Hanna var en tjänarinna. Vi läste att hon ”tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”
Ofta tänker vi på bönen som något som vi använder oss av för att få Gud att betjäna oss. En del kristna ber mest med egna önskningar till Gud.
Men att bedja är också en tjänst för Gud. Gud låter sin vilja ske på jorden, men han gör det genom våra böner. Han ger, men han vill att vi skall bedja honom innan han ger.
På samma sätt kan vi tjäna våra medmänniskor genom att bedja för de. Gud vill att vi skall be att det går bra för kyrkan och församlingen, att våra syskon i tron bevaras, att kärleken tillväxer, att Guds rike breder ut sig, att flera människor blir omvända, att vi får leva ett lugnt samhälle, men han gör allt detta på uppdrag av våra böner. Han ger inte tro, eller stärker tro genom bönen. Bönen är inget nådemedel. Men när vi ber om starkare tro, så använder Han Ordet och sakramenten för att stärka vår tro. När vi ber om andras frälsning, så sänder han oss själva eller någon annan med evangelium.
Men bönens tjänst är inte bara förbön. Det är också tacksägelse.
Aposteln säger:
”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.” (Fil. 4: 6)
Alla dessa år hade hon bett i templet. Hon hörde till dem som väntade på Kristus. Kanske bad hon: "Kom Herre", som vi kan bedja än idag.
Nu fick hon visshet om att det lilla barnet som bars fram i templet var den utlovade Frälsaren.
”Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.”
Hon kom fram, och prisade Gud. Äntligen fick hon med sina ögon se den hon längtat efter hela sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar