”Se, dagar skall komma, säger
HERREN, då jag skall uppfylla det löfte som jag har talat om Israels hus och
Juda hus. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning
växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de
dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det
så: HERREN vår rättfärdighet. Ty så säger HERREN: David ska aldrig sakna aldrig
sakna någon som sitter på tronen i Israels hus och de levitiska prästerna skall
inte sakna någon som varje dag inför mig bär fram brännoffer och förbränner
matoffer och offrar slaktoffer.” (Jeremia 33:14-18)
Vet ni när profeten Jeremia gav oss de underbara orden som vi läst i
texten, ord om en Gud som står vid sina löften, om en rättfärdig tronföljare åt
kung David, om frälsning för Juda och Jerusalem och om en bestående offertjänst
inför Gud?
Det var som en inspärrad fånge i kung Sidkias vaktgård ungefär år 587 f.
Kr. Profeten hade varit fräck nog att tala om för kung Sidkia att Jerusalem
skulle intas av de babyloniska arméer som nu belägrade staden och att kungen
själv skulle tillfångatas (32:1-5).
Hade det varit en människas ord, så skulle
man kanske uppfatta orden som förräderi, som ett svek mot kungen, som ett sätt
att sänka stridsmoralen hos soldaterna i Juda folks armé. Men Jeremia hade fått
sitt budskap direkt från Gud, därför kunde han inte tiga. Gud hade ju sagt till
honom när han kallade Jeremia: ”Se, jag
lägger mina ord i din mun” (1:9).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar