När pingstdagen skulle fullkomnas

Vårt svenska ord "pingst" kommer ifrån grekiskans "pentecoste" som betyder den "femtionde" därför att man räknade femtio dagar från påsk. 

Vi vet att judarna i det gamla förbundet firade påsken till minne av uttåget ur Egypten, till minne av natten då Gud gick förbi de hus, som bestrukits med påskalammets blod, och hur Gud räddade hela folket genom röda havet. För apostlarna fick påsken en ny och rikare innebörd, så att när de nu firade påsk förstod att uttåget ur Egypten och påskalammets offer vara var en skugga av den sann påsken då vi genom Kristus fick tåg ut ur syndens slaveri och minnas Kristus själv som är Guds Lamm som tar bort världens synd. Efter Kristus fick påsken ett helt nytt och rikare innehåll, eftersom Kristus på den dagen blev det sanna påskalammet.

Femtio dagar efter påsken firade alltså judarna pingst. Man kallade denna högtid skördehögstiden (2Mos.23:26), veckohögtiden (2Mos.34:22) och förstlingsdagen (4 Mos.28:26). Det var därför att man den dagen förde fram förstlingsfrukten av skörden som ett offer till Gud.

Också denna judiska högtid skulle få en ny innebörd i det nya förbundet. Det var alltså ingen tillfällighet det skulle hända denna pingstdag i Jerusalem.

När vår översättning säger :

"När pingstdagen hade kommit var de alla samlade;" (Apg 2:1), så är det egentligen för svagt uttryckt. I grekiskan används ordet συμπληρόω som bara används tre gånger i vårt nya testamente och som mer har innebörden av att uppfyllas eller fullkomnas. "När pingstdagen skulle fullkomnas" skulle man kunna säga. 

Förstlingsoffrens tid var precis som påsken bara en skugga av Kristi fullkomliga offer också en bara en skugga av Andens utgjutande och det förstlingsoffer som gavs åt den första kristna församlingen.