Kampen i den troendes själ

Har en köttslig människa sin glädje i Guds Lag så att han vill det goda? Nej.  Men Paulus säger:

”Till min inre människa glädjer jag mig över Guds Lag” (Rom 7:22)

En sådan glädje över Guds Lag har bara Guds barn. Guds barn kan med psalmisten säga att de ”har sin glädje i HERRENS undervisning (eller lag) och begrundar hans ord dag och natt” (Ps.1:2)

Paulus talar om en inre människa, som är inget annat än den andliga naturen, anden i den kristne, den pånyttfödda naturen, det nya jaget. Hans glädje i lagen kommer av en kärlek skapad av den helige Ande. Utan den helige Ande kan vi varken älska Lagen eller det som är rättfärdigt.

Men ett Guds barn är också medvetet om, att det finns en lag eller princip i hennes inre som driver honom bort från Guds lag: köttet.

Paulus skriver:

”men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar.” (v.23)

Det finna alltså två lagar, krafter eller principer som kämpar i den troendes person, på liv och död om hennes själ. Aposteln blir i denna beskrivning en krigare. Men han är inte besegrad så länge han inte besegras eller ger upp inför köttet.

Paulus är inte en svag kristen utan en mycket helgad man. Ingen har på ett mer målande sätt beskrivit den som tar det allvarligt med synden. 

”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds Lag, med köttet tjänar jag syndens lag.” (Rom 7:25)

En kristen är blind för sina egna goda gärningar

En opånyttfödd människa vill gärna plocka fram allt det goda hon gör. Men en kristen letar och letar och hittar inget. Han säger med Paulus: ”Jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott.” Därför att han alltid hittar brister i sin helgelse. Hur god en gärning än är, så kunde den vart bättre och den är alltid befläckad med svaghet.

Därför skall man se att det är de allvarligaste kristna människorna som mest klagar över sin synd. Kristna som är slarviga med sin helgelse, är de som verkar mest nöjda med sig själva. Där ljuset lyser som starkast, det är där man ser mest fläckar.

Visst är det så att en kristen också frambringar många trons frukter. Men det verkar som om Gud sätter skygglappar på de Guds barn som frambringar såna. De ser dem inte. Och tur är väl det. För så fort vi börjar se något gott komma ur vår tro så är det lätt att vi sänker blicken från korset och till oss själva. Och dessutom är det ju så, att det goda gärningarna, inte är till för oss själva, utan är till för Gud och medmänniskan.

”Visa med dig din tro utan gärningar så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar” (Jak.2:18), sade Jakob. D.v.s. gärningarna vittnar för våra syskon om att vi är kristna, de vittnar inte för oss själv att vi är kristna. Det finns bara ett tecken som kan vittna om vem du och jag är inför Gud, och det är Kristi kors. Inget annat.

Jag vill

Paulus samtyckte inte till synden.

” då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig.”(Rom 7:17)

Det är inte aposteln som en andlig person som syndar och samtycker till synden. Inte, längre jag. Nej, ”synden som bor i mig.” Som pånyttfödda omvända människor är vi båda ande och kött. Vi är både syndare och rättfärdiga i samma person. Syndare på grund av vårt kött, rättfärdiga genom tron på Kristus.

En opånyttfödd människa måste erkänna: ”det är jag som gör det, jag med både vilja och gärning”. Han kan inte säga som Paulus: ”det är inte längre jag som gör”.

Nej, jag vill verkligen inte, för jag älskar Jesus. Och jag vet att varje synd i ord, tankar och gärningar är spjut som sticker Kristus den korsfäste och pressar ut Hans blod. Jag hatar mig själv för min kärlekslöshet, för innerst inne vet jag ju att jag är älskad av Gud och vill verkligen älska min medmänniska, jag vill leva rent och helig. Jag vet att lagen är andlig och god.

Att dra åt olika håll

Guds apostel Paulus skriver:

”Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god” (Rom 7:16)

Lagen ger sitt samtycke till det som är gott och det gör aposteln också. Båda samtycker till det  goda.

Men den köttsliga människan är alltid mot Lagen, och om det vore möjligt skulle han önska att det inte fanns någon lag alls. Han längtar aldrig efter det goda och rena, utan alltid efter det onda och smutsiga.  När den köttsliga människan ändå på ett yttre sätt gör goda gärningar, så finner han ingen glädje i dem. Han gör bara goda gärningar driven av fruktan, eller med ett kuvat sinne. Kunde han göra motsatsen så skulle han hellre göra det.

I vers 17 fortsätter han:

”Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att gör det goda förmår jag inte. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig”.

Vad är det för ”jag” som Paulus talar om? Det är ett jag som samtycker till Gud Lag, som älskar Guds Lag och som vill göra det goda. Ett sådant ”jag” är inte en köttslig människa. Ett köttsligt ”jag” samtycker inte till Guds lag, utan hatar Guds lag och vill hellre det onda.

Nej, detta jag som Paulus beskriver är en pånyttfödd människa. Det är inte jag, det är inte min nya människa, som gör det onda. Det finns en annan del av mig som drar mig bort från det goda som jag vill. Han beskriver denna hårda kamp på ett väldigt beskrivande sätt. Han säger:

”jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott.”

Mitt sanna jag är mitt pånyttfödda jag. Men i min person bor också en annan princip: köttet. Denna tudelning av den kristnes person gör att de kristnas livet inte blir problemfritt. Det blir en kamp, en daglig kamp och en hård kamp. Denna kamp beskriver Paulus i Gal. 5: ”köttet söker det som är emot Anden och Andens önskar det som är emot köttet. Det två strider mot varandra”. Detta skriver Paulus till en kristen församling av döpta människor. Han visste att i dessa människor fanns två viljor, inte bara en vilja.

(fortsättning följer imorgon)

Bilden är hämtad frånhttp://www.free-pictures-photos.com/

En sak att hata

 Paulus säger några ord som förbluffar många kristna: ”Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar det gör jag.” (Rom. 7: 14,15)

Hur kan en kristen säga så? Han har ju själv i kapitel 6 vers14 sagt: ”Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.” Och i vers 17,18 i samma kapitel säger han:

”Ni var syndens slavar men har nu av hjärtat blivit lydiga mot den lära som ni har blivit överlämnade åt. Nu är ni slavar under rättfärdigheten , sedan ni har befriats från synden.”

Hur kan nu Paulus i det 7:e kapitlet och den 14:e versen säga:

”själv är jag köttslig, såld till slav under synden”?

Romkatolikerna och pietisterna är helt klara med hur man skall förstå texten. Man säger att Paulus omöjligen kan prata om sig själv som kristen. Han måste beskriva sig själv hur han såg ut innan omvändelsen. ”så ser inte en  kristen ut” säger man.

Är det verkligen så?

Svar

För det första så talar Paulus i nutid i hela sammanhanget: ”själv är jag köttslig, såld till slav under synden”. Hade han velat beskriva sig själv hur han var tidigare så borde han ha skrivit:  ”själv var jag köttslig, såld till slav under synden”.

Men låt oss se på texten om Paulus beskriver en kristen människa eller om han beskriver en helt oomvänd person.

Låt oss börja med vers 14.

”själv är jag köttslig, såld till slav under synden”

Så talar en andlig människa. Han vet att han är köttslig och det grämer honom, han är missnöjd med det tillståndet och han hatar sig själv för detta, men prisar Guds Lag. Så uttrycker sig inte en oomvänd person. Den oomvända människan tror tvärtom att han är andlig och är nöjd med sig själv. Den oomvända människan vill inte erkänna att han är bunden av synden. Tvärtom vill man gärna skryta om sin frihet.

I den 15:e versen säger han:

”Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”.

Paulus talar också här som en andlig människa. En andlig människa ser det som är gott, men han erkänner också att han inte gör det som han önskar. Hans handlande är alltså inte illvilligt och med ont uppsåt. Även fast jag väljer det goda så gör jag det onda.

Men den köttsliga oomvända människan, ser efter det onda. Hon gör det onda med sin vilja, inte mot sin vilja. Hon både väljer det onda och gör det onda. Men Paulus säger att han hatar det onda. Så säger inte en köttslig människa. I Psalm 36:4 beskrivs en oomvänd människa:

”Han vill inte göra det som är förståndigt och gott.” (Ps. 36:4)

Men Paulus säger: ”det jag hatar gör jag”. Han hatar synden.


(Fortsättning på bloggen följer i morgon, alla svar finns inte i denna enskilda blogg)

Bort bort kommer aldrig igen, eller

En del tror att ”nu har vi valt bort synden. Vi har valt det nya livet så att vi nu vandrar i lydnad”. Och på sätt och vis kan man säga så. Vi valde bort synden i dopet. I den gamla kyrkan avsvor man sig den ondes alla gärningar i samband med dopet, man steg ner i baptisariet från väster och steg upp i öster, mot Jerusalem och kläddes i vita linnekläder efter dopet och fick ett ljus som ett tecken på det nya livet.  Men frågan är om synden har valt bort oss. Frågan är om man har kvar den onda naturen även som kristen. 

Sanningen är att även fast vi är nya människor i Kristus och har förlåtelsen, så har vi den gamla människan, den gamla naturen kvar, köttet.

Är det enkelt att vara kristen ?

Att bli en kristen är att börja tro på sina synders förlåtelse genom Jesus Kristus, d.v.s. lita på, förtrösta på att Kristus burit vår skuld på korset och betalt för den fullkomligt. Gör man det är man ett Guds barn.

”Jaså, var det så enkelt?”, kanske någon frågar.

Enkelt är fel ord. Från Guds sida var det ett dyrt pris. Guds evige Sons blod offrades. Från vår sida blev trons under inget vi gjorde. Det var Guds helige Ande som skapade tron i våra trotsiga hjärtan genom evangelium i Ord och sakrament.

Blev det enkelt sedan? Kristus säger att det kristna livet handlar om att ta korset på sig och följa Honom, att gå den smala vägen mot evigheten, i motsats till den breda vägen. Det gör vi inte för att vi är så bra, utan för att vi är Guds barn.

Bilden är hämtad från  http://www.free-pictures-photos.com/

Lagen river ner fariseismen, Jesus upprättar den förkrossade

Jesus river ner och avslöjar den falska fromheten och rättfärdigheten. Men han lyfter också fram sann rättfärdighet.

"Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd". (Matt 23: 12)

När lagen talar så träffar den alla. Också vi måste bekänna: "vi har varit hycklare, vi har upphöjt oss själva". Den självvalda fromheten krossas då lagen i sin renhet får lysa fram. En yttre lagfromhet kunde aldrig föra till himmelen. Därför uttalar Kristus domen över all fariseism i

Matt 23:33: "Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna? "

Har fariséen kommit till den insikten så är han eller hon inte längre farisé, då säger man med den syro-feniciska kvinnan:

"Jag är en hund, jag är ovärdig. Herre hjälp mig." (efter Matt.15:27,28)

Eller med den botfärdige publikanen

"Gud, var nådig mot mig, syndare. " (Luk. 18:13)

Gud säger till alla till de människor som är förkrossade av sin egen svaghet och synd:

"Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan. " (Jes.57:15)

"Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka"  (Jes.42:3)

"Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka… Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."  (Matt.9:12,13)

 

"Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila." (Matt.11:28)

"den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut."  (Joh.6:37)

"Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus."  (Rom.8:1)

"Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. "  (Joh.5:24)

"Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, så skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli som vit ull. (Jes.1:18)

Därför säger också Jesus i dagens text:

" Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd"(Matt 23: 12)

Att göra det ena, men inte försumma det andra

”Ni ger”, säger Jesus till fariseerna ” tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.”     (Matt.23:23)

Man menade att om man gav en offergåva till templet så behövde man inte bry sig om budet: Du skall hedra din far och mor".

"Ni har gjort Guds ord om intet för era stadgars skull", säger Jesus.

Också idag är det vanligt att man begränsar synden på ett fariseiskt vis. Det är syndigt med bio, med dansställen, med rockmusik. Så glömmer man att det syndiga stället är det egna hjärtat.

" Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser.

Sådant orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren."(Matt. 15:19,20)

Man skulle låta lagen avslöja synden och föra till Kristus, med det blev breda hörntofsar och bönremsor, man skulle ha predikat Kristus och honom som korsfäst, blodet som sonar, förlåtelsen i upprättar men det blev miljökamp, fredsprogram, det blev pietism och nya människobud.

Med sin ytliga tolkning gjorde fariséerna lagen lätt för sig själva, men tung för andra.. I en ytlig lagförståelse kunde de låta sig belönas här i tiden av människors pris och beröm.

Har ni inte hört kristna som säger att kyrkan skall profilera sig, människor skall tycka att kristna är bra, om vi engagerar oss u-landsproblematik, fredskamp, miljökamp och flyktingpolitik. Vi måste visa vad vi bra vi är, säger den moderne fariséen:

Jesus säger:

" när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig." (Matt 6:3,4)

"Akta er", Säger Jesus, " för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. " (Matt.6:1)

Vad fariséerna gjorde, var för att synas av människorna, för att de skulle se dem, beundra dem, prisa dem och ära dem. De glömde att Gud ser i det dolda. Istället blev det hyckleri och skrymteri,

"De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna"

Att krypa runt Guds bud

" den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. "(Jak.2:10)

Det var alltså inte så att man skulle genom sina goda gärningar balansera upp de onda. Nej, i lagens skarpa ljus förklaras alla syndare och överträdare. Fariséernas laglydnad blev bara ett utanpåverk. Fariséerna gör, men gör bara för syns skull..

alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora.

Fariséerna hade böneremmar eller "tefilim", som det också kallas. Mose lag bjöd israeliterna att binda lagen på pannan och på den höra handen, alltså i tanke och handling. Tefilim är ett praktexempel på hur judisk fariseism förminskade lagen för att uppvisa en yttre fromhet utan att träffas av dess kraft.

Istället för att ta denna befallning till hjärtat och rannsaka hur Guds lag tog sig i uttryck i tanke och handling, i huvudet och med händerna, så stoppade man några pappersremsor med lagtext i en ask och band med läderremmar över pannan och runt handleden. En fullständigt vansinnig idé för att krypa runt Guds bud, Dagens text säger att de gjorde sina böneremmar breda. Folk skulle verkligen se hur allvarligt de tog det med lagens, något de bar omkring i läderhylsor! Vilken dårskap!

Israeliterna var i Skriften befallda att bära hörntofsar i mantelns fyra hörn. Detta skulle påminna dem om att de var Guds utvalda folk och att de skulle lyda Guds bud.

Genom att göra sina hörntofsar bredare än andras ville fariséerna och de skriftlärde visa  vilka laglydiga och hängivna människor de var.  Om Guds heliga lag var begränsad till ytliga bruk så skulle fariséerna vara lysande helgon. Skriften säger att yttre lydnad är meningslös om den inte kommer inifrån, ifrån hjärtat:

" Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren."(Matt.22:36)

Moderna fariséer

Fariséerna stannade vid bördorna, vid oket, vid lagen, och fortsatte inte att tala om Messias, som sonar synd, utplånar skuld, som tar straffet och som förlät en helt värld genom sitt offer på korset.

Det fariseiska oket tar sig ständigt nya gestalter. Dagens prydliga fariséer talar inte så mycket om Mose lagar, det blir mer tal om omsorg, att leva ett fromt och bönerikt liv, att värna de kristna värderingarna, mer tal om att kristendomens kärna egentligen är att vara snäll och vänlig, att bry sig om och kämpa för fred och rättvisa. Även om det låter fint och tidsanpassat så är det fortfarande bara Lag. Man kallar det socialt evangelium, men det handlar fortfarande bara om vad vi skall och borde göra för att Gud skall vara nöjd med oss.

På så sätt fortsätter de moderna fariséernas att binda ihop bördor. Det blir bara ett tungt ok, om man inte samtidigt visar på Kristus, på korset, på nåden: på den sanningen att Gud tar emot kärlekslösa, ofromma och ohelgade människor p.g.a. Jesus allena. Dessutom visar det sig att lagens väg inte håller, inte ens när den utövas av dess ivrigaste förespråkare:

efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Lagens förespråkare faller själv i ljuset av lagen.  Av flera skäl. Jakob nämner ett:

" den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. "(Jak.2:10)

Att säga A men inte B

"efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.".

De skriftlärde och fariséerna var högt ärade av det vanliga folket och man följde deras förebild. Dessa var angelägna om att bedja högt för att folket skulle inspireras av deras fromhet. Deras tal när de citerade Moses och profeterna, säger Jesus var värt att höra, men deras föredöme skulle de inte följa.

 Deras föreläsande av Skriften följdes inte av handling. Moses och profeterna återgav Guds vilja och talade om Guds löften om Messias. Moses talade om en profet som skulle uppstå, en gudasänd Messias och Frälsare. Men när han väl kom uppmanade fariséerna inte till tro på Honom.

Gamla testamentet är fullt av evangelium som kräver och verkar tro på Gud och Hans Messias. Istället för att predika Guds Lag som en syndens spegel och avslöjare  så gjorde de lagen till en himlastege. Istället för att peka på Kristus som lagens slut, och som en Försonare för all synd och skuld, så band de ihop tunga bördor och lade de på människornas skuldror. Lagen som skulle vara en uppfostrare och en tuktomästare till Kristus, blev en börda och ett ok.

" De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem."

Efter att ha talat fint om att lyda Guds lag sade de inte ett ord om att Kristus var försoningsoffret för synd. De drev inget annat än tal om lydnad och trohet, de drev inte heller på ett sådant sätt att den drev till en sann förkrosselse inför Gud. Man hade inte förstått att lagen inte förbättrade människas samvete inför Gud, utan tvärtom. Paulus säger att det var genom lagen han lärde känna all synd han hade i sitt hjärta (Rom.7:7). Det är då han upptäcker den verkliga bördan och oket.

Jeremia klagar

" Mina överträdelser knöts samman av hans hand till ett ok, hopbundna lades de på min hals" (Klag. 1:14)

Men Skriften tillägger

" du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågares stav" (Jes. 9:4)

Moses stol

Matt.23:1-12

"Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: "På Moses stol sitter de skriftlärda och fariséerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd. "

I dagens text finner Kristus det nödvändigt att klä av den falska fromheten och rättfärdigheten. Inför den stora skaran av påskpilgrimer undervisar han om hur den falska rättfärdigheten alltid måste vara hycklande, alltid tung och hård, och alltid falsk, så länge den inte hänvisar till Kristus som den ende Läraren och Frälsaren.

Jesus sammanfattar: "Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd. "

Fariséerna säger, men gör inte.

I synagogan fanns på Jesu tid ett lärosäte som man kallade Mose stol. Härifrån skulle de skriftlärde föreläsa Skiften och utlägga den. En stor del av de skriftlärde tillhörde den fraktion inom judendomen som kallades fariséer. Historiskskrivaren Josefus skriver att bland de religiösa fraktionerna så var fariséerna: "de mest trovärdiga utläggarna av lagen" (Josefus, Judarnas Krig, II, V iii, 14)

Det är därför som Jesus i dagens text: " På Moses stol sitter de skriftlärda och fariséerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla ".

Allt vad de säger hänvisar inte till alla fariseiska missuppfattningar, utan till undervisningen hämtad från Moses och profeterna. Den välsignade kraften kommer inte från dem som uttalar Guds Ord utan från Gud själv.  Guds Ord är alltså levande och kraftigt även om det uttalas av en farisé. Därför lär oss vår bekännelse:

"Både sakramenten och ordet äro i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga." (C.A. VIII)

Därmed inte sagt att fariséerna hade någon självskriven rätt till Mose stol. På Mose stol har de satt sig. Gud hade inte satt dem där. Därmed också inte sagt att fariséernas undervisning kunde accepteras utan förbehåll. Också detta kommenterar våra bekännelseskrifter: "det är uppenbart att det här icke allmänt föreskrives, att vi skola godkänna allt utan undantag, enär Skriften på ett annat ställe bjuder oss att lyda Gud mer än människan." (Apol. XVIII, s.305 SKB)

Tvärtom varnar oss vår Herre strängt för fariséerna och deras förkunnelse, han uttalar verop över hela det fariseiska väsendet och kallar dem vitkalkade gravar och skrymtare. " efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.".

Den sanna tryggheten

Kristus tröstar församlingen i Filadelfia:

”Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.” (Uppb. 4: 12)

Staden hade drabbats av jordbävningar och många skalv. Men Guds barn har löfte om ett tempel i Guds himmel som aldrig skakas. Han vill där sätta Guds namn på oss, precis som vi människor skriver namn på våra ägodelar, vilket betyder att han bekänner sig till oss som att vi är hans egendom i evighet. 

Jerusalem var fallet, men det sanna Jerusalem är himmelskt och kommer till oss. Låt oss därför hålla fast vid vad vi har i Kristus vår Frälsare. 

Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/

fiende blir vän

Låt oss nu se ett exempel på hur Kristus öppnade dörren för församlingen i Filadelfia:

”Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär.” (Uppb. 3: 9)

Se, här hur Kristus lovar att de som är motståndare till församlingen kommer att omvända sig och komma till tro. Så agerar Gud ibland. Gud omvände Paulus som förföljde kyrkan, han omvände Petrus som bad Kristus gå bort från honom och han omvände fariseen Nikodemus. Så mäktigt är evangelium om Kristus som vi förkunnar och så mäktig är Kristus att öppna stängde dörrar. Det hänger nämligen inte på vår övertalningsförmåga, utan på Guds Ande. Vi skall därför inte bli nedslagna om människor säger att de avskyr det budskap vi förkunnar, imorgon kanske de faller ner för våra fötter i tro och omvändelse.

Är du en sann jude ?

Kristus berättar senare hur han öppnade dörren för församlingen i Filadelfia, men vi ska första ser hur församlingen trots Kristi närvaro, inte åkte i någon gräddfil, utan hade en svår tillvaro.

”Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger.” (Uppb. 3:9)

Församlingen hade bekymmer med judarna. Men han förklarar att i ordets andliga mening är de icke-troende judarna inte judar. Sann jude är nämligen inte de som skryter med sin omskärelse och sitt släktskap med Abraham. Sanna judar är de som tror på Abrahams löfte, de som tror på Kristus.

Skriften säger:

”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” (Rom. 2: 28, 29)    

De som kallar sig judar, men inte är tror på Kristus, är säger dagens text Satans synagoga. Församlingen är säger Galaterbrevet 6: 16: ”Guds Israel”.

Öppnar dörr

Kristus säger till församlingen i Filadelfia:

”Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga”  (Uppb.3:8)

Kristus kan säga så, eftersom det är han som håller nyckeln i sin hand, som han nyss sagt. Det är han som öppnar dörrar och stänger dörrar.

Dörren som Kristus öppnar är Ordets dörr in i människors hjärtan till omvändelse och tro. Gud kan med sin Ande  öppna trons dörr så att människor kommer till tro. Ingen kommer till tro av sig själv, av våra ansträngningar eller av egen ansträngning. Allt hänger på honom som håller nyckeln i sin hand, han som öppnar och stänger dörrar.

Om samma dörr talar Paulus i 1 Korintierbrevet 16:

”I Efesus stannar jag till pingst, eftersom en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete”. (1Kor. 16:8, 9)

På samma sätt talar han i Kolosserbrevet 4 när han säger:

”Be också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att vi kan predika Kristi hemlighet”. (Kol. 4:3)

Vi kan inte öppna dörren för Ordet, skapa tro i människohjärtan, men Gud kan det, för Kristus har Davids nyckel i sin hand, han har makten. Vi får förkunna Ordet och be att Kristus öppnar den dörren.

Bekänna Kristus

Kristus säger till församlingen i Filadelfia:

”du har…inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3:8)

Detta är också något som hör till sann kristendom, att man bekänner och inte förnekar Kristus i sitt liv och med sina Ord. Bekänner Kristus gör man inte bara i kyrkan på söndagarna utan alltid och överallt i sin vardag. Kristus säger:

 

”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.” (Matt. 10:32, 33)  

Bilden är hämtad från Christian Clipart

Att hålla fast vid Ordet är främst att hålla fast vid Jesus

Jesus säger till församlingen i Filadelfia:

”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3:.8)

Att hålla fast vid Ordet är inte framförallt att betona lagen. Många falska lärare som t.ex. de Galatien och Kolosse var förtjusta i lagen. Lagen är nyttig, men Guds lag kan inte skapa tro och inte omvända människor. Lagens uppgift är att visa att vi är syndare. Det är viktigt att predika Guds lag, men allra viktigaste, och det som gör att Kristus säger att vi håller fast vid hans Ord är att förkunna evangelium.

Evangelium är budskapet att Kristus Jesus kommit till världen för att frälsa syndare, det är budskapet att Gud tar emot oss sådana vi är därför att vår Frälsare på korset betalt vår skuld inför Gud. 

 Evangelium säger att vägen till Gud är öppen för människor därför att Guds Son på korset utgjutit sitt blod för våra synder. Evangelium bjuder oss att tro på full förlåtelse, full försoning i Kristus. När vi tror att Jesus är Guds Lamm som tar bort världens synd, så vet vi att vi kommer till himlen. Det är det enda budskap som ger oss frälsningsvisshet, som ger oss ett fast hopp inför döden, som ger oss trygghet i livet, som tar bort all vår skuld inför Gud och som skänker sann glädje. Det är också bara evangelium som kan skapa sann kärlek och lydnad för Guds lag som Kristus själv säger:

”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh. 15:5)

Vi förblir därför i hans Ord och delar församlingen i Filadelfias löften om vi mycket och ofta påminner varandra om vår Frälsare och hans nåd.

Hålla fast vid Bibeln

”Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3:8)

Församlingen beskrivs som svag. Vi vet inte vad deras svaghet bestod i. De allra flesta utläggare jag läst gissar på att det var en liten församling. Men man vet inte säkert. Vad det än syftar på framstod församlingen som oansenlig både inför andra kristna församlingar och inför omvärlden. Den var inte märkvärdig, inte framstående, inget som imponerade för människors ögon.

Men Kristi ögon ser det människan inte ser. Han säger:

”Jag känner dina gärningar.”

Kristus känner församlingen bättre än vad vid gör. Han ser det vi inte ser. Och denna svaga församling får de allra största löften av alla församlingar. Han säger t.ex. i vers 10:

”skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov.”

Vi vet inte exakt vilken prövning Kristus syftar på. Kanske syftar han på den stora muslimska invasionen några århundraden senare, kanske syftar han på något annat. Men, han lovar att skydda denna församling.

Till andra församlingar i Mindre Asien säger han att om de inte omvänder sig skall han komma och ta bort ljusstaken d.v.s. församlingen, eller strida mot den med sitt muns svärd.

Vad är det för gärningar Kristus har sett som han särskilt vill berömma?

Jo, han säger:

”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (v.8)

Att hålla fast vid Kristi Ord är att hålla fast vid hela Bibeln. Det är att inte vika från läran. Att förkunna Guds Ord rent och klart. Församlingen i Pergamus hade problem med sådana som höll sig till Bileams lära (2: 14) och församlingen i Tytira hade problem med en falsk profetissa (2: 20). Men om församlingen i Filadelfia säger Kristus:

”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3:8)

Davids nyckel

Kristus säger till församlingen i Filadelfia:

”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3: 7, 8)

Gud presenterade sig för Israels folk i Jesajabokens 43:e kapitel:

”Jag är HERREN, er Helige” (Jes. 43:15)

Kristus presenterar sig för församlingen som den Helige och Sanne, och gör därmed anspråk att vara den Gud som församlingen och alla kristna tillber och tro på.

Han säger att han är den som ”har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna.” (.v. 7)

Uttrycket Davids nyckel är hämtat ifrån Jesaja 22, där vi läser:

”På den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son. Honom skall jag klä i din dräkt, spänna på ditt bälte och lägga din myndighet i hans hand, så att han blir en far för Jerusalems invånare och för Juda hus. Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna.” (Jes. 22:20 - 22)

Eljakim gavs nyckeln till Davids hus under kung Hiskias tid att bära med ett snöre över axeln. Davids hus innehöll Juda kungars alla skatter och där sammanträdde också rådsherrarna. Nyckeln symboliserade alltså den styrande och ägande makten i riket.  Den som med nyckeln bestämde vem som skulle gå in och ut, hade alltså makten i sin hand. Nu lär Skriften att Kristus som kung David ättling och tronens rätta arvtagare enligt löften har nyckeln till det nya Gudsriket och härskar i konungsligt majestät från den himmelska tronen.

Till församlingen i staden Filadelfia i Turkiet, en gyllene ljusstake vid vilken Kristus fanns försäkrar han alltså att det är han som har ”Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna”. Det är alltså inte Dionysanhängarna eller judarna som hade makten, utan den utlovade Messias. Det tröstar han församlingen med.

Varför Filadelfia ?

”Skriv till församlingens ängel i Filadelfia” (Uppenbarelseboken 3:7)

Staden Filadelfia som låg i västra Turkiet grundades 159 f. Kr. av greken Attalus som styrde staden i 21 år. Det berättas att han tyckte så mycket om sin bror Eumenes, att staden fick namnet Filadelfia som betyder brödrakärlek.   

År 17 drabbades Filadelfia av en kraftig jordbävning, men staden byggdes upp på nytt. Skalven kom tillbaka då och då, som de gör i vissa delar av Turkiet än idag. Det är förstås jobbigt att leva under sådana förhållanden. Men staden som var förlagd på en bördig platå var viktig som en genomfart för handeln från Grekland och en knytpunkt för förbindelsen med Rom, vidare ut till resten av Asien.  I Filadelfia dyrkades guden Dionysos när grekisk kultur importerats, men det fanns också en judisk synagoga i staden.

Den kristna församlingen i Filadelfia är den församling som får mest goda omdömen och löften av Kristus. Han lovar att bevara den (Uppb. 3:10) och när Turkiet och alla omkringliggande länderna invaderas och övertas av muslimerna så förblir Filadeflia som en fri kristen stad längst, och övertas inte av muslimerna förrän 1398.  Det är den enda stad av de sju städerna bland sändebreven, som bestått ända till i idag. Den heter idag Alashehir, har en befolkning på ca: 40 000 invånare och en kvarleva av församlingen fanns  i staden fram till första världskrigets slut.

Varför välsignade Gud denna lilla församling i Turkiet? Kristus säger till församlingen i Filadelfia:

”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3: 7, 8)

Kristus går omkring bland församlingarna

Uppb. 3:7-13

”Skriv till församlingens ängel i Filadelfia:  Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. ”

Dagens text, som är hämtad från Uppenbarelseboken, är det sjätte av de sju sändebreven till församlingarna i Mindre Asien. 

I det första kapitlet berättar Johannes som befann sig på ön Patmos som fånge för sin kristna tro (1:9), att han fick en syn på Herrens dag. Han hörde först en röst som sade åt honom att skriva ner vad han ser och skicka till de sju församlingarna i mindre Asien. Det var alltså sju olika brev han skulle skicka till dessa kristna församlingar. 

Inför varje brev så står det ”skriv till ängeln för” t.ex. Efesus eller Smyrna. Ordet ängel på grekiska och hebreiska betyder

egentligen budbärare. Det naturliga är därför att tänka sig att ordet ängel här syftar på församlingens präst eller pastor, det är ju han som skall bära bud till församlingen. Det framgår ju också dels av att det finns en uppmaning att skriva till församlingen och några verser senare en uppmaning att skriva till ängeln, prästen ansvarar ju för församlingen och torde vare den som läste upp budskapet för församlingen.

Aposteln  Johannes vänder sig sedan om (1:12) och får se honom som talar. Det är Kristus, vars ansikte lyser som solen (1:16) som har sju stjärnor i sin högra hand (1:16) och som står mitt ibland sju ljusstakar av guld (1:12).

Kristus förklarar att de sju ljusstakarna symboliserar de sju församlingarna i Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, alla förlagda i Mindre Asien, d.v.s. i nuvarande Turkiet och de sju stjärnorna symboliserar församlingarnas sju änglar(1:20).

Han står mitt ibland ljusstakarna står det i kapitel ett vers tretton och i kapitel två och vers ett står att han ”går omkring bland de sju ljusstakarna av guld”.

De sju församlingarna i Mindre Asien, var vanliga församlingar. Vi vet inte så mycket om deras tidiga historia. Kanske hade Johannes grundat en del av dem, eftersom det är han som skriver. Det finns i alla fall antecknat av en av Johannes lärjungar att han på sin ålderdom levde i en av städerna, nämligen Efesus.

Men tänk att Jesus går omkring bland församlingarna, står mitt ibland dem. Så, ska vi se på vår egen församling här. Den är en församling precis som församlingarna Kristus ber Johannes skriva till i Uppenbarelseboken.

Kristus tilltalar församlingarna på olika sätt beroende på hur situationen var i dem. Vi kan ställa oss frågan hur vår Herre ser på vår församling och hur han skulle tilltala oss.

Vi kan i alla fall lära oss av vad han säger till alla församlingar.