En opånyttfödd människa vill gärna plocka fram allt det goda hon gör. Men en kristen letar och letar och hittar inget. Han säger med Paulus: ”Jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott.” Därför att han alltid hittar brister i sin helgelse. Hur god en gärning än är, så kunde den vart bättre och den är alltid befläckad med svaghet.
Därför skall man se att det är de allvarligaste kristna människorna som mest klagar över sin synd. Kristna som är slarviga med sin helgelse, är de som verkar mest nöjda med sig själva. Där ljuset lyser som starkast, det är där man ser mest fläckar.
Visst är det så att en kristen också frambringar många trons frukter. Men det verkar som om Gud sätter skygglappar på de Guds barn som frambringar såna. De ser dem inte. Och tur är väl det. För så fort vi börjar se något gott komma ur vår tro så är det lätt att vi sänker blicken från korset och till oss själva. Och dessutom är det ju så, att det goda gärningarna, inte är till för oss själva, utan är till för Gud och medmänniskan.
”Visa med dig din tro utan gärningar så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar” (Jak.2:18), sade Jakob. D.v.s. gärningarna vittnar för våra syskon om att vi är kristna, de vittnar inte för oss själv att vi är kristna. Det finns bara ett tecken som kan vittna om vem du och jag är inför Gud, och det är Kristi kors. Inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar