdriven ängslan och störning skingras (Rom., viii, 16, 38 kvm) med den subjektiva övertygelse om att vi förmodligen är i ett tillstånd av nåd .”[1]

Stämmer det med Bibeln att den individuella frälsningen är något osäkert och att man inte kan äga trons visshet om sin frälsning?

Låt oss se på några texter

1:a Johannes brev  3:14 Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden.

1:a Johannes brev 4:13 Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande.

1:a Johannes brev  5:19 -  Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.

Johannes 5: 24   Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.

Johannes 3: 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.

Johannes  8: 51 Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden."

Romarbrevet 8:38 - 39 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter,  höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

Romarbrevet 8: 16 Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.

Av Bibelns texter framgår tydligt att Guds barn kan på grund av Kristi försoning och Andens överbevisning genom Ordet och sakramenten äga visshet om sin frälsning.

Låt mig här citera vad Gunnar Jensen säger i sitt föredrag "Lutherska kyrkan - den glada frälsningsvisshetens kyrka"

” Lutherska kyrkan är den glada frälsningsvisshetens kyrka. Evangelisk-luthersk kristendom är inte en tung och dyster lära som tar bort all glädje, utan en lära som framhåller den fasta och vissa trösten i evangeliet och som därför har i sig sann glädje. Det är just det frälsande evangeliet om Kristus som är huvudsaken för den lutherska kyrkan – det är inte någon perifer detalj utan själva hjärtat i kristendomen. Nåden allena är grunden för frälsningsvissheten.

Altartavla. Till höger om korset står Luther

Evangeliet allena har all kraft att skapa tron i syndares hjärtan. Det är i detta evangelium om Kristi fullbordade försoningsverk som tron har sin grund och visshet. Alltså inte i mina egna religiösa kraftansträngningar, inte i mitt förnuft, inte genom direkta uppenbarelser, drömmar och röster i hjärtat och inte heller i mina känslor och förnimmelser.

Grunden till att frälsningsvisshet är möjlig är Bibelns lära om frälsningen av nåd allena. Är frälsningen inte av nåd allena, blir frälsningsvissheten omöjlig, för då kommer det alltid att finnas denna fråga: När har jag gjort nog? Förnekandet av nåden allena tar bort visshetens rätta grund. Frälsningen är av nåd allena, frälsningen har inte sin orsak i människan själv, inte i minsta mån. Därför är frälsningsvisshet möjlig.

Tron blir oviss, om gärningarna blandas in i frälsningen. Det är något som t.ex. Apologien understryker. Melanchthon säger t.ex. så här: "Men här bör man veta, att denna tro innebär medvetande om att Gud förlåter oss av nåd för Kristi och sitt löftes skull, men icke på grund av våra gärningar, vår ånger, vår bekännelse eller våra tillfyllestgörelser. Ty om tron förlitar sig på dessa gärningar, blir den snart oviss, emedan det förskräckta samvetet ser, att nämnda gärningar äro utan värde" (Apologien XII, SKB s. 204-205).

Gång på gång betonar bekännelseskrifterna nåden allena som det som ger tron visshet. Ett par citat skall visa detta: I Apologien läser vi: "Därför må alla fromma själar icke låta sig rubbas från denna övertygelse, att vi blott genom tron för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse. Häri ha de en fast och viss tröst mot syndaångesten, den eviga döden och helvetes alla portar." (Apologien IV, SKB s. 117)

Konkordieformeln säger samma sak. Den fasta och vissa trösten finns i nåden allena. Det står så här: "För att ängslade hjärtan skola hava en fast och viss tröst och Kristi förtjänst och Guds nåd skola få sin tillbörliga ära, lär Skriften, att trons rättfärdighet inför Gud består endast i försoning av nåd och syndernas förlåtelse, som av idel nåd endast för medlaren Kristi förtjänsts skull skänkes oss i evangeliets löftesord och mottages blott genom tron." (Konkordieformeln, SKB s. 583) Ännu ett ställe kan citeras, där det står, "att tron rättfärdiggör endast och allenast därför, att den såsom ett medel och verktyg griper och omfattar Guds nåd och Kristi förtjänst i evangeliets löften" (Konkordieformeln, SKB s. 586).

Starkare kan det knappast sägas. Det är en djup grund till glädje. Den fasta och vissa trösten mot syndaångesten, den eviga döden och helvetets alla portar, finns inte i något hos människan själv, utan i evangeliet, att "vi blott genom tron för Kristi skull mottaga syndernas förlåtelse".

Som frälsningsvisshetens grund understryker den lutherska kyrkan Kristi verk, den objektiva försoningen. Vi kan t.ex. nämna vad Luther skriver i förklaringen till andra trosartikeln i Stora Katekesen: "Så äro nu alla dessa tyranner och plågare fördrivna, och i deras ställe har trätt Kristus Jesus, en livets, rättfärdighetens, alla goda gåvors och all salighets Herre; han har ur helvetets gap ryckt oss arma, förlorade människor samt vunnit och befriat oss och åter bragt oss under Faderns välbehag och nåd." (Stora Katekesen, SKB s. 446) Och lite längre fram skriver han, att Kristus "har blivit människa, avlad och född av den Helige Ande och Jungfrun utan all synd, för att så bliva herre över synden, att han vidare lidit, dött och blivit begraven, för att han för mig skulle göra till fyllest och betala vad jag förskyllt, icke med silver eller guld, utan med sitt eget dyra blod" (Stora Katekesen, SKB s. 446).

När förkunnelsen av den objektiva försoningen har försvagats och det i stället blir en förkunnelse av vad vi skall göra, blir det ingen verklig hjälp att få för den svaga tron. På samma sätt är det där det är våra upplevelser eller predikantens upplevelser som kommer i centrum.

Det är budskapet om Kristi ställföreträdande försoningsdöd som i sanning kan göra hjärtat fritt och ge frimodighet. Allt vad vi saknar hos oss själva, det har Jesus gjort för oss och i vårt ställe! Genom att framhålla detta som har skett, den objektiva försoningen, kan förkunnelsen lösa människor från den upplevelseträldom där man ständigt väntar på stora upplevelser att bygga på.”[3]

---

[1] Katolska Kyrkans Katekes 2001-2001

[2] Pohle, J ”Sanctifying grace” Catholic Encyclopedia vol VI

[3] http://www.logosmappen.net/nelk/foredrag05/GunnerJensen.html