Man ska inte tro att hon levt ett lätt liv. Efter sju års äktenskap hade hennes man dött. Det var inte lätt att leva som änka på Bibelns tid, man hade inget utvecklat socialt skyddsnät och änkorna sågs ofta som en sorts lägre klass. Barn var ju en välsignelse, och hur blev det för dem som fick framleva sina liv utan att kunna föda barn och utan att ha någon som kunde försörja dem? Det var ett hårt liv.
Men Anna levde som om hon vore rikare än alla.
”hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”
Inte ord om bitterhet och om anklagelser mot Gud för att han tagit hennes man ifrån henne. Nej, hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.
Kanske tänkte Paulus på Hanna när hans skrev om hur änkorna skulle leva i Timoteus församling:
”Den som verkligen är änka och står ensam sätter sitt hopp till Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag.” (1Tim. 5: 5)
Hur kunde Hanna utstråla en sådan gudfruktighet och glädje, trots det svåra liv hon levt?
Svaret är hon levde varje dag i förväntan på Kristus, hon levde nära Honom genom att vara i templet och bedja till Gud. Hon levde i tro och förtröstan.
Det står att ”Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”
Att leva av Kristus och hämta näring av Kristus skapar gudfruktiga människor.
Kristus säger:
”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh 15:4, 5)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar