Är religionen en institution eller en relation?

"Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN. Han sade: ’Ställ dig i porten till HERRENS hus och ropa där ut detta ord: Hör HERRENS ord, ni alla av Juda som går in genom dessa portar för att tillbe HERREN. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ändra ert liv och era gärningar, så skall jag låta er bo kvar på denna plats. Lita inte på lögnaktigt tal som säger: ’Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel.’ " (Jeremia 7:1ff)

Gud såg att folket hade satt sitt hopp till religionen som en institution. De trodde inte att Jerusalem skulle falla i fiendens händer, för att de hade ju i alla fall Guds eget tempel. Man brydde sig inte om att grannarna i nord fallit, nordisraels tio stammar. De var ju folket i norr. De hade ju inte templet. Gud skulle väl i alla fall försvara sitt eget tempel. Vi här nere i söder,  Juda, vi klarar oss. Vi har ju Herrens tempel.

Men längre fram i texten visar Gud att han faktiskt också hade haft en helgedom i Silo, i nord. Där hade förbundsarken stått under tidiga år. Men nu var Silo bara en grushög. Nordisrael hade inbillat sig att förbundsarken var som ett magiskt skydd. De hade på eget bevåg tagit med sig arken när de skulle kriga mot filistéerna för att den skulle skydda dem, ansåg man. Men filistéerna besegrade Israel och stal arken.  Silo förstördes och 722 f Kr invaderade Assyrien Israel.

Nu verkade Juda resonera på samma sätt. Men Gud säger genom profeten Jeremia:

”Lita inte på lögnaktigt tal som säger: ’Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel.”

Det lät som ett klipp ur någon av sångerna som kanske sjöngs i templet.

’Här är HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel.”

Eller driver Gud med Juda folks skryt över sin religiösa fasad? Som om de inte hade något annat att komma med, och börjat stamma.

Alla som haft små barn minns barnens födelsedagar när de är i två-, treårsåldern. Man ger dem en present, men de vet inte ens vad en födelsedag är, än mindre vad en födelsedagspresent är. De är mer intresserade av det färgglada pappret och snörena utanpå paketet, än leksaken som finns inuti. Ibland är folk mer intresserade av religionens omslagspapper än vad som finns inuti. Man vill tala om musiken, om liturgin, psalmerna, om utsmyckningarna i kyrkan, kyrkans organisation. Man vill sitta i styrelsemöten och man vill diskutera kyrkopolitik. Men man glömmer Kyrkans Herre: Kristus.

Precis som Juda kunde gömma sig bakom sitt tal om Herrens tempel, så kan falsk kristendom rabbla ”kyrka, kyrka, kyrka” rakt ner i helvetet. Lika lite som en katt som föds i ett garage blir en bil, lika lite blir man ett Guds barn bara genom att vara i en kyrka.

Vårt barnaskap hos Gud handlar om vår relation till Frälsaren Kristus.