”Liksom Fadern
har älskat mig, så har jag älskat er” (Joh. 15: 9)
Han var alltid i Guds kärlek. Så hur förklarar vi de
timmar på korset, då Fadern tog sin hand från honom? Då han i ångest måste
ropa:
"Min Gud,
min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27: 46)
Det är den smärtfyllda själens rop. Hela tiden visste han
att Fadern var utgångspunkten och målet. När han spikas vid korset ber han: ”Fader, förlåt dem” och innan han ger upp
andan ber han ”Fader, i dina händer överlämnar
jag min ande.” (Lukas 23: 46)
Smärtan och döden var något som måste ske. Något som var
oundvikligt, ungefär som när mamman kastade sig framför barnet, när soldaterna
sköt mot huset.
Mänskligheten kunde inte räddas på annat sätt än genom de
timmar på korset då han fick uppleva helvetets straff. De timmarna sonade han
för alla synder som begåtts av varje människa i alla tider. Det kunde han göra
eftersom han var människa, men inte bara människa, utan också Guds Son och Gud.
Fadern lät honom lida, inte för att han ville, utan för att det inte fanns
något annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar