De tecken som omgärdade Jesu verksamhet var ett sigill på Kristi gudomliga uppdrag och apostlarnas tecken var ett sigill på apostlarnas gudomliga uppdrag. Dessa tecken bekräftade Ordet, Guds Ord. Det viktiga med en bekräftelse är inte bekräftelsen i sig, utan vad den bekräftar.
Var judarna som omringade Jesus intresserade av Jesus? Ställde de frågan för att bekräfta sin tro eller för att bekräfta sin otro?
Femton verser innan texten i Lukas 11:29-36 hade Kristus förmått en stum att tala (v.14). Folket hade förundrat sig, men otrons människor som aldrig trodde vad Kristus än gjorde hade redan funnit på en egen teori om hur det hade lyckats. De ifrågasatte aldrig att han gjorde det tecknet men förklarade bort det med att det inte kom från Gud, utan från djävulen (v.15) .
Precis som Farao inte blev hjälpt till tro genom alla de tecken Gud sände över Egypten, så skulle judarna inte bli hjälpta till tro genom ett tecken från himlen. Tecknet skulle bara göra dem ännu hårdare i sin otro.
Men Kristus lovar ändå att ge dem ett tecken. Inte det tecken som de så föraktfullt förutsatte inte skulle ske, inte heller ett tecken som överbevisar ett otroget förnuft, utan ett tecken som drar vår stolthet ändå ner i stoftet, och skammen, i förkrosselsen över synden och som drar oss upp och ställer oss rena, heliga och rättfärdiga inför en nådig Gud, en Gud som är barmhärtigt sinnad mot fattiga syndare.
"Detta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken, men det skall inte få något annat än Jonas tecken." (v.29)
Kristus reser idag korsets och uppståndelsen tecken för folket och för oss moderna västerläningar.
Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar